Tala är silver, tiga är guld och såna grejer

Är jag en hemsk person för att jag tycker det är lite skönt? Det är jag förmodligen på någon nivå, men jag tror att det kan vara en ganska vanlig känsla mellan föräldrar till gemensamma barn. Det är inte det att det är som en tävling, för det skulle vara fruktansvärt, och som bästa förälder hade jag ändå inte vunnit i slutändan.

Vad som hände var att H skulle hämta barnen på förskolan och att E blev arg när hon dök upp eftersom hans rutin numera är att jag hämtar. H lyckades till slut få med honom genom att goofa runt med en strumpa på huvudet.

När de kom till J:s avdelning var det kaos. Två pedagoger på, vad det verkade som, tusen barn och det luktade starkt av något rengöringsmedel som gjorde att E tappade det igen. Pedagogen Olle hade kryssat hit och dit mellan alla tusen kids, sammanbiten, försökte öppna dörren för att vädra, men då riktade E sin flipp mot honom istället. Dörren fick absolut inte öppnas.

I stressen tog H ner J:s overall från kroken så J damp ner på arslet med ett självömkande skrik "KAN SJÄÄÄÄLV!" och vad som hände därifrån är som ett mörkt töcken jag inte fått ta del av, möjligtvis på grund av ett kroppsligt försvar av amnesi vid hög stress.

Därefter kom meddelandet "Var är cykeln?"

Och jag kunde fanimej höra tonen i det meddelandet. Jag visste exakt hur det lät. Och jag satt bara på mitt softa jobb och njöt.

Anledningen till mitt välmående i misären är att jag i kontrast kan se att jag faktiskt har koll på läget, att jag duger som förälder, för det är tvivel som dykt upp under åren. Inte minst för att jag slagit ner mig själv för att ha övergivit min förstfödda dotter, A.

Jag har förstås inte övergivit henne. Det är ett alldeles för hårt slag mot mig själv, men i efterhand är det som en märklig sjuk impulshandling. Gav jag bara över vårdnaden utan att blinka? Vad tänkte jag på?

Men samtidigt förstår jag att livet inte kunnat bli på så många andra sätt för vare sig mig, A eller Luna, och att det för våra enskilda liv var tvunget att bli så.

Det är en svår sak för mig att skriva om, eller att prata om. Folk har försökt prata med mig om det. H har försökt prata med mig om det. Jag biter alltid ifrån, så fort någon petar på det "FUCK YOU!" skriker jag plötsligt, ursinnig, "JAG VILL INTE PRATA OM DET!".

I ett tidigt skede hos H:s familj, hos mina blivande svärföräldrar tog min blivande svärfar upp det. Jag sa inte ett ord. Jag knallade bara helt socialt galet ut ur rummet, ut på gatan, tände en cigg, tog en promenad, tände en till.

Jag kan inte prata om det. Jag vet inte själv.

Det var inte ens meningen att jag skulle hamna där nu, men visst, att mina fingrar rör sig i ett automatskrivande med tanken kanske kan vara en nyckel. Jag kanske kan närma mig det där som jag inte kan prata eller skriva om.

Men det är viktigt i sammanhanget, för det pekar på min självbild som förälder, och det var dit jag ville komma. Det är därför jag mår bra för tillfället av att det inte är jag som står i kaoset. Att jag håller ihop. Att jag kan rutinerna. Att jag med vissa saker får och kan ta ett större ansvar än H.

Jag vill självklart inte att H ska ha ett helvete varje gång hon hämtar barnen, men vid enstaka tillfälle kommer jag inte ifrån att det känns lite bra. Herregud, är jag sadist?

Lite kanske.

Lite.

#åretsblogg #leprechaun #pappablogg #förskola #kaos #sms #konversation #smskonversation #tomtar

  • 2019
  • 52 visningar

Gillar

Kommentarer