I drömmar är materian relativ

Det finns inget samband mellan diagnosen på vårt barn och min arbetslöshet. Det var som att jag bara tröttande på traditionella jobb helt plötsligt, en känsla jag fick. Jag hade aldrig någonting emot jobbet i sig. Det var helt okej att sortera smutstvätt och att galga kläderna nytvättade.

Det var bra tre år, där jag bland annat upptäckte poddar. Jag behövde inte lyssna på poddar för att bedöva ljudet av maskiner som bullrade, eller galgar som tickade fram i jämn ström till galgstationerna. Jag behövde lyssna på någonting annat för att bedöva ljudet från kulturnyheterna som ibland hördes från den allmänna radion.

Att höra den eller den som jag känner, eller den där som jag pratat med, eller ännu värre, den som jag föraktar. Intervjuer med människor jag tidigare jobbat med, i ett helt annat fält, fick mig att känna mig lämnad död någonstans med en monterad kanal över mitt huvud i en skärseld där jag minsann skulle få höra hur det fortsatte för alla andra. Det var det jobbigaste. Det, och känslan av att ingen trodde på mig när min mun började droppa namn efter namn.

Dramatikern Jonathan blev liggandes i en korg med skittvätt, och ingen kunde bry sig mindre, vare sig om hans förflutna eller hans framtid. Det var nyttiga år av den självömkan jag annars föraktar hos andra medelålders vita män.

Beskedet om diagnosen sammanföll med min arbetslöshet. Jag vet inte vad min plan är, men H tycker jag borde skriva en pjäs för alla som är som vår son. "Vem skulle vilja se den?" "Jag" "Jaha" "Jag vill se den"

Jag vet inte hur jag ska skriva den. Är inte texter av den här arten lika ointressanta som en cancer-matiné på TV3?

Jag frågade honom vad han skulle vilja se på en teater. Han sa att han vill ha en trappa som går upp till taket och att det ska finnas ballonger som en kan flyga på.

När vi blåste ballonger ville han så gärna sitta på en och flyga med. När vi sa att det behövs helium för att flyga gick han till grovköket och letade efter helium, så vi sa att det inte finns så mycket helium i världen. Han blev ledsen. Jag berättade att det finns varmluftsballonger, stora, sådana som han sett i Åsa, men till sådana ballonger behövs en stor korg. Han sprang in på sitt rum och tömde den flätade Lego-korgen. Vi kom inte vidare. Jag har sett honom skrika när han ramlat bakåt då han försökt kliva in i en av sina leksaksbilar. Men den tidigaste ilskan över materians orättvisa var då det visade sig att ett spindelnät inte håller att klättra på. Vi skrattade och skrattade då han förgäves klev upp på luft och tappade balansen. Jag skrattar lite fortfarande när jag skriver det. Han brukar tina upp och bli glad när vi skrattar. Inte alltid. Inte då.

Han blir arg när jag frågar vad pjäsen ska handla om.

"Det ska finnas en trappa upp till taket säjer jag ju!" skriker han och flyr rummet.

Han vill ha en trappa upp till taket. Vad är det jag inte fattar? Han säger ju att han vill ha en trappa upp till taket.

#materia #pappablogg #åretsblogg #autism #teater #pjäs #teaterpjäs #trappa #ballonger #ballong #flyga #lärdigflyga #ilska #vrede #utbrott

  • 2019
  • 152 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229