Kyla

Jag har alltid tillhört skaran som inte är så förtjust i kyla. Det är jag fortfarande inte, men det har funnits en längtan efter känslan av riktig vinter. I den här delen av landet kommer det inte an på hur mycket snö vi har innan vi kan börja lyssna på julmusik. Det kommer an på stämning.

Nyligen har den stämningen infunnit sig då temperaturen droppat till minus sex.

E pratar ofta om snön och tror att det är snö ute, att en kan dra fram pulkan, så snart gräset täcks av frost. Det har inte varit läge att dra fram pulkan riktigt ännu heller. Det har bara varit en helg med låg temperatur och lätt snöfall.

Samma helg som Vinterstudion kört igång. Vinterstudion och vinter-OS är de enda sportevenemang jag försöker följa, även om jag har ett intresse av Hockey som ligger i dvala. Vintersport är sport jag gillar helt enkelt. Men jag avskyr själv att frysa, som så många andra. Jag är också dålig på att skaffa kläder som står pall för kölden.

Det finns en djup nostalgi som väcks inom mig då snön faller i december. Jag är en oerhört nostalgisk person över huvud taget, och i mycket tänker jag tillbaka till mitt lyckliga 1990-tal. Det framgår av spelen jag fortfarande tycker om att spela. Men just i december är det där suget efter retrospel så mycket starkare. Jag har så många mysiga minnen av det vardagsrumsgolv jag satt på och spelade kvällar och helgdagar. Det är någonting med färgpaletten till Nintendo och Megadrive-spel som påminner mig om jul och vinter. Eller så är det helt enkelt så att det bara var så jävla kallt ute att jag spelade mer under den perioden.

Nu är det härligt att vara ute med barnen och se hur de tar för sig av snön och gör den till en naturlig del av sin lek. Det är just det där med leken också. Att bara kasta sig ut och leka. Det är på många vis sorgligt att jag som tonåring slutade säga att jag var ute och lekte. Att jag plötsligt hade börjat hänga, och också benämnde det så. Jag leker inte. Jag hänger.

I och med vädrets skiftning drog vi fram alla julprydnader vi har, vilket inte är så många, ständigt påmind om att jag inte har någon inkomst att räkna med. Barnen fick fria händer att hjälpa till att klä granen. E tappade en kasse med julgranskulor så tre gick i kras. Jag såg det inte. Hörde det bara och genast reagerade jag med "Vad gör du? Det blir ju ingen jul när du gör sönder allting" Han satte sig tyst i sin fåtölj. Han grät stilla, snarare ledsen än arg. Jag är en idiot. Så ofta en idiot. Jag och H klappade honom. Jag bad om ursäkt, "förlåt, jag överreagerade, det är klart det blir jul och du ville ju bara hjälpa till, förlåt" "Jag har förstört julen" sa E och slog sig själv. "Nej, nej, det har du inte, det är jag som säjer dumma saker, du har inte förstört någonting, absolut inte, det blir såklart jul och du får hemskt gärna hjälpa till"

Han tog en kula och hängde i granen. Jag ser genom hans ögon hur mycket han älskar det där stundande lugnet, det som vi förknippar med jul. Alla presenter och all festlighet. Allt det där som i verkligheten kommer bli kaos och skrik, men som i barnets förväntan blir sådär gigantiskt stort.

Det finns alltid smått som gnager och vill komma ut, saker som inte sägs men som letar efter sin lämpliga tid och plats. Den kanske inte är just kring jul. Jag fick ett sådant hugg. Jag har fått napp på en random teater att skriva. Det är förmodligen en friteater, och jag kommer inte kolla upp det förrän jag har mötet, just för att jag vill gå dit förutsättningslöst, men jag nämnde att jag förmodligen kommer börja skriva professionellt igen, för någonstans måste jag börja. H tycker det är kul, men hon svarade direkt med att vi ska ladda hem mallar för ett CV så jag kan få ihop det när jag söker jobb. Det var som ett slag rakt i hjärtat. Nej! Jag sa ju för helvete att jag ska skriva! Varför pratar du om mitt jobbsökande nu? Jag sa precis för en sekund sedan att jag ska skriva!

Jag fattar förstås att jag måste söka jobb och få en inkomst, men det är inte läge att dra upp det när jag vill gå in i en skrivprocess.

Varför kan de som inte skriver se det? Varför är det så vårt att se det som en sysselsättning? Jag vill så gärna komma tillbaka, men det är som att det går bara inte. Det är som att min omgivning lägger fälle. Det är som den ständiga oron mina föräldrar hade då jag levde på att skriva. Jättebra, men när ska du skaffa ett riktigt jobb? De sa det kanske inte rakt ut, men det var den känslan jag hela tiden fick.

För att skriva finns ingen annan väg än att skriva, om det så är att hanka sig fram. Om jag seriöst ska göra det här, alltså inte blogga, utan verkligen skriva, då måste jag få göra det. Det funkar inte att skriva litegrann tjugo minuter efter tandborstning om kvällen.

Om det ska bli någonting verkligt igen, måste jag få ägna mig åt det som med ett riktigt jobb.

Det är egentligen en liten detalj om jag bestämmer mig för att göra det här. Jag har alltid tidigare skalat bort mina närmastes åsikter och bara kört, men det är bara frustrerande.

Och samtidigt behöver jag verkligen pengar och inkomst, så det är inget fel i att jag behöver uppgradera mitt CV och se till att skaffa ett jävla jobb. Det är en helt rimlig och fullkomligt logisk sak att förutsätta. Men ja. Fan. Det är ett sådant jävla inre uppror. Jag vill ut! Jag vill så gärna tillbaka! Men jag har inte råd!

Det enda som egentligen inte fungerat så bra med klimatet som kommit över oss är att det inte går att cykla till förskolan när det är under noll grader. E fick lämna cykeln hemma, vilket jag påpekade fem-sex gånger före vi gick ut. Han började skrika, han ville att det skulle vara en specialdag, att han inte skulle behöva ta sig till förskolan. Hela vägen dit sa han att han inte kan gå för att han har växtvärk. Jag började prata om helt random saker, vad som helst för att bara hålla igång samtalet och aldrig möta honom i konflikten. Det gick bra.När vi väl var framme började han leka med snön och när vi gick in var han på bra humör.

Hade det varit förra vintern hade det blivit en katastrofal lämning. Jag klappar mig på axeln för att jag inte lät mig stressas och för att jag inte skiftade från en lugn ton i rösten.

#leprechaun #jul #julfrid #snö #åretsblogg #pappablogg #skriva #attskriva #teater #julgran #lek #barn

  • 2019
  • 68 visningar

Gillar

Kommentarer