Nya rön visar att autism sitter i tänderna

Bilden visar ett färgschema som det kunde se ut då vi började använda det.

I köket har vi ett färgschema. Vi har använt oss av det sedan långt före vi fick diagnosen. Schemat skulle hjälpa E att på förhand kunna se strukturen på dagarna och inte känna sig överraskad av någonting som skulle hända. Från början hade vi bilder för varje måltid, bild för vem som lämnar på förskolan, bilder på förskolan och bilder på vem som hämtar. Ganska snart behövde vi bara bilder på vem som lämnar och eventuellt hämtar, då när jag jobbade skift. Att det var en fet bild på mitt eller H:s ansikte följt av mitt eller H:s ansikte var underförstått att däremellan var det förskola. Kort efter det kunde vi ta bort alla bilder för frukost och middag eftersom det infaller vid samma tider och följer samma dagliga rutiner.

Nu sätter vi bara upp bilder om det är någonting speciellt, eller om det skulle tjatas om chips på onsdag. Då är det enkelt att förtydliga att det är chips på fredag, eller om han önskar åka till leklandet. Då räcker det att lägga upp en bild på leklandet på söndag, och då är han med på när det är. Om mormor och morfar hälsar på på torsdag är det en god idé att förbereda på det, eftersom trots att E älskar sina mor -och farföräldrar så kan det skära sig om han inte är beredd på att de ska plinga på dörren

Färgschema är kanske en god idé för vilken barnfamilj som helst egentligen.

I helgen var hans morföräldrar, tillika mina svärföräldrar, på besök. Vi skulle avsluta helgen med att just åka till leklandet.

Det är fantastiskt trevligt att få besök av morföräldrar, dels för att det just är trevligt att prata med andra människor, dels för att det blir ett avbrott i vardagen och att det blir lite avlastande. Det blir som en särskilt festlig stämning hela helgen, i synnerhet för barnen som gärna visar upp hur mycket de kan busa.

Men det är också då jag själv får syn på oss genom andras ögon. Vi är så otroligt tillåtande. Kidsen klättrar runt på stolar och bord och byråer på svajiga barnaben och hoppar ganska handlöst ner på golvet.

Det är så fruktansvärt mycket socker just den här helgen. Det är godis varje dag, plus chips, plus citronsaft till varje måltid. Fika, lunch med chokladmuffins till E som förrätt, en sockrig frukostbulle på Garveriet eftersom han åt dåligt hemma.

Jag ordnar en linbana från gardinstången ner till ett stolsben, tejpar handtag på ett hyfsat tungt leksaksplan som J drar med längs banan så långt hon förmår, studsar av lycka när hon släpper, skriker varje gång "Oj vad det flyger!" Vi kan dricka kaffe i lugn och ro samtidigt som hon leker.

På kvällen leker E med linbanan, vill dra planet ända upp till gardinstången, balanserar på en fåtölj vars baksida J kladdat med bläck. E ramlar ner från armstödet med huvudet före i golvet. Jag lyfter upp honom. Han verkar vara mest chockad, men okej. Men jag kan inte sluta tänka på vad folk ska tro om oss. Vi lever som vildar inom dessa väggar, förutsatt att vildar är ganska slapphänta då det kommer till hur deras barn leker. E fortsätter ganska snart klättra upp på sitt höga skrivbord för att visa mormor att han kan hoppa därifrån. Hon reagerar med lätt fasa då hon, som de flesta, kan se att det kan gå illa. Särskilt vid ett tillfälle då E står på kanten och bordet får svaj. "Nä, jag var också lite orolig i ett halvår" säger jag, "Meneh nä, slår han sej så slår han sej, det är la inte mer med det". Jag går och gör kaffe.

E säger att han har ont i handleden. Vi misstänker att han tog emot med den handen då han drattade i golvet med huvudet före.

När jag diskar och tar hand om tvätten är H ute med barnen, men vill snart att jag ska följa med. Jag får erbjudande om att chilla och att mormor ska gå ut i mitt ställe, men jag kan inte på grund av dåligt samvete mot H som då inte skulle få samma avlastning. Just när jag är på väg nedför backen mot lekplatsen i den promenadslinga vi har i bostadsområdet, susar E förbi mig med stövelsulorna scratchande mot asfalten, innan han försvinner ur min synvinkel, bakom en buske där jag hör plingelinget av en cykel som studsar och sedan ett skrik som låter så mycket värre än alla skrik jag tidigare hört från honom.

Han håller sig om handleden. Den verkar svullen. Jag lyfter upp honom, bär honom långsamt förbi grannhusen längs gångvägen som nu ligger i kyligt kvällsdunkel. Han skriker att han håller på att dö. "Jag dör, jag dör!" "Nejdå, nej, du har bara väldigt väldigt ont" "Jag dör! Ajajaj! Jag dör!"

Jag minns hur jag i ungefär samma ålder knuffades in i spiskanten av min bror, hur blodet pulserade ut ur mitt huvud och drippdroppade ner på köksgolvet. Hur jag höll emot bakhuvudet med båda händerna, sprang in till mina föräldrar som låg och sov. "Jag blöder, jag blöder, jag dör!" skrek jag. Hur min pappa märkligt nog råkade ha en toapappersrulle på sängbordet, och att han surrade runt dasspappret runt mitt huvud, sa att jag skulle sluta väsnas så in i helvete och försäkrade mig om att jag inte skulle dö.

Jag skrattar vid minnet och E börjar skratta för att jag skrattar. "Vad skrattar du åt pappa?" "Du kommer inte dö, du kommer inte dö, pappa säjer att du inte kommer dö". Han verkar okej när vi kommer hem. Fortsätter springa fram och tillbaka, hoppa från bord och lalla runt.

Vi upptäcker att han har blivit så stor när söndagen kommer. Han konstaterar att en tand är lös. Han är inte rädd. Han bara säger det. Vi åker till leklandet och han hittar snart själv på leken att springa ifrån mig. Jag kan lugnt promenera efter, lyssna på pod, chilla och bara se honom ha kul.

Självklart är dagen inte konfliktfri, men det är vid lunch som den största överraskningen kommer. Han vill ha lite mjölk till lunchen. Jag säger bara "okej" med så lugn röst jag förmår, men vänder mig mot H och tecknar pappigt ett kors i taket. Han har av inre tvång inte druckit mjölk på ett halvår. Han smakar förvisso bara på mjölken innan han skjuter den ifrån sig, men trycker sedan i sig maten med enorm aptit.

Han är förvånansvärt lugn när vi ska åka hem. Han gör ingen större grej av det, trots lite protest. Men protesten är i skala under protestnivån hos vilket barn som helst. Det blir ingen scen, inte att vi behöver bära ut honom, skrikande, stel som en pinne.

Hemma äter vi laxpasta och han pratar och pratar om allt möjligt, mest om sin tand, och jag ser med rysningar på när han vickar den fram och tillbaka. Han säger ganska mekaniskt att vi ska dra ut den. Inga krusiduller. Jag mår sämre än vad han gör när jag inte får grepp om den. Han förklarar för mig hur jag ska hålla fingrarna för att få ett bättre grepp och han har rätt. Han vet hur jag ska dra ut tanden mellan tummen och pekfingret och jag kan bara inte förstå hur han vet det. Jag väter en bit tyg som jag lindar runt fingrarna, får fäste om den lilla tanden och kan dra ut den. Jag ryser själv från nacken ner till där ryggen och röven möts. Men han verkar helt oberörd. Saklig. Lugn.

Han dricker lite vatten för att skölja ner blodet, utan ett knyst. Sedan tar han laxpasta från min tallrik, troligen för att han inte pallar vänta på att vi ska lassa upp mat på hans tallrik då både jag och H bara tittar på honom helt förbluffade. Han fortsätter prata om allt möjligt mellan tuggorna, men han sorterar inte ens ut laxbitarna från pastan! Nej, han tycks inte ens bry sig om vilka pastaskruvar som är hela eller vilka som är sönderkokade. Han vill ha en portion till.

"Vad tror du? Satt autismen i tanden?" frågar jag H när E lämnat bordet. Vi ler varmt mot varandra. Vi mår bra. Vi har en helt så att säga normal kväll.

Under natten kommer tandfen lämna en boll med en överraskning i.

#leprechaun #åretsblogg #tandfe #tandfen #tand #pappablogg #lekland #mormorochmorfar #besök #autism #bus #busochlek #lek #linbana

  • 2019
  • 73 visningar

Gillar

Kommentarer