Nej, men en är ju bara människa vet du

Vissa morgnar är fruktansvärda. Vissa morgnar är ljudet av gnäll ett ihållande "EeEeEeEeEeE!", ett ljud som tycks krypa in i själva nerverna, ett ljud som jag ibland tror kan sluta när jag brister och skriker "Sluta! Det räcker! Nu räcker det!". När jag brister tilltar gnället i styrka, övergår i äkta skrik och blir till "IiIiIiIeEeEeE". Ofta fixar jag inte den typen av morgon.

Idag gör jag det. Idag fixar jag det. Jag förundras alltid när jag är lugn. När jag fixar allt, när jag lyckas plocka upp det trasiga och göra det till mys. Grejen är att det inte är svårt egentligen. Jag vet inte vad det är som får mitt inre att poppa som popcorn, får mig att stå och stampa och skrika "Nu räcker det!", för jag vet att det inte hjälper. Jag vet att jag bara skrämmer barnen ju mer jag höjer rösten.

J har börjat härma det, med mörk röst säger hon "Nu räck-er Det!". E sa igår att han vill ha ljus röst som mamma när han blir stor. Att han vill inte få samma röst som pappa. Igår var en morgon när jag var ur gängorna. Inte alls tillåtande, mest stressad, gjorde situationer värre. Det är ibland svårt att komma ur. Det är lätt att säga "Jaja, du är bara människa, så är det ju va". Nej, eller jo. Visst, jag är bara människa, men det är väl ganska idiotiskt att skylla sitt beteende på det egentligen.

Nej, men vi är ju bara människor (i kontrast till vad? Gud? Universum? Katter?), så vi kan ju inte hjälpa att vi är lite dumma i huvudet? Är det ett försvar till att inte förbättras eller utvecklas, att bara vara människa? Ju mer jag tänker på det inser jag att det är den konstigaste undanflykten någonsin. Är det inte vi som sitter på superior intelligens på den här planeten? Nej, det är delfinerna. Käften. Sluta. Skulle delfinerna styra skulle det vara fred. Ja, okej, men du och jag som människor kan använda oss av begreppen fred och krig. Vi vet vad det är.

Var är jag på väg nu? Vad skulle jag skriva om?

En annan sak som slog mig då jag rusade efter E då han cyklade nedför den branta backen mot förskolan var uttrycket "Det går inte att lära gamla hundar att sitta"

Det är samma kategori som att bara vara en stackars sketen människa. Att det är fullkomligt omöjligt att utvecklas, vadå? Efter en viss ålder? Okej, jag medger att jag inte är ett digitalt geni. Jag vet inte ens om "digitalt geni" är rätt uttryck, eller om jag ska vara så knarrig att jag nämner det som dagens teknik. Jag har svårt för att plocka upp och lära mig använda användbara appar. Trygg att ha det så som jag haft det.

Jag förstår att vissa saker underlättar enormt. Det tog mig tre år att våga ladda ner Swish. Jag började lyssna på poddar 2016. Jag använde bankdosa till 2018. Jag är långsam när det kommer till det. Men det är inte för att jag har så jävla svårt för att lära mig sitta. Jag fattar att sådant inte är svårt att lära sig. Det är ens knappt någonting att lära sig. Det handlar bara om min förlegade bild om vad som är bekvämast, tryggast.

Å andra sidan fick jag höra från E hur stolt han är, ja stolt(!), över att jag aldrig pruttar längre, att jag inte suger på fingrarna när jag äter, att jag inte slickar mig om läpparna, att jag följer hans väg med cykeln. Han sa att han är stolt över att jag lär mig.

Det hade såklart varit smidigare och friare för mig om jag svarade med att ladda en brakskit i fejset på honom och gäspa "Det går inte att lära gamla hundar att sitta" Vad fan är det för uttryck ens? Det här är ett uttryck som förmodligen myntats av gamla gubbar som just förmodligen redan mest bara sitter.

Jag har lärt mig självklara saker för längesen, men jag tänkte inte aktivt på det. Ett exempel är den tro jag bar, att barn med autism per automatik skärmar av sig socialt, till och med har problem med mänsklig närhet. Det stämmer inte. När jag omfamnar min son, då han har en svår morgon, känner jag lugnet sprida sig. Han har ett stort behov av att kramas, omslutas, känna sig trygg hos mig. Det har förstås alla barn, men jag gick alltså förut i villfarelsen att han hatar närhet. Det stämmer inte alls. Om jag istället för att skrika "Nu räcker det!", tar honom i min famn, stryker hans huvud och vaggar, brukar det bli lugnt.

#leprechaun #ordstäv #pappablogg #åretsblogg #morgon #rutiner #förälder #gnäll #barn #autism #kram #krama #kärlek #nerver

  • 2019
  • 89 visningar

Gillar

Kommentarer