Morgonstundens briserande guld

"Men var är mössan nu då!?" "Min mössa" "Ja, din mössa! Var är den!?" "Min mössa" "Nej, inte den mössan, jag menar den svarta, alltså varför är det ingen ordning på grejerna!?" "Mammas mössa" "Nej, den svarta, den som man drar över så! Men ställ dej upp! Ta på stövlarna nu för hell-vett-e!" "Min mössa" "Ja, okej, du kan ta den mössan men då kan du inte cykla för då får vi inte på hjälmen!" "Neeeej!" "Nej, men var är din svarta mössa då!? Så, tummen i tummehålet!" "Neeeej!" "Var är din fucking mössa!? Alltså ska vi behöva klä på oss i en timme varje dag, va? Ska vi det? Ska vi vakna och så klä på oss och gå till förskolan och inte leka alls, va?"

Barnen skrattar åt min flipp. Jag är glad att de gör det. Jag är glad att de inte är rädda för mig, trots att det förmodligen är rädslan jag vill uppnå när jag är i det. Annars fanns ingen anledning till reaktionen. Jag har lärt mig att jag är den minst stresståliga personen jag känner. Jag kan inte hantera det alls.

"Förlåt, jag är inte arg, jag är stressad, det är bara som jag låter, jag är inte arg, så. Nu börjar jag om, nu andas jag. Så. Nu kan vi gå ut"

Ute kommer vi inte vidare eftersom det står bilar parkerade längs gångvägen ner till parkeringen. Bilar får inte stå där, och jag hade verkligen inte brytt mig om det inte vore för att E låser sig då hans väg är blockerad. I synnerhet då vägen är blockerad av någonting som inte borde vara där. Han sätter sig och skriker.

"Storebror ledsen!" "Nej" "Nej ledsen!" "Nej, jag säjer ju det. Han är inte ledsen" "Storebror skriker!" "Ja" "Nej skriker!" "Jo, du skriker" "Neeeej!" "Jo, men det är okej, det är inte ditt fel". Jag ser att dörren är öppen till ett av husen där en av grannarnas bilar står parkerad, "Det är bara det att det står en massa FUCKING bilar överallt!" skriker jag. Dörren stängs. "Fucking bilar" säger E. "Nej" Säger jag. "Fucking bilar" "Ja, fucking bilar". Jag lyckas få med honom, och jag har lärt honom ett nytt ord.

På väg från förskolan frågar en unge varför jag ser så konstig ut. Jag tror först att jag ser arg ut på grund av morgonens stress, men känner mig glad. "Vadå, har jag konstig mössa eller?" "Nej, du har inte konstig mössa tihi". Jag vet vad han syftar på, och jag drar ut på det, låtsas göra en grej av det. "Då förstår jag inte vad du kan mena" "Men varför ser du konstig ut?" "Jaha, menar du mina ögon?" "Ja" "Menar du att mina ögon tittar åt olika håll?" "Ja" "Jag är skelögd, då ser det ut så, jag håller med dej, det ser lite konstigt ut" "Ja" "Men det är inte farligt, det finns dom som har såna ögon"

En pedagog bryter in, "Alltså förlåt, barn kan ju vara så öppna" "Ja, det är inte ditt fel" "Nej, men dom säjer ju precis vad dom tänker" "Ja" "Det är klart, frågar man inte så får man ju inte veta" "Nej". Pedagogens ingripande var mer förolämpande än barnets fråga. Alla tänker ju så. Varför går du runt och ser så jävla konstig ut för? Men det frågar man ju inte, för så öppen är man inte som vuxen. Men barn däremot, dom är så öppna och ärliga att en ursäkt är på plats.

Hemma uppdaterar jag gamla dagböcker på bloggen. Hittar fler dagboksinlägg från 2011. Jag har svårt att lägga upp texten. Skriver så jävla ruttet om min bror 2011, saker jag inte skulle skriva idag. Jag ser också i sammanhanget hur fruktansvärt passande texterna sitter i bloggen Leprechaun, med tanke på hur min nutid ser ut.

#leprechaun #åretsblogg #pappablogg #skelögd #barn #autism #stress #skriva #skrivande #plisa #pnisse #felparkerad

  • 2019
  • 13 visningar

Gillar

Kommentarer