Vi måste jobba! Vi har inte tid att dansa!

Idag ska jag på intervju för ett undersökningsföretag. Jag tror inte det blir något problem eftersom jag tidigare jobbat i omgångar för Sifo. Just nu tror jag det är ett bra jobb för mig. Det är inget jobb att göra karriär på. Det är inget jobb att tjäna några mängder pengar på. Så länge det inte är baserat på provision har jag inga problem att jobba med att ringa och störa folk.

Kanske det är bättre med provision ändå? När jag jobbade på Sifo låg jag ofta i topp kring antal intervjuer efter ett arbetspass.

Jag känner i nuläget ingen klump i magen över att behöva ringa någon. Jag skiter i hur samtalet tas emot. Skäll på mig om du vill. Säg vad du vill. Håna mig. Det kommer inte bita. Ingenting kommer bita på mig. Nej, jag kommer förmodligen stärkas av skit och se fram emot nästa samtal.

Jag scrollar på arbetsförmedlingens jobbannonser. Som skrivande person kan jag bli content writer. Det passar inte mig. Som författare kan jag söka mig till att svara i telefon som hot line för folk som vill ringa en författare. Det har jag redan gjort. Föga förvånad över att ingen ringer. Jag har också expertkunskap i att sluta röka och att prata som förälder till barn med särskilda behov. Lägg 20 spänn i minuten på att ringa mig!

Jag söker jobb utan krav på utbildning, lagerjobb, sorteringsjobb, logistik är jag ute efter, men det finns bara fucking säljjobb.

"Nu är det rast!" ropar E. Han har sprungit runt och lekt att han är på jobbet. "Jag måste ha min chef här, jag kan ju inte jobba själv!" "Ja, jag måste bara kolla om det finns jobb här på" "Men vi jobbar här!" "Ja, ni jobbar". J hoppsa-skuttar efter E, försöker hänga med i leken. Hon tycker det är spännande. "Men du måste ha ett hals-band!" skriker E till J. Hon slår honom. "Inte slåss, han bara skojar, han leker bara" förklarar jag.

Arbetarna på hans jobb måste ha ett halsband och alla på jobbet heter Aptea. Om en inte bär sitt halsband blir det ingen rast. Han hämtar dockvagnen, parkerar den. Det är hans bil. J tar vagnen och låter som en ambulans. Det är samma vagn som de använder när de leker att någon skadat sig. Den leken förstår J. "Men det är min bil! Den måste stå där! Jag har parkerat den!"

("Barn som är som han, dom har lättare att leka med yngre barn, för yngre barn, ser ni, dom kan man kon-troll-e-ra")

J har egentligen ingenting emot leken, men jag ser att hon blir osäker på om han är arg på riktigt eller om han leker. Jag påminner henne om att han leker, men blir illa till mods, känner att hon inte känner sig helt trygg. Han kan vara oberäknelig och han har många gånger knuffat henne utan förvarning. Hon försöker få med honom på sin lek. Hon sträcker sig efter honom, vill ta hans hand. Vill dansa.

"Vi hinner inte dansa nu! Vi måste jobba!" Jag hinner inte söka jobb just nu. Jag borde söka jobb när barnen är på förskolan, men det är före vi går dit som jag drar fram annonserna jag vill titta på under dagen. Jag tänker inte söka alla jobb som finns. Det gjorde jag förra gången jag var arbetslös, men det var ett tidsödande helvete där 90% av svaren uteblev och där ett fåtal ledde till intervju. De som ledde till intervju var jobb som jag visste med mig att jag inte skulle stå ut med.

Jag bevakar leken från min plats, vill helst att barnen ska få utrymme att leka själva. Inte för min egen sinnesfrid, utan just för att jag tror att de har bättre utbyte. Jag missförstår ofta leken, och det blir inget bra. Jag börjar också förklara saker som ingen har bett om någon förklaring på. Jag är helt enkelt 40 år och man. Jag mannsplainar massa skit för mina barn. Dessutom går det bra att ringa min hotline om det är så att en längtar efter att få någonting mansplainat för 20 spänn i minuten. Seriöst! Ring nu!

"Vi har ingen chef!" "Jag kan vara chefen" säger jag, "Okej, men då heter du Aptea" "Okej, jag heter Aptea" "Och jag heter Aptea och hon heter Aptea. Alla heter Aptea" "Okej" "Jaha, vad jobbar vi med?" "Nu är det rast" "Okej, ska vi gå till rastrummet?" E tittar oförstående på mig. "Alltså rastrummet, det är ett rum där man sitter, kanske tar en kopp kaffe under rasten" förklarar jag. "Ja! Det finns kakor!" Han springer i förväg in på sitt rum. Där finns runda passklossar som han delar ut som kakor.

"Så, nu måste vi borsta tänderna och göra förskolekissen" avbryter jag. E vill inte. Inte ens J vill, trots att hon oftast vill gå till förskolan och träffa alla kompisar, "Hej alla kompisarna!" brukar hon ropa när vi kommer in.

Jag vill inte heller. Jag vill egentligen bo i ett hus precis vid en skog, kanske en sjö. Där vill jag vara med barnen och vara hemma med E om han behöver det. Där vill jag att min fru ska ha ett fett avlönat jobb. Där vill jag vara hemmafru.

#pappablogg #hemmafru #barn #lek #åretsblogg #jobb #arbetslös #arbetssökande #rast #chef #autism #aptea #mansplain #mansplainer #mansplaina #feminism #hetalinjen #hotline #författare #skribent

  • 2019
  • 110 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229