Depressionen blir bara värre.
Mörkret blir bara ännu mer kompakt.
Vägen tillbaka till någon form av liv, blir bara längre och längre.
Hoppets låga har för längesedan slocknat.

Livet gör så ont.
Så fruktansvärt ont.

Jag saknar den där vännen som fanns nära.
Den som jag visste alltid fanns där, oavsett hur jag mådde.
Den som tyckte om mig oavsett vilket skick jag var i.
Och jag kan inte ens beskriva hur ont det gör att vara ensam kvar igen.
Som alltid.
Ensam kvar.

Vad är det för fel på mig?
Jag vet ju att jag är helt fel.
Att jag inte är någon att satsa på.
Ändå gör det ont.
Så fruktansvärt ont.

Det gör så ont att se människor som varit så viktiga gå vidare med sina liv.
Det gör så ont att känna att jag är så otroligt lätt att ersätta eller byta ut.
Även om jag har full förståelse för att man inte orkar med mig i längden, gör det otroligt ont.

Det sägs att ensam är stark.
Då borde jag vara starkare nu.
Ändå känner jag att kraften försvinner alltmer.