Igår packade vi kassarna, föste katten i buren och begav oss mot det ”bättre länet”, som vi brukar kalla det. Vi åkte med andra ord till vårt paradis, de flesta skulle kalla det sommarstuga men för oss är det året om stuga. Då vi ej varit här på en tid pga sjukdomar, flytt och renovering fastnade vi på vår lilla, igensnöade väg och fick gå sista biten. Inte så farligt, gick långsamt för min del men kom fram och bra så. Mannen fick bära det nödvändigaste från bilen underreden jag fixade eld i takkan, kaminen och började laga mat.
Så skönt att äntligen få vara här! I skogen, tystnaden och på kvällen blir det totalt mörkt.

Mys till 110%!
Efter maten fick vi hjälp av grannen som kom och plogade upp vägen åt oss, vilken lyx.

Direkt man anländer känner man hur kroppen, själen och sinnet slappnar av. All stress rinner av en och lugnet infinner sig ganska så fort. Det är en så härlig känsla och egentligen obeskrivligt skön.
Man känner hur lätt det är att andas och önskar tiden skulle stå still..

Vårt lilla paradis, mitt i skogen
❤️

Sovit ganska så bra inatt, bättre än på länge. Sovmorgon och sedan blev det morgonmål på vårt favorit café, det är så mysigt! Mannen var inte så förtjust i att gå på café förut men efter att vi besökte detta ställe för några år sedan, vände det och nu är vi lika förtjusta i att få åka ner på morgonmål..
Efter café besöket blev de en sväng via en inredningsbutik där vi hitta en detalj till huset.
Sedan och handla mat, där råkade jag träffa en släkting och pratade en kort stund, riktigt behövligt.

Resten av dagen har fortsatt i denna lugna, avslappnade stämningen, ute i det perfekta vintervädret. Sol, några minusgrader och precis vindstilla, alltså magiskt fint!

Chillat vid brasan på vår damm, fotograferat, myst med katten, hälsat på bekanta och åkt spark kälke.
Det har blivit mycket skratt under dagen, med andra ord har det varit en perfekt helg tillsammans och med behövlig ”natur-medicin”!

Batterierna får ladda och vi har tid för varandra, inga måsten finns, förutom att elda i takkan. Detta behövde vi båda två..

Nu har katten intagit fåtöljen och vi ligger utslagna i soffan och kollar på tv.

Får se om värdet är lika fint imorgon, kanske det blir en tur med spark kälken, återstår att se..
Nu skall jag lägga bort telefonen och fortsätta slö kolla på tv och bara vara.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Sedan ingreppet och känslorna samt sinnes stämningen svajar.

Jag är mycket rörd för alla hälsningar och blommor jag fick igår! Ett blombud med en hälsning från en av mina vänner som bor flera hundra kilometer bort, gjorde mig gråtmild. Som jag saknar det gänget! 

 Fysiskt sett är jag på bättringsväg men igår kändes det som energi nivån var långt på minus. 

Känner mig sårbar och skör på något sätt. Svårt att få sömn, vilket i sin tur leder till mindre timmar sömn så det gör det inte bättre. Tänker för en gångs skull vara riktigt ärlig , igår var en "jag-tycker-synd-om-mig-själv-dag" och det känns jobbigt att säga det, lite små skämmigt. Som om jag ej skulle ha rätt till dessa känslor, borde ju vara glad för att det går mot det bättre, vilket jag såklart är.

Hörde på en av mina favorit poddar i förrgår,  Dynamsika Duon, det fanns en mening att jag lyssnade på den. Tjejerna tog upp bland annat; Hur skulle man kunna vara glad jämt och ständigt?

Nej det är ju omöjligt, om man inte är en person som aldrig är annat än glad. Inget fel på det, men man kan ej tvinga sig att endast känna glädje och tacksamhet. Ibland måste man få ha dessa dåliga dagar och tillåta sig känna exakt det man känner. Det är rent av hälsosamt, eller det anser jag..

Just nu, i skrivande stund, är jag lite irriterad.. Hade skrivit ett helt blogginlägg och så hakade datorn upp sig, så allt jag skrivit raderades. Bara att börja om från början, blir säkert en kortare version denna gång. Tänkte nästan ge upp och låta bli att skriva men jag skriver ju för att jag vill, så kavlade upp ärmarna och börjar om.

Hade tanke att skriva igår, då när allt kändes som mest jobbigt men orkade bara inte. Tanken är inte att gnälla utan få ner mina tankar och känslor, bearbeta dem och även sprida kunskap om denna kroniska sjukdom. För den påverkar så mycket, hela ens liv och på alla plan. Det är inte något som går att operera bort eller bli av med, utan den är kronisk och behandlingarna går ut på att dämpa dennes "framfart" och symptom. Smärtskoven är oförutsägbara, längden kan vara från minuter till veckor i sträck. Finns smärtlindring men även de har sina biverkningar. Så ni kan tänka er att det tar en del på krafterna och det ändrar nog på ens personlighet. 

Att se tillbaka på vem jag varit och vem jag är nu, är två olika personer. Har alltid haft flera bollar i luften, mycket social, alltid "på gångs" och energin har sällan tagit slut. 

Nu måste jag lära mig prioritera saker och ting, lära mig att jag inte alltid kan göra som jag planerat eller tänkt mig. Orken kanske tar slut före eller så kommer ett smärtskov. Det handlar inte om att bli självisk utan det handlar om att acceptera läget och sätta sin hälsa framom allt. För igen annan en du själv, vet hur du mår. 

Hade tanken att önska en vän glad vändag igår, tillsammans med en annan vän. Men jag orkade inte och måendet var inte det bästa, det skulle ha varit mer katastrof att fara och hälsa på än vad det var att bli hemma. Skulle jag pinat mig själv, skulle jag ändå inte ha orkat umgås, den lite molande värken störde min koncentration. Efter ett ärligt telefonsamtal kom jag och vännen överens om att vi åker och hälsar på vår vän en annan dag då, passar ändå bättre så för alla. Vilken lättnad att bara vara ärlig och berätta läget än att tvinga sig till något.

Igår kväll var jag riktigt gråtmild och då min man höll om mig, bara vällde alla tankar ur mig. 

Vad om vi hamnar gå igenom allt detta igen? Tänk om det kommer lika snabbt på? Eller snabbare? Vad månne läkaren säger nästa vecka? Varför känner jag såhär? Varför får jag bara ej bli frisk och bli mitt gamla jag? Jag vill bara bli pigg, glad och smärtfri!

" Tillsammans klara vi nog det. " säger han lugnt.

Jag har världens finaste Man! Det går inte ens att diskutera.

​Då han sa det, kände jag lite hopp om att det kommer ordna sig.

För ensam skulle jag inte fixa detta, inte nära på. Skulle det nu komma ett bakslag vet jag inte ens om jag orkar ta det. Men Nu har jag honom, med stort H, som finns här vid min sida. 

Jag är världens lyckligaste, bättre kan man inte ha det. 

Vi kommer fixa detta.. 



Likes

Comments

Som rubriken lyder, idag har det äntligen varit en bra dag! Känns så skönt, en lättnad.. Känns som jag äntligen kan andas, djupa, lugna andetag utan att behöva vara rädd. Vara rädd för hur länge smärtan skall hålla i sig, om den skall bli värre, vad som egentligen händer inombords som man ej kan se..

Jag kan andas och bara slappna av!

Låter kanske lite klyschigt men inte i mitt fall, det är faktiskt inte en självklarhet för alla. Det gör även att man uppskattar och tar med vara på de små stunderna i livet. Som att inte ha ont/värk eller känna smärta, det är en Otroligt härlig känsla!

Om du som nu läser detta är frisk/ känner dig frisk, stanna upp en stund. Slut dina ögon, ta några djupa andetag och bara känn känslan i din kropp. Är det inte fantastiskt?! I denna stressade värld glömmer vi oftast bort det viktigaste vi har och det är just vår kropp! Det är i den vi "bor" hela vårt liv, den bär upp oss, skyddar oss och tack vare den kan vi fungera/ göra saker. Vi är allt för snabba att kritisera och ibland se negativt på våra kroppar.. Varför vi ser ut som vi gör, att det alltid finns något att ändra på. Om vi bara skulle stanna upp och sluta med det tramset!

Huvudsaken är ju i grund och botten att vi är friska, krya och mår bra.

Visst? Då vi har hälsan, blir det viktiga så lätt bortglömt.

Jag kan erkänna att jag i många år var hård mot mig själv och mitt utseende. Var sällan nöjd med mitt utseende och såg alltid något som jag ville ändra på.. Synd nog, så här fungerar vi människor för det mesta, så krävde det att min kropp skulle bli riktigt sjuk innan jag insåg vad som är viktigt. Ett bra exempel är att jag sällan varit nöjd med hur min mage sett ut. Inte förrän jag tränade hårt och åt enligt ett kostschema som gjordes utgående från mitt personliga näringsbehov. Nu menar jag inte att denna tid var en hemsk tid, inte alls! Jag älskade att löpträna och gå på gym och jag åt som en kar, haha! Det var ren, näringsrik kost som gällde och javisst var mitt mående på topp! Men det krävde all min fritid..

Efter första operationen som var i fjol, 22 maj, insåg jag en sak. Jag hade just kommit till avdelningen från uppvaket, kände på min svullna mage och såg på de tre förbanden..

Min kropp har kämpat mot denna sjukdom inom mig och klarade ej kampen själv utan behövde hjälp utifrån. Den fick hjälpen den ropade på ( då menar jag att smärtan är kroppens rop på hjälp ) och nu börjar en läkningsprocess. Något som sker inom mig, som varken jag eller någon annan kan se eller vidröra. Men en så otroligt viktig och lång process, våra kroppar är helt otroliga när man tänker efter!

Jag vill ge min kropp den kärlek omvårdnad som den behöver. Jag skall börja älska min kropp för den den är. Den kämpar och slåss mot det onda, så att noijas över hur t.ex. magen ser ut är ju skrattretande! Helt allvarligt talat...

Nu fick det vara slut på att vara självkritisk.

Än en gång håller jag händerna på min lite svullna mage och tackar den för att den orkar läka de sår som kommit från operationen. Jag är så otroligt tacksam över att jag börjar tillfriskna och idag är första dagen på länge som jag klarat mig utan värkmedicin! Det Ni, det är en Stor sak för mig. Så härligt att glädjetårarna bränner bakom ögonlocken!

Idag har varit en finfin dag och jag kan bara känna tacksamhet att jag åter igen börjar få hälsan tillbaka. Visst finns en längtan att få springa en halv mara igen, långt inne i hjärtat. Men nu är den långt borta och just nu njuter jag bara av att tillfriskna och njuta av livet, för det pågår NU.


Likes

Comments

Upplevelsen från förra operationen var inte den bästa och en del av mig var rädd för hur smärtpåverkad jag kommer vara då jag vaknar upp denna gång. På samma gång var en annan del av mig så trött och slut, så oron över måendet efter operationen blåstes bort..


Ja hörde svaga och fumliga röster, de lät som de var långt borta.

Försökte öppna ögonen men ögonlocken var så tunga.

Munnen kändes torr, tungan kändes uppsvullen.

Jag ville säga något, ropa på någon men syre masken var i vägen.

Orkade inte riktigt lyfta händerna.

Tanken om de hamnat öppna upp buken kom, vill inte veta..

Till slut fick jag upp ögonen riktigt lite, såg några skåp på väggen, det var suddigt. Fick fram ett ljud och jag hörde hur någon kom fram till mig. Flyttade på masken och torkade min mun, vad skönt. Hon frågade om jag hade sjukt, kommer inte riktigt ihåg vad jag svarade men till min förvåning var jag långt ifrån lika sjuk som förra gången. Jag frågar vad klockan är och hon svarar att den är 12.30. Syre masken kom på tillbaka och jag somnade om.. Så skönt..

Nästa gång vaknade jag av att någon kände på min mage, rädslan kom. Det gick inte med titthål! Fick täcket på tillbaka och försiktigt kände jag efter med handen på magen. Ååh, vilken lättnad! Några mindre förband kände jag och så somnade jag om igen.

Nästa gång jag vaknar öppnas ögonen lite lättare, sköterskan kommer fram till mig. Vill ha bort masken, är så torr i munnen och hon går med på att prova om jag klarar mig utan syre, vilket jag gör. Lite vatten att fukta munnen, tänk att något så lite kan kännas som en stor sak..

Ibland hör jag hur någon går förbi, hur sköterskorna pratar. I ett skede hör jag att någon undrar om jag är mycket smärtpåverkad. De hade en plan att sätta epidural om jag behövde, men det såg inte ut att behövas. Och jag tänkte för mig själv, äntligen någon som förstått att jag verkligen haft en smärta från helvete och som är beredd att hjälpa mig på alla sätt. En sån enorm lättnad jag kände då jag hörde dem diskutera detta! Oron kunde inte vara mer bortblåst, tack tjejer <3

Hör de två kvinnorösterna, de undrar något och jag frågar, halvt "bort slumrad", om det är om mig de undrar. "Ja" svarar de och skrattar, jag svarar på de de undrar, skrattar och somnar om igen. Och det ljuvligaste, det är att jag knappt har någon smärta!! Jag gråter av lycka inombords! Visst är jag sjuk efter op men denna gång känner jag mig inte misshandlad..

Efter en stund vaknar jag åter igen och ser att klockan börjar närma sig två om den inte var lite över också. Mår ganska bra, får lite vatten igen. Märker att jag har en drän denna gång, tanken att de hamnat ta bort äggstocken blir mer verklig. Men jag känner ingen sorg, ilska eller besvikelse om det skulle vara så. Är det så, så var det nödvändigt och jag kan acceptera det. Huvudsaken att man åtgärdat det som orsakat min smärta. Pratar med sköterskorna och vi kommer fram till att jag är redo att föras tillbaka till avd.

Väl nere på avd. känner jag mig lite piggare och meddelar min familj att jag nu är tillbaka från op. och att allt gått bra. Sedan somnar jag igen. Har ett svagt minne av att min man kommer och hälsar på mig men jag är så trött så det blir ett kort besök. Läkarna som opererat kommer in för att berätta hur det gått. Man hat tagit bort en cysta och äggstocken klarade sig, så den kunde man lämna kvar. Dränen satt man pga blödning då cystan satt hårt fast och man var tvungen att skrapa lite mer för att få bort den.

Sover så gott som hela dagen, min far och hans vän kommer också och hälsar på under kvällen. Tvingar mig att hålla ögonen uppe men ögonlocken är lika tunga som bly och de åker fast titt som tätt.

Behöver lite värkmedicin under kvällen och natten men mår ganska bra. När nattsköterskornas pass har börjat kommer de båda in för att hälsa på, det värmer, vi pratar en stund. Känslan i kroppen är obeskrivlig, fast den är sjuk,öm och trött men nu finns det en orsak.

Nästa morgon kommer läkaren för att kolla mående och berättar på nytt hur op gick.Var så trött kvällen innan att jag knappt kommer ihåg vad de berättade. Man har nu färdigt lagt upp en plan, ifall jag blir lika sjuk igen. Då kommer jag att bli skickad vidare till specialisterna i Helsingfors. Om dagens labb svar är ok får jag åka hem och det var de, så skönt att få åka hem!

Besök får jag under förmiddagen och det värmer att de tog sig den stunden att komma in för att höra hur jag mår.. Som jag saknar dem, alla mina förra arbetskollegor! De är alla så snälla och omtänksamma, Tack till Er <3

Min mamma söker mig, kör hem mig och håller mig sällskap. Smärtan är bortblåst. Att få krama om sin katt, känna den mjuka pälsen och höra han prata, det är medicin det med..

Det hände en liten sak när jag stod vid huvudingången i väntan på att mamma skulle söka bilen, som jag inte kommer glömma. För när man lever med smärta, har man sina tvivel ibland, om huvudet spelar spratt med en..

Där stod jag och väntade, när jag plötsligt ser en tjej jag ganska nyligen lärt känna. Vet inte så mycket om henne men jag har sett att hon har barn. Hon hälsar och frågar vad som hänt. Jag svarar att jag blivit opererad, har endometrios och att man tagit bort en cysta..

"Jag har också endometrios och jag föder hellre barn än har den smärtan."

Den meningen kommer jag sent att glömma, en sorts bekräftelse på att mitt huvud inte spelar spratt med mig.

Utan det är faktiskt en av de värsta smärtorna man kan uppleva.

Nu är det vila som gäller, för nu skall jag bli i skick!




Magen är nu svullen pga koldioxidet och inte av smärta.


Nu finns det bara en väg och det är,

Uppåt!

Likes

Comments

Efter bara 8 månader från första operationen, som då var planerad, blev den andra men denna gång en akut.

Smärtskoven hade varit lite tätare och av den värre sorten, förra veckas fredag började smärtan redan på morgonen och märkte att den var ilsknare denna gång. Började med mina två "vanliga" värkmediciner men kände ganska fort att de inte hjälpte, smärtan ville ej försvinna. Var tvungen att ta till den nya, starkare medicinen och tackade gudarna när den hade verkan och smärtan lindrades. Den försvann såklart ej helt och hållet men dämpades tillräckligt mycket för att ha krafter att orka arbeta. Magen svällde upp som en ballong, det rår inga mediciner på utan jag får gå med "magen i vädret" och försöka få tankarna på annat. Går lätt då man är på jobb, jobbet kräver 110% av en så man får nog tankarna på annat än den stora magen och den molande värken.

Lördagen gick ännu ganska okej, helt slut när jag kom hem från jobb så det var bara soffan som gällde. Söndags morgonen var dock allt annat än behaglig, medicinerna hjälpte inte. Smärtan vann över smärtlindringen men jag gav mig tusan inte utan drog iväg på en morgontur. Svårt att fokusera, hitta orken och kände mig inte så närvarande som jag annars gör.. Efter att arbetsturen var slut och jag kört hem fixade jag mat innan det blev soffan, igen.. Försökte med allt, värmedyna, kyla... Inget hjälpte, smärtan blev bara värre och jag kände hur jag gav upp. Tanken att jag ej fixar detta tog över, ett samtal med min mor fick mig att inse att jag måste söka hjälp. Min man körde in mig till akuten på söndags kvällen, helt medveten om att de inte kan göra något, men bättre smärtlindring måste ju gå att ordna!

Mottagandet på akuten gav mig känslan att jag lika bra kunde åka hem igen..

Men innerst inne orkade jag inte åka hem igen, jag orkade helt enkelt inte med denna olidliga smärta mer och jag behöver hjälp!

Att sitta var det värsta, så väntade stående i ca 45min innan jag hörde något som jag helst inte velat höra..

: " Vi tar henne med endometrios smärta nu så vi kan skicka hem henne med värkmedicin."

Jag suckade djupt inombords, sårad men tillika gav det mig lite mer "jävlar annamma". Om de tror de skall skicka hem mig tror de fel.. Och så ropade de mitt namn.. Sakta gick jag in till sjuksköterskan som undrade varför jag var där. Berättade om de senaste dygnet och vilka alla mediciner jag tagit och att ingen av de nu mer hjälpte utan att smärtan bara blev värre. Hon såg på mig och undrade om jag tagit något idag? Kände att ingen tog mig på allvar och blev arg, tillika jag berättade allt på nytt, började tårarna komma. Inte söker jag hjälp om jag inte verkligen behövde det! Efter tre dagars smärta med tre olika värkmediciner, som jag tagit max doser av och ändå inte blir smärtfri utan det bara blir värre, så är jag nu i behov av något starkare! Jag fixar inte detta och jag åker inte hem härifrån!

Sjuksköterskan såg på mig med stora ögon och ropade på läkaren, som tittade in i rummet. Fick snabb info om vilka mediciner jag tagit.. "Jag hinner ej se på dej nu, men ta in henne för smärtlindring", och så gick hon...

N U skall jag väl äntligen få något som lättar på smärtan tänkte jag, men nejdå.. Blev visad till ett litet rum med en säng, så jag äntligen fick lägga mig, efter en lång väntan skulle jag få medicin iv. , blev dock perfalgan.. "Det har en annan effekt iv." sade sköterskan.. Jag grät inombords, orken att nu stå på mig var slut..

Droppa det då, så kan ni fråga sedan hur bra den var, tänkte jag bara.. Effekten var såklart 0.. Efter några timmar blev jag förd till en avd. och Äntligen skulle jag få något som lindrade min smärta! Det var som ett himmelrike! Jag kände en lättnad och hoppet att få hjälp kom tillbaka. Natten var sömnlös, men mindre smärtsam. Måndags förmiddagen blev det gyn.kons och blev förd till kvinnopolikliniken för undersökning. Läkaren och sköterskan jag träffade var helt underbara och förstående, vilken lättand.. Man hittade en endometrios förändring, tillika som man misstänkte att äggstocken tvinnat sig. Man ville dock vänta till tisdagen då överläkaren skulle vara på jobb. Man skulle fortsätta med smärtlindring iv. som fungerat hittills men man ville flytta mig till den kirurgiska avd. då man ändå överväger en operation.

Mamma hade under tiden kommit till sjukhuset och väntade utanför, hon körde upp mig till avd. där vi väntade några timmar innan jag sedan flyttades till kirurgiska avd.

Hade lyckan på min sida och fick ett eget rum, somnade ganska direkt då jag fick lite lugn och ro..

Natten var orolig, vakande flera gånger inte av smärta utan av en oro i kroppen. På morgonen när laboratoriesköterskan kom för att ta nya prover trodde jag huvudet skulle explodera. Sedan kom smärtan och så illamåendet, hade ringt på för att få något mot huvudvärken och i samma väva som jag fick spy-påsen i handen började uppkastningarna.. Hade inget att kasta upp så kom bara magsaft, kallsvettig, skakade i hela kroppen och sköterskan.. Ja hon stod bredvid mig, slätade mitt hår och torkade mitt svettiga ansikte då jag emellan kunde hämta andan..I samma veva kommer en annan sköterska in för att meddela att de vill ha ner mig på undersökning till kvinnopolin.. Slutade med att de i hasten körde ner mig i sängen, en hastig kolla och i allt "flumm" hör jag läkarna säga att det blir akut operation. Tillbaka upp till avd. och samma sköterska som stod bredvid mig tidigare under morgonen hjälpte mig att byta om till op-kläder. Hon är en liten ängel med det varmaste hjärtat <3

Kl. var mellan 9.00 och 9.30 när hon kör upp mig till operations avd på tisdagen den 6.2. Sköterskorna som tar emot mig där avger ett lugn, och all oro släpper, "de fixar detta" tänker jag. Skakig som jag är hjälper de två sköterskorna mig upp på op bordet. Varmt och skönt bäddar de in mig, sticker en ny kanyl och berättar hela tiden vad de gör. Så lugn har jag inte känt mig på länge, länge. Syre masken kommer på och de ber mig andas djupt, där ligger jag, ser upp i taket och funderar när jag skall börja känna mig sömnig, hör alla de mjuka rösterna runt om mig och plötsligt blir allt svart..




" What doesn't kill you makes you stronger"

Likes

Comments

”Låt inte smärtan ta ditt liv, lär livet ta din smärta”

En mening med stor betydelse, något som är värt att ta till sig.

Idag har varit en ganska så bra dag, helt återställd är jag inte men det har funnits så många guldkorn under dagen, vilket gör under!
Det kanske även har att göra med det, att vi borde bli bättre på att uppskatta de små sakerna i vardagen..
Att leva lite mer i nuet och faktiskt vara närvarande.

Likes

Comments

Morgondagen skall bli en bättre dag, det har jag bestämt.
Kan inte förvänta mig att allt det onda har försvunnit under natten men jag skall övervinna denna smärta även denna gång!

Tänker int ge mig, aldrig!
Det kanske drar ner mig, djupt djupt ner, men någonstans kommer jag alltid få kraft att ta mig upp igen. Och då lite starkare.





Likes

Comments

Tack till alla med era värmande ord och ert stöd, Ni är guld värda!

Gårdagen var grym, idag känns det en gnutta lättare att andas. Troligen värkmedicinen som nu börjat hjälpa och så tacksam över det, skulle verkligen inte haft ork att vara tvungen att söka mig till sjukhuset. Glad över vårt fina sjukhus, som är nära men drar mig nog innan jag söker mig dit, jobbigt på så många sätt..

Nåväl, känns som sagt lättare idag. Magen är inte riktigt lika stor som igår men " rund och gó " är den fortfarande. Så njuter av att det börjar gå mot det bättre, tar andan och försöker samla kraft igen. För det tar på, en hel del. Inte bara då skoven kommer utan för övrigt med. Trötthet är något jag upplevt en längre tid och största delen av min vakna tid.

Har provat en del, kosttillskott som C-vitamin, järn. Försöker fortfarande äta så hälsosam och ren mat, men ibland när inget smakar tar jag det som jag får ner. Glutenfria karelska piroger med kokt ägg är något som tidvis varit det ända jag kunnat äta utan att få illamående.. Promenader och frisk luft känns bra men hårdare träning har inte gått, finns ingen energi eller kraft till det för tillfället. Vilket är lite ovanligt och ibland framkallar det frustration inombords, vilket i sin tur framkallar skuldkänslor. Jobbar på det och har lovat mig själv att vara snällare med mig själv och när det sen finns lite extra energi, då kan jag dra iväg till gymmet eller på länk.

Att lära sig lyssna på kroppen och knoppen, är så otroligt viktigt. Trots det glömmer man oftast det i dagens värld, eller man lägger dövörat till då kroppen försöker säga något. Vilket inte är så lyckat.

Att lyssna på kroppen, lära känna den och vad den säger är det viktigaste vi kan göra. För det finns bara en person i världen som kan ta hand om dig och din kropp, det är D U ! Ingen annan än dig själv, det är du som skall se till att ta hand om dig själv så att Du mår bra. Sedan finns det olika verktyg man kan använda eller be om hjälp när man känner att man ej kan fixa det själv.

Att mer eller mindre konstant uppleva trötthet är inget roligt, speciellt då man varit en person med tusen bollar i luften och haft energi som varit oändlig. När det mitt i allt tar en hel omvändning får man sig e liten törn, det gör en förvirrad.. Att nu lära sig att inte planera saker långt i förväg eller ha flera bollar i liften på samma gång,är en liten utmaning men jag lär mig. Det gäller även att kunna säga nej utan att få dåligt samvete. Att acceptera och inse att man är tillräcklig som man är. Man behöver ej bevisa för hela världen att man " är någon", huvudsaken att man själv vet att man gjort/ gör sitt bästa och kan känna sig tillfreds med det. Ibland kanske man inte kan göra allt man tänkt eller vill, kanske man är tvungen att be om hjälp trots att man tänkt att man klarar det på egen hand. Det är helt okej! Man är inte en sämre människa för det.. Man är ej heller sämre för att erkänna att man ej orkar eller kan göra allt eller något.

Vi är alla människor och vi är alla lika värdefulla <3

Likes

Comments

Så att man knappt hinner med. Det har varit en lång tystnad här just därför, tiden att sätta ner sig och skriva har het enkelt ej funnits. Har hänt en hel del sen sist, både roliga saker och mindre roliga..

Julen gick i arbetets och sjukstugans tecken, efter nyår fick vi äntligen börja flytta till vårt nya hem och som vi väntat!

Förutom det stora skedet i livet då man skaffat det första egna hemmet, blev det även en "flytt" för min del inom arbetet och nu är jag på en ny avdelning. Så mycket nytt att ta in och smälta såväl hemma som på jobbet, men fint så :)

Det mindre trevliga förutom att min man var verkligt sjuk under och efter julen är att endometriosen gett sig mer eller mindre tillkänna under en längre tid.. Antog först att flunssan kanske försöker ge sig på mig men det var ju inte den..

Att inte kunna sova ordentligt på flera veckor tar på, både fysiskt och psykiskt. Då man vaknar flera gånger under natten, av att man är genom svettig. Det känns som om man duschat med kläderna på och sedan lägger sig under täcket, mysigt visst? Sedan vaknar du där emellan av frosskakningar, så den totala sömntiden blir inte värst lång. Inte nog med det så gör sig frossbrytningar även tillkänna under dagen.

Kryddar det hela med lite illamående, tidvis dålig matlust och humörsvängningar. Nu tycker man, eller jag iallafall, att det börjar vara tillräckligt men icke. När man en morgon vaknar och tror det äntligen börjar vända mot det bättre, får man en sju jädrans käftsmäll några timmar senare. Magen sväller, man känner sig inte bara enorm utan man ser enorm ut! ( Tänk dej att i normala fall kan du se dina fötter då du står och kikar ner, men mitt i allt är det ända du ser ser en stor, uppsvälld mage! ) Smärtan slår till och det är svårt att hitta ett läge som känns bra, att ligga känns okej med värmedynan på magen. Sitta är bland det värsta, medan att stå och gunga fån sida till sida känns lite bättre... Att gå känns som man blivit sparkad i nedre delen av magen, tillika som det konstant hugger till i ena äggstocken.. Efter några dagars kämpande och intag av värkmediciner fixar man det inte mer, till sist är måttet rågat. När tårarna kommer redan av att stiga upp, då man legat still kändes allt "okej", som om man nog kommer fixa dagen.. Då orkar man inte mer, det är då man önskar att någon kunde ta bort smärtan för E V I G T !

Att tänka, " det finns de som har det värre", är en klen tröst, egentligen ingen tröst alls..

Som tur har jag en kunnig och förstående läkare som jag kontaktade. Vi lade upp en plan som nu till en början är att ändra medicineringen till lite starkare än vd jag tidigare hade och hoppas på att det räcker.

Är så innerligt tacksam över min fina familj som alltid finns där, speciellt när dessa skov kommer. Skulle inte fixa detta om jag inte hade världens finaste man vid min sida, som vet av att bara se på mig, hur jag mår.. Han är en av de viktigaste personerna i mitt liv, mamma är en annan <3 Mina skydds Änglar!

När man är i ett skov och all känns tillräckligt utmanande, blir det en gnutta värre med personer som ej förstår ( vill förstå ) eller inte tar en på allvar.. Det är enda gången jag önskar att de skulle få känna smärtan en liten stund, för det räcker till. En kort stund är tillräckligt lång för att få vem som helst att förstå att det inte är något man skojar om.

Jag behöver ej att människor skall tycker synd om mig. Men förståelse att det finns en gräns på hur mycket jag klarar av. Jag har aldrig och kommer aldrig att ge upp i första, andra eller tredje hand! "Att bita ihop och fortsätta" är min melodi, för jag är inte och kommer aldrig vara ett offer, utan jag är en fighter!

Trots det är jag även bara en människa, med gränser, precis som alla andra.






Likes

Comments


Över en månad sen jag senast skrev ett inlägg, dagarna helt enkelt flyger iväg och man hinner knappt med.

Som jag nämnde förra gången var att jag hade fått möjligheten att jobba med mig själv, och det genom en kurs som heter: 5 Nycklar Till Gränslöst Välbefinnande av Sandra Lindholm. Precis som kursen heter handlar det om att öka sitt välbefinnande, njuta mera av nuet och minska på stressen. Är så otroligt tacksam att jag fick denna möjlighet, för det har hjälpt mig massor! Det är inte alltid så lätt men vem ha sagt att det skall vara det? Att lära mig använda "rätt verktyg vid rätt tidpunkt" är något jag ännu jobbar med, ibland går det automatiskt men ibland måste jag verkligen anstränga mig en aning. Det är ju så man utvecklas och då man känner, upplever och inser "resultatet" av att bryta de gamla vanorna/ banorna, genom att använda de olika verktygen, funderar man nog varför man ej gjort detta tidigare..

I dagens stressiga samhället glömmer man ofta bort att leva i nuet, stanna upp och se omkring sig, njuta av de små sakerna i det dagliga livet. Vi rusar oftast på, med full fart framåt, kanske blickar bakåt men sällan trycker vi på bromsen för att stanna upp och se vad som pågår just nu. Förmågan att kunna stanna upp, se omkring sig, kanske se på den vackra naturen eller känna doften av blommor eller doften från bageriet som man nyss passerat. Att se på människorna man möter, ge ett leende kanske hälsa. Så, små saker som kan göra så mycket gott, för andra och för en själv.

När stressen kommer krypande, att kunna stanna upp, andas och få ett grepp om situationen..

Att göra saker som man tycker om, kunna prioritera och ibland inse att "måsten" kanske inte alla gånger är "viktiga måsten", sån har jag varit. Tyckt att jag "måste" så himla mycket hela tiden för att vara alla till lags, pöh! Vilken lögn! Varför i sjutton skulle jag "måste" vara alla till lags? Vad får Jag Utav Det? Nej just det, inte mycket.. Man kan inte "bygga" sitt liv på att vara andra till lags och leva "efter vad andra förväntar sig", för man är sin egen författare till sin "berättelse".

Så jag har insett, fast jag egentligen hela tiden har vetat det innerst inne, att jag bestämmer över hur jag lever mitt liv och att jag omöjligen kan vara alla till lags. Har även accepterat att ibland växer man ifrån varandra, vilket är helt naturligt.

Att prioritera sig själv är inte att vara egoist, det är att ta hand om sig själv och sitt välbefinnande.

Största delen av denna månad som det har varit tyst här på bloggen, har jag varit så trött. Energi nivån har varit låg, väldigt låg. Min energi har räckt till jobbet, de lediga dagarna har jag ladda batterierna för att orka jobba igen. Några enstaka dagar har jag faktiskt känt mig pigg efter jobbet och då orkat göra saker men annars har jag accepterat läget och vilat. Trötthet kan vara frustrerande, mitt gamla jag skulle varit sjukt stressad över detta men vad skulle det ha hjälpt till? Ingenting.

Tröttheten vet jag vad som beror på till en viss del, sömnlösa nätter pga hormonernas obalans... Nästa vecka får jag veta provsvaren, var på en extra koll för att, förhoppningsvis, ställa detta till rätta. Lite nervös över vad svaren kommer visa, speciellt ett prov som var förhöjt innan operationen i våras, men ingen vits att stressa upp sig, det hjälper inte situationen.

Som tur kommer julen emot så kan lätt lägga tankarna på det :)



Likes

Comments