Jag har varit på väg att skriva ett inlägg här länge nu, men det har inte blivit av.
Orken har inte funnits.
Mitt liv innehåller inte särskilt mycket glädje, det är snarare fullt av mörker och smärta.

Idag har jag varit på min 20:e ECT-behandling (en behandling mot svåra depressioner).
Om två veckor har jag min sista.
I början hjälpte det väldigt mycket.
Jag påbörjade ju behandlingen när jag var inlagd för några månader sedan och det fick mig ur den djupa svackan jag befann mig i då. När jag sedan blev utskriven bestämde vi att vi skulle trappa ner ECT-n för att bibehålla den goda effekten.
Tyvärr verkar det inte fungera längre.
Depressionen är väldigt djup och mycket svår.
Ingenting verkar fungera.

Jag har bytt mediciner efter en hel del strul med en förhoppning om att det kanske skulle kunna hjälpa, men än så länge har det ingen effekt.
Hoppet jag kände förut har försvunnit, nästintill helt.
Motivationen likaså.
Jag försöker komma på hur jag ska stå ut, hur jag ska komma ur detta kompakta mörker, men jag finner inga som helst svar eller lösningar.

Att bli inlagd ser jag inte som något tänkbart alternativ.
Det blir inte bättre där, snarare blir jag mer frustrerad över att inte kunna träna som jag vill och vara med min katt.
Samtidigt kan jag förstå att jag kanske inte kommer klara mig här utanför de låsta dörrarna, men min terapeut har lovat att göra allt hon kan för att jag ska slippa.
Det är svårt att sätta ord på hur mörkret ser ut, men det är som om någon har satt tyngder på hela min kropp och kastat i mig i ett mörkt hav.
Inget ljus kommer in.
Ingen värme.

Min omgivning försöker dragga i havet för att hjälpa mig upp, men jag är så långt ner att ingenting når ända ner.
Jag försöker kravla mig upp i sittande ställning för att få lättare att resa mig upp, men tyngderna drar hela tiden ner mig.
Jag vet inte vad som skulle kunna hjälpa mig komma närmare ytan och ljuset.
Ärligt talat är jag ytterst tveksam till att det finns någonting som hjälper.
Nu väntar en helg med sällskap av mina föräldrar.
Det är skönt att ha dom i närheten.
Då får jag hjälp att stå ut.
Jag slipper vara ensam så mycket och vi ska iväg tillsammans på lite äventyr imorgon.
Hoppas jag är lite piggare då än vad jag är nu.

Önskar er alla en fin helg!

//Helena

Det var ett tag sen jag skrev nu.
Orken har inte funnit och egentligen finns den inte nu heller, men jag känner att jag behöver skriva av mig lite.

Mitt mående är sämre än sämst.
Depressionen har djupnat och mörkret inuti blivit ännu mer kompakt.
Jag försöker verkligen stå ut och kämpa emot alla destruktiva tankar, men det är så sjukt svårt.
Jag vill inte vara deprimerad längre.
Jag vill må bra, känna glädje, se fram emot saker, planera något roligt, inte gå runt och fundera på döden.

Döden är något som hela tiden finns med mig, trots att jag inte vill.
Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva.
Vad finns det för alternativ då?
Jag vill inte bli inlagd igen. Inne på avdelningen blir jag inte bättre.
Visst räddar de mitt liv tillfälligt, men depressionen blir inte bättre.
Det här är nog den värsta depressionen jag någonsin haft.
Den är otroligt djup och väldigt svår.
Just nu är jag mitt uppe i ett medicinbyte också och det gör inte mitt mående bättre direkt.

Jag känner mig väldigt ensam.
Många vänner har försvunnit längs min snåriga livsresa.
Jag förstår dom.
Det är inte helt lätt att orka finnas kvar vid min sida när mitt liv svänger åt alla möjliga håll.
Vissa vänskaper känns jobbigare än andra att ha förlorat.
Vissa vänner trodde jag ändå skulle finnas kvar, men jag har inte alltid rätt känsla i min mage.
Det är en sorg som gör ont att bära, men den kanske lättar med tiden om jag orkar stå ut.
För det är i det läget jag befinner mig just nu, stå-ut-läget.

Hur länge orkar jag innan det brister totalt?
Hur länge vågar jag vänta innan det faller fullständigt?

Jag hatar mina dödstankar.
Jag hatar att tänka dom.
Jag hatar att ha dom.
Jag vill inte ha dom inuti mig.
Jag vill inte fundera kring döden.
Men det är så starkt.
Det är så intensivt.
Och jag känner mig bortom räddning.

Jag känner mig som ett hopplöst fall.
Jag känner mig som en patient som tar upp en massa tid och bara är besvärlig.
Jag tror att jag är den där patienten som vårdpersonalen helst skulle slippa träffa eller ha kontakt med.
Och jag förstår dom.

Sen har jag mina fantastiska föräldrar.
De ställer alltid upp.
De gör allt för att jag ska komma upp ur den här skiten.
Och jag känner mig så otacksam som inte klarar av att bli bättre.
För deras skull skulle jag så gärna vilja bli frisk, men jag tror inte att jag kommer bli det.
Den här gången tror jag inte att jag kommer komma ur skiten.
Det gör ont.
Väldigt ont.

Jag vill inte lämna mina föräldrar ensamma kvar.
Jag vill inte utsätta dom för den smärtan.
Ändå finns det med i huvudet.
Ändå finner jag en lättnad i att tänka på döden som en utväg.
Trots att jag inte vill dö.
Jag förstår bara inte hur jag ska klara av att fortsätta leva.

En stund i taget.
En liten stund.
Andas in.
Andas ut.
På något sätt måste det gå att få det att vända.
Någonstans måste det finnas en väg ut ur mörkret.
Någonstans.
Något sätt.
Det. Måste. Gå.

Det blev visst en hel roman...
Bra jobbat om du orkade läsa hela inlägget!