Konstnärer är lite weird

Före jag blev arbetslös jobbade jag en dag på ett företag som monterade hjälpmedel för funktionshindrade bilister. Jag tänkte att även om jag har tummen mitt i handen kan jag fake it til I make it. Första dagen hade vi en rundvandring bland produkterna. Bland annat fick jag se en bil under produktion, där bilens baksäten monterats bort och ersatts av ett rum som påminde om en bilbur för hundar. "Vi har följt den här kunden i några år. Deras barn har svår autism och dom måste skydda sig för att inte riskera att köra av vägen"

Vi hade inte fått någon diagnos på E då, men jag visste någonstans. Ville gå vidare med rundvandringen. Nej. Jag ville ut. Bort från företaget.

"Inget bråk!" "Inget bråk i bilen, mamma kör!" "Inte skrika!" "Ta höger om en kilometer" "Tyst nu barnen" "Inte sparkas!" "Skulle jag svänga höger?" "Ja, nej, om femhundra meter" "Hjulen på bussen dom går runt runt runt, runt runt runt" "Såja, vad säjer katten?" "Du kör fel!" "Men skulle jag inte" "Du skulle svänga höger!" "Skulle jag byta fil?" "Nej, eller ja, hålla höger!" "Jamen säj det då!" "Jag sa ju det!" "Det är skillnad på att hålla höger och att svänga höger!" "Jamen jaha?" "Ja" "Nämen ta gps:en själv då för fan!" "Ge mej den då!" "Så, lugn nu barnen, ingen är arg, ingen är stressad"

Vi åker fel, alltid fel när vi försöker ta oss till Hisingen i Göteborg.

Vi hälsar på hos Evelina och Bobo. E tar av sig kläderna i trapphuset eftersom ytterkläderna ska av när en kommer in. Det tar tid att förklara att vi ännu inte kommit hem till någon, att det finns många som bor här, och att trappan egentligen är ute fast den är inne.

J är blyg, men finner snart Bobo som är i samma ålder som E. E springer runt i cirklar på mattan och är orolig. Vi tar fram leksakslådor, sätter oss med barnen på mattan. Dricker kaffe, äter.

Evelina är vän med H sedan långt tillbaka. Evelina är poet. Det är befriande att prata om en arbetslös situation, och att prata om skrivande i allmänhet. Att prata om destruktivitet, att få påstå att en är konstnär och att ens hjärna inte nödvändigtvis ser förvärvsarbetet som det självklaraste i livet.

"Varför är folk så jävla angelägna om att man ska komma ut ur lägenheten och träffa folk?" "Men eller hur?" "Är det så jävla kul att träffa folk på en plats där man vantrivs, för att komma hem och vara för trött för att skriva?" "Nej men jag vet, men det är alltid så, hur går det på jobbet då? Har du hittat något jobb? Man bara, skit i det, skit i mitt jävla jobb!" "Man har ju fullt upp med att träffa folk på trevliga platser, det är inte som att man sitter hemma hela tiden" "Dom är så upptagna med att luska i vad man gör med sin tid!" "Ja, precis!" "Jag har fullt upp med den här bloggen, Leprechaun, nu då" "Ja" "Eller blogg, det är" "Ja, ja" "Ja"

Evelina träffade jag samma kväll som H. Hon verkade arg och såg väldigt mycket ut som en jurist. Hon pluggade också mycket riktigt juridik. Jag var rädd för henne. Det där är polaren som kan förstöra mitt ragg på den här H, tänkte jag. Det var först långt senare jag blev nära vän med Evelina, och det var först när någon slog sönder ett ölglas mot hennes ansikte som jag insåg att jag bryr mig väldigt mycket om henne.

J klär ut sig i Bobos kläder och vill visa att hon är stor. Innan vi går till lekplatsen utanför plockar J ihop sakerna och lägger i korgen. Hon har lärt sig det på förskolan. Hemma lägger vi inte längre energi på att få barnen att städa. E kommer inte göra det förrän han själv väljer att det är dags. Det vore orättvist att låta henne städa upp efter båda. Det är så mycket som kommer vara orättvist för henne. Hon är redan hindrad ifrån att vara i sin egen ålder. Hon trivs ibland med att lägga pussel själv, eller att rita själv. Åtminstone tror vi det.

På lekplatsen gläds jag åt att E också leker med Bobo, att de funkar ihop, och att han ibland tar lite initiativ.

"Sådana barn kan leka med yngre barn, men väldigt sällan med barn i sin egen ålder, för barn i hans ålder vet du, dom vet man inte var man har, nej, dom flänger hit och dit och är okontrollerbara" sa psykologen.

"Vi kanske behöver åka och äta lunch?" "Ja, vi kanske, ja"

Vi sätter oss i bilen, vänder tillbaka hemåt. Gör vårt bästa för att köra rätt, hitta ut från Hisingen, ut från Göteborg.

#pappablogg #åretsblogg #autism #socialkompetens #socialfobi #barn #konstnär #konstnärer #poet #dramatiker #leprechaun #fika #göteborg #hisingen #e20 #bilfärd #utflykt #konstnäreremellan #skrivandeperson #kreativtskrivande #poesi

  • 2019
  • 114 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229