I mitt mörker
Jag har varit på väg att skriva ett inlägg här länge nu, men det har inte blivit av.
Orken har inte funnits.
Mitt liv innehåller inte särskilt mycket glädje, det är snarare fullt av mörker och smärta.
Idag har jag varit på min 20:e ECT-behandling (en behandling mot svåra depressioner).
Om två veckor har jag min sista.
I början hjälpte det väldigt mycket.
Jag påbörjade ju behandlingen när jag var inlagd för några månader sedan och det fick mig ur den djupa svackan jag befann mig i då. När jag sedan blev utskriven bestämde vi att vi skulle trappa ner ECT-n för att bibehålla den goda effekten.
Tyvärr verkar det inte fungera längre.
Depressionen är väldigt djup och mycket svår.
Ingenting verkar fungera.
Jag har bytt mediciner efter en hel del strul med en förhoppning om att det kanske skulle kunna hjälpa, men än så länge har det ingen effekt.
Hoppet jag kände förut har försvunnit, nästintill helt.
Motivationen likaså.
Jag försöker komma på hur jag ska stå ut, hur jag ska komma ur detta kompakta mörker, men jag finner inga som helst svar eller lösningar.
Att bli inlagd ser jag inte som något tänkbart alternativ.
Det blir inte bättre där, snarare blir jag mer frustrerad över att inte kunna träna som jag vill och vara med min katt.
Samtidigt kan jag förstå att jag kanske inte kommer klara mig här utanför de låsta dörrarna, men min terapeut har lovat att göra allt hon kan för att jag ska slippa.
Det är svårt att sätta ord på hur mörkret ser ut, men det är som om någon har satt tyngder på hela min kropp och kastat i mig i ett mörkt hav.
Inget ljus kommer in.
Ingen värme.
Min omgivning försöker dragga i havet för att hjälpa mig upp, men jag är så långt ner att ingenting når ända ner.
Jag försöker kravla mig upp i sittande ställning för att få lättare att resa mig upp, men tyngderna drar hela tiden ner mig.
Jag vet inte vad som skulle kunna hjälpa mig komma närmare ytan och ljuset.
Ärligt talat är jag ytterst tveksam till att det finns någonting som hjälper.
Nu väntar en helg med sällskap av mina föräldrar.
Det är skönt att ha dom i närheten.
Då får jag hjälp att stå ut.
Jag slipper vara ensam så mycket och vi ska iväg tillsammans på lite äventyr imorgon.
Hoppas jag är lite piggare då än vad jag är nu.
Önskar er alla en fin helg!
//Helena
