Tänk att man kan sakna så mkt! Att det kan bli så tomt! Man förstår verkligen innebörden med meningen "hunden är människans bästa vän" när dem försvinner! Först fick vi ta farväl av vår gamla fina tjej <3 Nästan 11 år gammal har hon levt ett otroligt bra liv! Hon har förgyllt våra dagar med så fantastiskt mycket kärlek! <3 En månad senare fick vi ta farväl av vår lilla tjej som skulle levt många många år till! :( Efter två månader tillsammans här hemma blev hon sjuk första gången (när hon var 4 månader) vi har behandlat tufft med mediciner, penicillin, bad varannan vecka med mera men trots detta lyckades vi inte övervinna den där hemska saken som kallas demodex. Vår lilla valp blev mer och mer påverkad och ingenting hjälpte så efter rådgivning med veterinären fick hon somna in <3 Det var inte så det skulle bli! Jag har varit arg - jag har varit ledsen - jag har varit helt tom! Beslutet tog vi för hennes bästa utifrån vilken livskvalite hon skulle fått om vi haft henne kvar.. Livskvaliteten hade varit låg med sprutor 1 gång i veckan, sövning hos veterinären 1 gång i månaden, penicillin allt som ofta på grund av sekundära infektioner som hela tiden skulle återkomma på grund av ett obefintligt immunförsvar.. vi vet att det var ett beslut som var för hennes bästa men det gör så fruktansvärt ont iallafall!

​Vi kommer alltid sakna dessa fina två tjejer <3 Dem finns för alltid i våra hjärtan! Tillsammans med sina hundkompisar springer dem nu obehindrat någon annanstans och sparkar boll och leker.. Dem äter godis och har det bra! Som ellinor säger "dem har tagit trappan upp till himlen" <3

En tidig morgon med två väldigt morgonpigga barn! Lite snurrig i huvudet är denna mamman då tabletterna oftast gör mig väldigt seg dem första timmarna på morgonen. Det är dock en väldigt lindring biverkning jämfört med många andra och så klart bättre det än att må dåligt dygnet runt. Är inte så förtjust att stoppa i mig något överhuvudtaget och jag sa nej till det ett bra tag först men i efterhand har jag förstått att jag behövde dem verkligen!

Ett namn på diagnosen och först 6 månader senare har jag börjat förstå och acceptera vad som faktiskt hänt med mig och min kropp. Det är nu min resa tillbaka verkligen startar. Nu när huvudet äntligen förstått! Jag har en lång bit kvar men jag är iallafall på rätt väg!


Det har varit en tuff sommar med mycket motgångar som gjort min process ytterligare lite längre. Jag har gång på gång rasat ner igen så fort jag har kommit på fötter. Nu hoppas jag på en lugn höst så jag få komma nån vart. Kunna tänka på mig själv och mitt tillfrisknande och faktiskt bli bra!