Ett besök på förlossningen i söndags på grund av en väldigt trött bebis som inte alls ville röra på sig under måååånga timmars tid.. Det skapade lite kaos i min redan känslostormande kropp och tankarna flög tillbaka mot förra graviditeten.. Allt såg bra ut och efter en stund med ctg-kontroll, ett ultraljud och samtal med läkaren kunde vi gå lugna därifrån. En helt fantastisk läkare!

Mina förvärkar fortsätter och sömnen är det lite si så där med.. Ett inbokat rutinbesök hos min barnmorska hade jag imorse och bad henne kolla status för att veta om det händer något.. Tyvärr dras jag med förvärkar och oregelbundna värkar som än så länge inte gör så mycket nytta.. Öppen 1-2 cm MEN fortfarande en livmodertapp som ligger runt 2 cm så det ska till en hel del till innan det är dags.. Hon ligger långt ner men vill inte sjunka ner riktigt ordentligt så hon är fortfarande rörlig och trycker inte på ordentligt för att det ska göra någon nytta för öppningsskedet.. Så hon verkar trivas i magen!

Jag
däremot börjar känna både frustration och en viss uppgivenhet.. Dels för att de andra tre har kommit vid denna tiden så man hade hoppats på att hon oxå hade velat det.. Dels på grund av att hon faktiskt har varit på väg ut alldeles för tidigt vilket har lett till sjukskrivning och restriktioner under många veckor! Något som var svårt för mig att acceptera då jag ville jobba hela vägen fram till förlossningen egentligen! Under många veckor var det många oroliga timmar och minuter för att hon skulle födas för tidigt med allt vad det innebär! Att jobba med prematurer gör att man vet och dagligen ser vad man skulle gå igenom om hon hade kommit ut då.. Men nu när hon faktiskt får komma ut verkar hon ha ändrat inställning!

Jag har ont, tröttheten begränsar mig och det tar på psyket.. En del tårar tittar fram emellan varven.. Jag ser en efter en efter en som får sina efterlängtade bebisar 🌸 Det glädjer mig verkligen att se hur deras stjärnor tittar ut en efter en för jag vet hur enorm deras längtan har varit! Många av dessa små bebisar har dessutom tittat ut både 1,2,3,4 veckor tidigare än beräknat och fyllt upp vardagen med ovillkorlig kärlek! Men det är oxå med en jobbig känsla man möter det för längtan blir ännu större för en själv! Det låter otroligt själviskt jag vet! Jag har ju trots allt en vecka kvar till BF så jag borde inte "gnälla" än.. Det finns ju trots allt så många som går många långa dagar över tiden innan deras bebisar tittar ut och i deras öron låter jag nog just nu väldigt gnällig och självisk. Men jag hoppas ni förstår att det är omställningen från en hotande förtidsbörd till en överburen som skapar en stor frustration hos mig.. Och all smärta och oregelbundna värkar de sista veckorna.
Det startar... Det stannar av..
Det startar... Det stannar av..
Jag är sååå färdig med att vara gravid!

Nu har även tiden börjat då människor runt omkring börjar bli nyfikna och dagligen får man frågan "är det på gång än" eller "är det dags snart" Och eftersom denna lilla donnan har velat ut alldeles för tidigt mer än en gång så får man oxå gärna höra "men har hon inte kommit ut än!" eller  "nu måste det väl ändå ha börjat hända något" eller "hon som redan skulle ha varit här"
Det är frågor och meningar i all välmening och vissa dagar bekommer det mig faktiskt inte alls men andra dagar som är tuffare för min del då ger det så fruktansvärt mycket ångest och stress.. Vi hoppas dessa sista veckorna går fort för om åtminstone senast 3-4 veckor är hon här vare sig hon själv vill eller inte 💕

Tre barn som leker/tjoar/stimmar/hoppar/bråkar och vänder upp & ner på vardagsrummet

Ändå lyckas han sova!?

Det är en gåta för mig som vaknar av att dem i princip vänder sig i sängen! Måste vara någon inbyggd superkraft/automatisk mekanism som gör att män kan stänga öronen från omvärldens alla ljud!

Just nu behöver nog chocken lägga sig lite!
Vad hände egentligen ikväll?

Sitter nu i soffan och försöker förstå vad som hände för en stund sedan... Tänk så fort saker och ting kan vända ibland!

Våra vardagar kantras av bråk, uppkäftighet, motsägelser och en massa utbrott som jag tidigare har skrivit om.. Varje dag har varit en utmaning under sommaren och det är inte bara barnen som har längtat efter rutiner med förskola och skola utan även vi föräldrar.. Vi har hoppats på att Ellinor ska växa med sig själv och kanske landa lite i all denna 6 års trotsen.. Kanske bli lite mindre arg och ledsen för allt när nervositeten inför skolstarten släpper..
Men att det skulle gå så snabbt!

Hon lovade att lägga sig i sin säng idag eftersom hon fick vara uppe längst idag som den stora skoltjej hon nu är. Hon fick egentid med bara pappa ikväll och var stolt som en tupp. Vi hörde dock hennes fotsteg länge länge och många gånger så vi förstod att hon inte lagt sig. Väntade ganska länge med att gå upp men till slut steg irritationen så vi gick upp båda två för att prata med henne..

Då möts vi av Ellinor i vårt sovrum som säger
"jag har vikt tvätten så ni slipper det när ni ska gå och lägga er, är ni stolta över mig"

Åh vilken våg av kärlek som vällde över mig!! Jag kände hur stoltheten över vår fina tjej tog oss med storm!

Jag har startat tre maskiner med tvätt under dagen idag som jag hade lagt på vår säng efter det varit i torktumlaren för att jag och Patrik skulle vika det när vi skulle gå och lägga oss.. Förstår ni - tre omgångar kläder i en maskin som tar 8 kg tvätt och ALLT hade hon vikt! Till och med sorterat det i olika högar med var och ens kläder i varje hög! Hon har hjälpt mig de senaste veckorna eller bara suttit med när jag har vikt tvätt men jag har inte förstått att hon faktiskt har lärt sig att vika tvätten och ordentligt på de få gångerna hon suttit med och även registrerat hur jag lägger det i högar för att sedan bära in det i klädkammaren till hyllorna. Ja vi är otroligt stolta föräldrar till denna tjej! Ikväll är varenda bråk vi haft som bortblåst

Älskade barn ❤