Jag kom iväg till Friskis och Svettis vid lunch.
När jag klev in kände jag mig välkommen och inte speciellt nervös.
Själva träningspasset var roligt, svettigt och varierande.
Det var tio stationer och varje station kördes i 40 sekunder.
Tre varv senaste var jag inte den enda som var varm, svettig och trött.

Jag känner mig nöjd över att jag vågade mig dit, nöjd med att jag vågade prova ett nytt gym och ett nytt pass. Det känns som att jag kommer kunna trivas där och jag tror att jag kommer köpa träningskort där,
Jag har saknat träningen väldigt mycket, även om jag har behövt det här uppehållet. Förhoppningsvis kan jag hitta en bra balans mellan träningen jag kör här hemma och den träning jag kan köra på gymmet.

Timmen då jag tränade, var en timme med mindre ångest och mörker.
Träningen är min fristad och den stund jag tränar är så värdefull.
Enda nackdelen är att ångesten kommer tillbaka när jag tränat färdigt, men den stund den är borta är så betydelsefull ❤️

Idag är det dags.
Dags att prova att börja träna igen.
Den här veckan ska jag provträna på Friskis och Svettis.
Här i Linköping har Friskis och Svettis i dagsläget tre anläggningar och de håller på att bygga en fjärde.
När man tränar hos dom får man tillgång till alla deras anläggningar.
Fatta vad lyxigt.
De har otroligt mycket pass att välja mellan och jag hoppas att jag kommer trivas.
Det vore så underbart om jag kunde komma igång med träningen igen.
Friheten jag tidigare känt när jag tränat vore väldigt välkommen tillbaka.

Livet är fortfarande allt annat än underbart.
Varje dag är en kamp och varje dag finns funderingar på om jag ska åka in till akutpsykiatrin för att bli inlagd igen.
Men jag vill inte.
Jag vill verkligen inte bli inlåst igen.
Jag vill vara hemma, även om jag emellanåt har riktigt mörka tankar som mycket väl skulle kunna bli planer.
Kampen inne på en låst avdelning, skulle inte hjälpa mig.
Jag skulle falla tillbaka in i dåliga vanor och jag skulle behöva göra samma resa när jag blir utskriven.
Därför gör jag allt jag kan för att klara av att vara kvar hemma.
Hemma hos Aldis.
Hemma med mina saker, nära mina underbara och älskade föräldrar som gör allt för att jag ska klara det.

Idag hoppas jag på att hitta en fristad på träningsanläggningen.
Jag hoppas jag kommer trivas och tycka att det är roligt.
Det kändes så när jag var där i fredags för att ordna en provvecka.
Då kändes det väldigt bra och spännande.
Håll gärna tummarna för att det blir ett bra pass och att jag hittar lite livsglädje igen!

Ett flertal människor som jag har kallat för mina vänner, har kommit och gått i mitt liv.
Människor som jag trodde skulle finnas kvar i min närhet som mina vänner.
Vänskap för mig innebär att man delar med sig av vad som händer i livet.
Vänskap för mig är ett givande och ett tagande.
Vänner finns i medgång, de finns i motgång, de finns i gången mittemellan.

En vän är någon man vill dela med sig till.
En vän är någon man vill berätta saker för.
Det är någon man vill ska veta vad är på gång, vad som händer, vad man tänker och känner.

Det gör ont i mig att inse att jag inte är någon som man vill dela med sig till.
Det gör ont i mig att förstå att jag inte är särskilt viktig, att jag förväntas dela med mig av allt, men att jag inte får förtroenden tillbaka.
Det gör ont.

Men.
Det finns vänner kvar.
Vänner som på olika sätt visar att jag visst är viktig.
Det är bra att påminna mig själv om det.
De är inte många, men de finns ❤️