Helvetesmorgnar

På väg till förskolan

Nu när jag börjat på ett nytt jobb märker jag att jag och E hittar tillbaka till varandra. Igår skrek han besviket att "Pappa kommer inte hem inatt!". Han blev lugn när han blev försäkrad att jag visst kommer hem, när han sover. Jag har så svårt att se den irriterade och arga sidan av mig själv, den som drog honom i armen, stressade honom med vardagssysslor, pepprade honom med frågor. Många "Varför?". Han hatar det ordet. Han hatar varför.

Till och med en före detta helvetesmorgon kan flyta på ganska smidigt, utan större humörsvängningar, bortsett från "Nej, vi slåss inte! Vi kramas!" till J som snappat upp att E behandlas som sjuk och svag. En behandling som vi förhoppningsvis slutar med successivt. För han är inte sjuk och svag. J kan utan förvarning knuffa honom hårt i ryggen så han faller, eller till synes utan anledning sparka eller slå på honom. Det är skönt att se att han mer sällan ger igen. Jag tror att det kan bero på att allting inte längre är kaos och skrik.

"Gröt! Gröt!" ber J så snart hon stigit upp. Hon äter alltid en fet portion havregrynsgröt, och vill helst att jag sitter bredvid, "Vill du ha äppelmos?" "Inte äppelmos!" "Smaka?" "Nej!" "Smaka lite?" "Näj!" hon skrattar, vet att jag vet att hon inte vill ha min awesome äppelmos med kanel (måste komma ihåg att hinna göra mer). Jag tycker fortfarande om att laga mat, älskar det. Jag älskar att ta vara på mat som annars skulle förfalla. Jag brukar plocka äpplen från äppelträdet på den allmänna lekplatsen varje höst. "Rostad macka!" skriker E från vardagsrummet. "Jag fixar!". Jag hinner inte sitta med J, måste snabbast möjligt rosta en macka eftersom just nu är det rostade mackor utan kanter som är hans grej. I stort det enda han äter, och det kommer fortsätta vara det enda han äter tills allt smör inte smält in i mackan, eller tills en bit av en kant sitter kvar, eller tills jag oförskämt tankspridd missar att servera hans macka på en liten tallrik från vilken han kan ta mackan och låta mig gå tillbaka med den lilla tallriken till köket. Tallriken får inte lämnas med mackan. Tallriken är bara ett redskap för att inte behöva ta mackan från min hand. "Vill du smaka på lite gröt?" "Inte gröt!" han gnyr. "Nejnej, då ska jag inte tjata" Det är ingen idé. Jag frågar ändå, frågar en gång ibland, bara för att. Men jag lägger inte fram det som "Lite gröt då? En banan? Lite korv? Flingor? Yoghurt? Varför inte?" längre. "Pappa sitta här!" skriker J, "Jaja, jag försöker, jag försöker". Själv äter jag gröt och brödkanter med äppelmos. "Mer gröt!" "Ska du ha en portion till?" "M-m" "Ja, okej, men nu tog jag det sista här ju" "Mer gröt!" "Jaja jag kan koka mer, chilla för bövulen" "Mer rostad macka!" "Jamen gud, det kommer!" "Gröt!". "No, silla nu då parnen, kröten den kommer ock makkan kommer den okkså" Jag pratar fejkbruten finska när jag blir stressad. Jag gör det istället för att räkna till tio eller vad folk nu gör för att pressa ner den där känslan av tappad kontroll.

När jag tar bilden på E bekymrar det mig att jag har många bilder där han bara hänger framför teven

I begynnelsen hade jag en önskan om att vi skulle bli en familj som samlas runt bordet varje måltid och berättade om vad vi drömt, eller vad vi har för drömmar. Att vi skulle prata om det bästa och det sämsta som hänt under dagen. Att måltiderna skulle bli lugnet som svetsade ihop familjen, en härd vid vilken vi skulle mötas och planera våra dagar, våra kvällar. En plats för anekdoter. En plats som en gärna ville bli kvar vid. Så blev det inte. Jag tror inte att det kommer bli så.

Men å andra sidan. Hur skönt var det inte när en som barn fick lov att äta framför teven?

"Nu ska pappa borsta tänderna och sen ska du borsta tänderna och sen ska du borsta tänderna" Jag nämner alltid ordningen, trots att rutinen är satt. E är den sista att borsta tänderna. Det viktiga är att han hör mig säga det. Nu borstar pappa tänderna. Det tar sin tid eftersom min käft för tre år sedan luktade som ett avlopp ett gäng katter pissat och skitit i, på grund av att jag var farligt nära tandlossning resulterat av rökning i kombo med uteblivna tandläkarbesök. Min käft luktar inte illa längre, förutom en pikant coffee breath då och då. Hur som helst lägger jag minst tio minuter på tandhygien varje morgon. E har tid att landa.

"Seså, förskolekissen" De går på toa utan att jag behöver bestämma ordningen. J masar sig dit. Hon är i en period av kan själv. E har aldrig riktigt kommit in i den perioden, inte uttryckligen. Pottan klarar han av, men ibland vill han bli buren dit.

Vi lämnar hemmet, efter att J knuffat omkull E i tamburen, efter att jag skrikit "Nej! Vi slåss inte! Här kramas vi!" Jag brukade tycka så synd om J när E gav sig på henne, "Hon är ju försvarslös! Hur kan du? Varför gör du så? Varför?" Nu är det henne jag vänder mig mot, "Han är försvarslös!"

#försvarslös #offer #helvetesmorgon #rostadmacka #macka #gröt #frukost #frukostrutiner #leprechaun #förskola #autism #åretsblogg #pappablogg #kansjälv #pappa #barn #familj

  • 2019
  • 132 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229