Sverigevännerna och PK-maffian

Nyligen, i skrivande stund (november 2018), har det rapporterats mycket om att SD växer som parti, att SD är starkare än någonsin. SD vill bland annat, för jag tror inte att jag vid det här laget behöver gå in på partiets mest brännande frågor, ja, SD vill bland annat göra någonting med public service, och jag tänker inte utveckla det heller för jag är inte med på exakt vad SD vill göra med public service. Det är hur som helst ur min synpunkt ingenting bra de vill göra med public service.

För att förtydliga är jag ingen anhängare till SD. En gång skrev jag en pjäs som gick under titeln Gymnasieguiden som gick upp på skolor i Östergötland, som en busig föreställning. Busig är det bästa ordet jag kommer på. Det var en komedi som utgick ifrån tre karaktärer som presenterar tre olika gymnasier för eleverna i nionde klass. Det skrevs i efterhand om den som en hemlig föreställning, vilket var ett triggerord för en gulbrun svans på forum, att nu kommer rödvinsfascisterna! Nu kommer PK-maffian och hjärntvättar vår ungdom!

Mitt namn slängdes ut på hatbloggar, och jag förekom i trådar med indirekta dödshot. Jag blev polisanmäld för förtal.

Meningen var att lura in publiken i en stel situation, att de skulle tro att de skulle få se någonting trist och att det sedan skulle visa sig att de sett en föreställning, en komedi. Jag utgick då från tre ideologier. Blått, rött och brunt. SD hade precis kommit in i riksdagen, så pajkastningen åt deras håll var ganska given. Pajer kastades också mot blått och rött. Men hur som helst. Så var det då.

Och this is fucking now.

Härifrån kan det hända att jag i texten så att säga försvarar SD, eller går dem till mötes. Jag vet inte.

Men jag har börjat störa mig på alla jävla fejkartiklar som delas på Facebook från källor som är lika lösa som Nya tider eller vad fan den bruna hittepå-sörjan heter. Alltså lika lösa från vänster. Lika fejk. Och att de som spottat på exempelvis Nya tider gör samma skit från sitt håll.

Jag såg någon i teaterklustret som lagt ut en status om att hen ville få ett PM från någon av sina vänner som kommer rösta för SD för att hen "har behov av att snacka med denne SD-sympatisör"

Det är så jävla narcissistiskt, blåögt, kolla-hur-god-jag-är-med-mina-åsikter. Jag har själv varit där, alltså jag skrev så också. 2010. Men det som stör mig såhär långt senare är att du där i teaterklustret kommer inte säga ett jävla knyst när det väl kommer till kritan. Du kan sätta upp saker på din scen och förmedla din rätta syn på på publiken, men vad ska du säga till en sympatisör som inte är på din sida? Hur ska du omvända den där som du har ett sådant jävla begär att snacka med?

Men om jag bortser från väljarna och går in på det jag förut jobbade med. Dialog och språk.

I tre år satt jag i samåkningsbilen med PT och kåkfararBull. Jag skulle inte peka ut dem som rasister, även om dialogen kunde vara kritisk mot andra etniska grupper. Men den fanns överallt där jag jobbade. Också hos andra etniska grupper. I tre år jobbade jag på ett tvätteri där jargongen haglade av N-ord och vad en vit medelklassmassa ser som rasistisk. Jargongen ligger inte nödvändigtvis hos Sverigevännen. Den ligger hos vem som helst som är bekväm med en viss jargong, och jag, som del av den där medelklassmassan tyckte till en början att det var otroligt stötande.

Vid några tillfällen pratade vi politik vid lunchbordet, och visst, jag nämnde att jag är feminist, eftersom jag inte skäms för att jag är det. Men det var absolut inte som att jag med mina feministiska åsikter kunde påverka någon. Feminism sågs vid bordet, och förmodligen i stort på arbetsplatsen, som någonting farligt, någonting märkligt, i synnerhet från en man.

Det fanns också rena anhängare till SD. Jag kunde nämna att jag skrivit en pjäs, att jag blivit polisanmäld av SD, att jag tycker ledaren för partiet är störd och så vidare, men det blev aldrig någon hetare debatt än om jag skulle anse (vilket jag gör) att den moderata ledaren är störd, eller att moderater fått det om bakfoten.

Det var inga hot för det. Det var snarare sarkastiska skratt. Vi diskuterade lite, såg snett på varandra utifrån en politisk ståndpunkt, men tyckte bra om varandra som arbetskamrater ändå. Så ja, jag har snackat lite med en del Sverigevänner, men det spelar liksom ingen roll. Det finns ingenting jag kan säga med min medelklassvithet som gör att de plötsligt ändrar sig.

Som feminist och anti-SD på tvätteriet jag jobbade på kan jag citera American History X, karaktären Lamont, passande nog från tvätteriet i fängelset:

"Well, let me tell you something, man. You better watch your ass 'cause you're in the joint. You the nigger, not me".

Det är också en stor anledning till att jag är mer intresserad av så kallad fulkultur än de finare salongernas kultur idag. Petandet av ord. Inte för att jag måste använda N-ordet eller hävda att det bör existera, men bortsett från det var det alltid ett jävla upphakande på ord då det kom till teater.

Vi kan inte säga det där för då kan det ses som stötande för den, och sådär kan en inte skriva för det är rasistiskt, och använd absolut inte ordet CP.

Det blir jävligt snårigt att skriva en rasistisk dialog i en pjäs som ska skildra rasism om en viss vokabulär inte får användas för en rasistisk karaktär. Det blir inte trovärdigt.

Dessutom börjar jag förstå irritationen på hur vi ändrar språket för att inte stöta oss med någon. Det kommer alltid uppifrån, vilka ord vi får och inte får använda. Det är klart som fan att det ironiseras hos de som kanske inte är intresserade av vare sig exempelvis teater eller P1-morgon. Det är som att peta med handtagen på ett husbygge innan grunden är byggd.

Men det är också teaterklustrets självbild som sätter krokar. Vi tror, för här räknar jag nu in mig själv, vi tror att vi gör så stor påverkan för att vi är vi och för att vi är halvetablerade och etablerade namn i ett fält, men sanningen är att vi är patetiska små ankor i en damm, och i den stora världen, utanför den där dammen, är det inte en jävel som vare sig vet eller bryr sig om vilka vi är.

Så igen, vad fan kan du säga till din vän som tänker rösta på SD, annat än "Rösta helst inte på SD"? Det är i slutändan ingen som bryr sig om din självgoda uppfattning mer än någon annans, bortom den där nätverksgeggan du byggt upp på Facebook, och då är den största delen av dina lajks från de som tror att du kan lyfta dem i sin egen egoistiska karriärism.

Så give me a fucking brejk!

SD växer och det är ju jävligt tråkigt, men verktygen mot deras politik lär du inte hitta i ditt vänsterflöde på Facebook.

Det är 2020 när detta publiceras, och alla som efter nästa riksdagsval skriver "Plocka bort mig som vän om du röstat på SD" kommer jag plocka bort från min vänlista, inte för att jag lagt min röst på SD, utan för att vi för helvete måste komma på någonting bättre nu.

#sd #svepol #politik

  • 2019
  • 74 visningar

Gillar

Kommentarer