Jo, det gör jag visst det, jag älskar dig såhär mycket

Som strategi har jag och H var sin frikväll i veckan, en avlastningskväll, eller dag, där den ena tar hand om barnen och den andra gör vad den vill. Egentid heter det, men jag tycker begreppet känns så svennigt, eller jag vet inte, fattigt? I mina öron är det låg status på ordet Egentid. Det låter nästan lite snuskigt. Lite som tid att dra sig undan och pilla på sig själv. "Döh! Jag ska bara ta en dusch och köra lite egentid om du fattar!"

Frikväll låter i och för sig som att vi plötsligt kommit fram till att ha ett öppet förhållande. Det har vi inte. Men hur som helst fattar du kanske vid det här laget vad jag menar?

Jag har lite svårt att komma igång med inlägget, har svårt att skriva. Det är så mycket jag vill göra samtidigt. Jag vill spela spel. Jag vill äta chips i soffan. Jag vill ta en sup. En sup är det enda jag kan kombinera med det jag gör nu. En tragisk likörsup, en sup av min hustrus 30-årspresent samtidigt som hon har sin lediga kväll från hemmet och jag har lagt barnen. Jag är så jävla matt.

Det finns inga vettiga supglas heller eftersom allt är disk. Att dricka chokladlikör ur barnens okrossbara glas känns förvisso lika hardcore som tragiskt.

"Jag vill ha snö!" skriker E. Det är morgon. "Det kanske kommer senare" tröstar H. "Snö!" "Det har ju varit mycket rönnbär i år och då blir det mycket snö säjer man", "Nej, man säjer väl att det blir en kall vinter?" bryter jag in.

"Snö! Snö! Snö! Vill ha snöööö!"

Varför kan jag inte bara hålla käften? Det undrar H också med en blick.

Det blir lugnare när vi upptäcker frosten på grästopparna och grannarnas takpannor. Det räcker än så länge som en temporär illusion om att det visst finns snö. Vi äter vår gröt, jag, H och J. Vi äter alltid gröt eftersom J älskar det i snitt varannan dag. Vi försöker få henne att äta äppelmos med kanel. Jag har en inneboende vilja att ta vara på planeten, så jag skördar så många äpplen skammen tillåter från äppelträdet vid den gemensamma lekplatsen i området. Varje år tänker jag att jag nästa år fan ska ta varenda jävla äpple eftersom de bara ligger där och ruttnar annars. Vi pratar om min blogg. H har läst den, och hon har vissa synpunkter.

E äter inte frukost. Ibland äter han en macka, ibland en halv, ibland, just nu ganska ofta, äter han ingenting alls till frukost. Jag har skrikit så många gånger på honom om det, slitit tag i hans arm när han velat lämna bordet. Bryskt tryckt ner honom på sin plats "Nu äter vi här!" Jag gör det inte längre. Jag låter honom löpa. Låter honom löpa? Jag funderar inte längre över hur vår uppfostran påverkar oss. Det är för mig helt självklart varför jag varit så hård mot E just vid matbordet. Den sidan av mig smög sig på, och plötsligt var den där, Mitt inre barn hälsade till och med på mina föräldrar när jag upptäckte hur jävla arg jag kan bli vid bordet. Att sitta vid bordet och äta, senare att göra det med gott skick, var bland det viktigaste i min uppväxt.

Det har varit viktigt, för mig. Jag är aldrig nervös eller vet hur jag ska föra mig runt ett bord. Men det kanske inte är så viktigt i allmänhet trots allt. Det är verkligen inte viktigt för alla.

"Idag är det pappafredag" säger jag när vi går till förskolan.

Hemma letar jag distansjobb. Jag vill ha ett jobb som jag kan sköta hemma. Helst vill jag att den här bloggen får tusen sinom tusen besök varje dag så jag bara kan sitta med den. Om ens enda skill är att skriva är det svårt att få jobb. I alla fall för mig. Det är som att min klasstillhörighet följer mig som en skugga, och syns mer än min kompetens i att skriva. När jag söker jobb som masstillverkare av korta texter till diverse företag, får jag alltid svaret att de gått vidare med andra sökande. Med det funderar jag över om alla sökande gått på Dramatiska institutet och haft en tioårig karriär som yrkesskribenter. Jag kommer fram till att det snarare måste bero på att jag är helt jävla useless.

När jag hämtar barnen får jag höra att E inte ätit. Att han nämnt att det är pappafredag och sedan suttit i sin soffa på loftet hela dagen. Vi går hem. Tar fram kakor. Jag gör korv och spagetti. Det ligger en dålig känsla över hemmet. Ingen är direkt missnöjd, men ingen är heller nöjd.

Allting känns lite kaos och ingen trivs i sin lek. Jag springer mellan köket och barnens rum och vardagsrummet, får inte direkt någonting gjort, tittar på klockan, vill att det ska bli kväll. Ingen är arg på någon, förutom lite smågnabb mellan barnen.

"Du älskar inte mej" säger E plötsligt. "Jo, självklart älskar jag dej" "Nej, jag vill att du flyttar till en annan familj" "Vill du det?" "Ja, det vill jag" "Men jag älskar dej" "Nej, det gör du inte" "Jag har varit arg på dej, många gånger, men jag har slutat med det, jag vill inte vara arg mer", "Du säjer att man inte får chips på fredagar". "Ja, jag sa det en gång, jag sa sådär för att jag var arg" "Du älskar inte mej" "Men du kommer få chips idag" "Men jag tycker i alla fall bättre om pappafredag än vanlig fredag" "Gör du?" "Ja, det gör jag"

Psykologen sa att han har svårt att uttrycka sig. Hemma har han inga problem med det, när han väl pratar.

Jag tar fram chips. Vi tittar på Idol. Eller han tittar på Idol. Jag sitter med J i knät och måste gå och hämta vatten när han behöver en klunk vatten. Det funkar inte att ha framme glaset. Jag måste fylla glaset med kallt vatten. Han dricker det han känner att han behöver. Sedan måste jag bära bort glaset. När jag satt mig med J och hon har gosat ner sig i mitt knä behöver jag fylla hans chipsskål. Det närmar sig läggdags.

"Men har du bajsat i byxan!?" J har skitit på sig, en tung klump. E skrattar och sätter sig på pottan. Jag drar av J:s byxor och låter skölja i kallt vatten, försöker lyfta henne upp på den anpassade toaringen. "Kan själv!" skriker hon, och jag börjar svettas. Båda barnen sitter samtidigt på toaletten. Det är som att singla slant. Ibland är det anledning till utbrott. Ibland inte. "Stor bajs!" skriker E. Han pratar som J nu. "Stor bajs!" upprepar han, "Bajset badar i kiss!" J sprattlar och skrattar, hoppar ner från toaletten. "Men du måste bajsa!" "Inte bajsa mer!" Det är löst och hårt i pottan. "Akta där, det är bajs!" ropar jag till J. "Bada!" skriker E.

Jag får ett sms. Går det bra? undrar H.

Det går bra nu, svarar jag.

#pappablogg #familj #bajs #pappafredag #fredag #åretsblogg #autism #snö #frikväll #ensamtid #egentid #förskola #loftet #chips #fredagsmys #kaos #röra #disk #likör #supa #sup #baileys #kissochbajs #barn #uppfostran #matbord #matbordet #äta #frost #pottrräning #potta #toalett

  • 2019
  • 194 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229