Det är så fantastiskt skönt att vara hemma igen! Få samla hela familjen igen 🌸 Jag har visserligen haft väldigt härliga rumskamrater och härlig personal med en otrolig kompetens omkring mig de senaste dagarna!

Men som man säger
Borta bra men hemma bäst

Vi har idag tagit första promenaden tillsammans allihopa - det fick bli lite lekplatshäng på eftermiddagen efter lillans provtagning.. För höga bilirubinvärden och väldigt gul redan gjorde att vi fick ta ett extra besök på BB idag för provtagning.. Fortfarande höga värden men under solgräns så vi kunde bege oss hemåt igen
🌸

Barnen uppskattade en tur till lekplatsen och det gjorde vi vuxna oxå! Maya sover som en stock i vagnen,
(och överallt annars oxå för den delen)

Ett besök på förlossningen i söndags på grund av en väldigt trött bebis som inte alls ville röra på sig under måååånga timmars tid.. Det skapade lite kaos i min redan känslostormande kropp och tankarna flög tillbaka mot förra graviditeten.. Allt såg bra ut och efter en stund med ctg-kontroll, ett ultraljud och samtal med läkaren kunde vi gå lugna därifrån. En helt fantastisk läkare!

Mina förvärkar fortsätter och sömnen är det lite si så där med.. Ett inbokat rutinbesök hos min barnmorska hade jag imorse och bad henne kolla status för att veta om det händer något.. Tyvärr dras jag med förvärkar och oregelbundna värkar som än så länge inte gör så mycket nytta.. Öppen 1-2 cm MEN fortfarande en livmodertapp som ligger runt 2 cm så det ska till en hel del till innan det är dags.. Hon ligger långt ner men vill inte sjunka ner riktigt ordentligt så hon är fortfarande rörlig och trycker inte på ordentligt för att det ska göra någon nytta för öppningsskedet.. Så hon verkar trivas i magen!

Jag
däremot börjar känna både frustration och en viss uppgivenhet.. Dels för att de andra tre har kommit vid denna tiden så man hade hoppats på att hon oxå hade velat det.. Dels på grund av att hon faktiskt har varit på väg ut alldeles för tidigt vilket har lett till sjukskrivning och restriktioner under många veckor! Något som var svårt för mig att acceptera då jag ville jobba hela vägen fram till förlossningen egentligen! Under många veckor var det många oroliga timmar och minuter för att hon skulle födas för tidigt med allt vad det innebär! Att jobba med prematurer gör att man vet och dagligen ser vad man skulle gå igenom om hon hade kommit ut då.. Men nu när hon faktiskt får komma ut verkar hon ha ändrat inställning!

Jag har ont, tröttheten begränsar mig och det tar på psyket.. En del tårar tittar fram emellan varven.. Jag ser en efter en efter en som får sina efterlängtade bebisar 🌸 Det glädjer mig verkligen att se hur deras stjärnor tittar ut en efter en för jag vet hur enorm deras längtan har varit! Många av dessa små bebisar har dessutom tittat ut både 1,2,3,4 veckor tidigare än beräknat och fyllt upp vardagen med ovillkorlig kärlek! Men det är oxå med en jobbig känsla man möter det för längtan blir ännu större för en själv! Det låter otroligt själviskt jag vet! Jag har ju trots allt en vecka kvar till BF så jag borde inte "gnälla" än.. Det finns ju trots allt så många som går många långa dagar över tiden innan deras bebisar tittar ut och i deras öron låter jag nog just nu väldigt gnällig och självisk. Men jag hoppas ni förstår att det är omställningen från en hotande förtidsbörd till en överburen som skapar en stor frustration hos mig.. Och all smärta och oregelbundna värkar de sista veckorna.
Det startar... Det stannar av..
Det startar... Det stannar av..
Jag är sååå färdig med att vara gravid!

Nu har även tiden börjat då människor runt omkring börjar bli nyfikna och dagligen får man frågan "är det på gång än" eller "är det dags snart" Och eftersom denna lilla donnan har velat ut alldeles för tidigt mer än en gång så får man oxå gärna höra "men har hon inte kommit ut än!" eller  "nu måste det väl ändå ha börjat hända något" eller "hon som redan skulle ha varit här"
Det är frågor och meningar i all välmening och vissa dagar bekommer det mig faktiskt inte alls men andra dagar som är tuffare för min del då ger det så fruktansvärt mycket ångest och stress.. Vi hoppas dessa sista veckorna går fort för om åtminstone senast 3-4 veckor är hon här vare sig hon själv vill eller inte 💕

En del smärtsamma sammandragningar ikväll men inte som det har varit.. En lugn bebis som verkar vara lika trött som sin mamma idag och jag är mest utmattad efter en ganska lång vecka med mycket smärtor.. Är det lugnet före stormen nu?

Magen har sjunkit en hel del de sista dagarna så jag hoppas att hon snart har sjunkit ner tillräckligt för att börja trycka på så hon kan titta ut till oss
Barnen säger varje dag "vi vill att bebis ska komma ut nu" och jag tänker samma tanke varenda dag
Veckan har å ena sidan gått fort med skolstart och inskolning på förskolan, läkarbesök och en massa bilkörning men å andra sidan har den oxå sniglat sig fram med smärtor och uppgivenhetskänslor

Snart snart är du här vår lilla stjärna