Det går inte.
Det gör för ont.
Jag orkar inte mer.

Jag träffade världens bästa läkare igår.
Jag förstår inte hur man kan vara så bra, men det är hon.
Eftersom jag får ECT så minns jag knappt vad vi pratade om, men jag vet att det var bra.

Jag kan vara ärlig mot henne och berätta om mina självmordstankar.
De är så himla starka.
Jag vill inte kämpa mer.

Vi får se hur länge de som bestämmer att mitt liv är värt att vakas över. I mina ögon borde de låta mig få göra som jag vill nu direkt, men jag får vänta tills imorgon åtminstone. Då ska jag tydligen träffa avdelningsläkaren, han som bestämmer över vaket och sånt. Får se vad han tycker.

Idag kommer min terapeut också. Det var längesen. Hon har haft julledigt ett tag så det ska bli skönt att se henne igen. Får se vad hon säger.

Nu är det snart kaffe.
Dagens bästa happening.
En skötare tvingade mig att duscha idag och som belöning gjorde hon en fläta.

//Helena

En liten uppdatering.
Inte mycket har förändrats sedan sist jag skrev.
Jag är kvar på avdelningen.
Jag har fortfarande 100% vak.
Jag ska antagligen träffa nån läkare för bedömning idag och jag hoppas de släpper vaket, eller ännu hellre, släpper ut mig.
Just att bli utsläppt har jag inte så stora förhoppningar på att bli, men att få vaket släppt borde inte vara en omöjlighet.
Då vet jag vad jag ska göra. Google är fantastiskt på många sätt.
Där kan man lära sig både det ena och det andra.
Vi får se vad läkarna har tänkt sig nu.
De kanske har en ny plan.

Jag sitter fast i mitt mörker och det är något jag hatar.
Det fanns så mycket jag ville innan depressionen återigen fångade mig.
Nu finns det bara mörker, dödslängtan och uppgivenhet kvar.
Jag hittar ingenting som betyder något för mig längre.
Det är bara kallt och en stark längtan efter att få ta steget över till den andra sidan.

2,5 vecka har jag varit inlagd nu.
Inlagd på en slutenpsykiatrisk vårdavdelning.
Jag har hela tiden haft någon som vakat över mig till 100 %.
Inte en enda sekund är jag ensam.
Det är sjukt påfrestande.

Efter höstens utglesning av ECT:n började min depression ta ett nytt, hårt grepp om mig och mitt mående blev allt sämre.
Jag försökte på mitt sätt genomlida mina dagar, men till slut hamnade jag återigen inlagd under tvång.
Som jag hatar det.
Och ECT:n är återigen påbörjad, men ingen förändring i mitt mående.

Det enda jag ser är ett kompakt mörker.
Jag har tagit mitt beslut.
Jag har bestämt mig för att mitt liv inte ska fortsätta.
Sådant som tidigare har varit bromsklossar, är inte längre av något större värde.
Det tycker jag känns lite sorgligt, i den mån jag kan känna sådana känslor.
Det enda som betyder något just nu är hur jag ska lyckas ta mig härifrån och göra slut på det helvete som andra kallar för ”liv”.

Jag vill inte mer.
Jag vill inte leva mer.
Jag vill inte åka in och ut på psyk.
Vill inte vara tvångsinlagd.
Vill inte vara ständigt övervakad.
Vill få göra som jag vill.

Så i helgen hoppas jag att jag lyckas fly.
Fly undan allt detta inlåsta.