Min diagnos

Jag blev lättad när jag fick beskedet. Jag tänker att jag egentligen vetat att jag alltid varit precis som E, men det är så otroligt skönt att jag äntligen fick veta det för då är det som att jag förstår det bättre.

Nu tycker jag att psykologens frågor känns onödiga, som att hon ställer dem som att hon inte vet att jag är jag. Att jag måste bevisa att jag förstår henne fast jag förstår henne. Jag förstår allt. Gräset är fortfarande grönt, himlen är blå, psykologen är H och nere vid utedassen vid bryggan betar leranimerade dinosaurier. Vad är det psykologen inte fattar att jag fattar?

Psykologen säger saker. Jag lyssnar inte. Jag tittar på dinosaurierna. Men jag fattar, jag fattar. Jag är inte dum bara för att jag har en hög grad av autism. Jag kan fortfarande prata, men det är snarare som att psykologen har svårt att förstå mig, men jag fattar. Jag förstår.

Ja-a psykologen, jag vet att du är H och jag vet att du var min fru och jag vet att vi inte kan vara tillsammans för att jag är jag och för att jag är som jag är. Jag fattar det. Men jag är som vår son och jag känner mig lättad för det. Vi är kompisar, jag och han. Han är fiskkompis och jag är dinosauriekompis. Du är bara psykolog.

Jag måste kissa.

Jag kan inte gå på toaletten. Jag måste kissa men jag kan inte gå. Allt blir mörkt och dinosaurierna är hotfulla, slår igen toalettdörrarna med svansen så fort jag försöker gå in. Jag skriker. Jag skriker och springer och jag måste kissa, men jag kan inte för dinosaurierna.

Nu sitter jag där igen, med psykologen. "Varför ler du?" det finns ingen nyans i hennes ton. Jag kan inte avgöra ifall hon är arg eller ledsen eller glad. Jag bläddrar i en serietidning, ser en bild på en grupp människor som skrattar. "Varför skrattar du?" "Jag skrattar för att dom skrattar" "Men vad skrattar du åt?" "Jag skrattar för att dom skrattar" "Vad skrattar ni åt?" "Vi skrattar" "Vad känner du när du skrattar?" "Ha ha ha HA!" "Vad känner du?" "Ha ha ha HA!" "Varför skrattar du?" "Ha ha ha HA!" "Vad skrattar du åt?" "Jag skrattar för att dom skrattar!" "Dom skrattar åt dej"

Jag bläddrar vidare och tårar rinner längs mina kinder, plaskar ner på serietidningen, men jag känner ingen gråt inuti. Det har jag aldrig gjort.

#dröm #skratt #autism #leprechaun #åretsblogg #psykolog #dinosaurier #animation

  • 2019
  • 36 visningar

Gillar

Kommentarer