Ett helt normalt pappainlägg

Avstampet med den här bloggen var att skriva av mig kring min sons autism. Att skriva av mig, delge och att visa upp att såhär är det att leva med autism och min son har autism fattar du? Leprechaun kommer fortsätta att handla om det, men det har också kommit att handla om så mycket mer.

I berättelsen En stjärna faller, som ju egentligen är gamla dagboksanteckningar var tanken att se vem jag var före autism existerade i min värld. Å andra sidan, är det verkligen det? Jag vet inte. På sätt och vis är det också tidsmässigt mysigt för mig att lägga upp En stjärna faller, då dagböckerna är skrivna under en period då jag tappade fästet inom kultursfären och gick mot fullkomlig undergång, sett från perspektivet att teater är allt som gör livet värt att leva.

Det är ofta jag sitter och skuttar av inombordsskratt när jag läser hur jag tänkte, hur det var, vad som var viktigt, men framförallt allt hat och all avsky mot allt och alla. Det är inte många strimmor ljus en hittar bland pusselbitarna av det liv jag då drömde om då.

Jag är för tillfället arbetslös. Jag är ekonomiskt begränsad. Min största hobby är att spela gamla och nya spel om vartannat, jag har ett barn med autism typ 2. Jag och min fru grälar ibland. Vi lever sparsamt.

Men jag är lyckligare nu än vad jag var förr. Jag är mycket lyckligare nu. I mycket älskar jag mitt liv just nu.

Men det är klart. Jag är bra på att pysa ilska och förakt och avsky fortfarande. Det är en del av mitt skrivande. Det är en del av min ventil. Det är min ton, och min ton i skrivandet har aldrig varit ljus.

Det här inlägget handlar inte om ett barn med autism. Det här inlägget handlar inte om att vara förälder till ett barn med autism. Det här inlägget är ett kort inlägg om att vara förälder till ett barn.

Efter att du hade ätit två skålar frysta blåbär till kvällsmat var det svårt att hålla dig så stilla att din mamma skulle kunna tvätta dina läppar efter tandborstningen. Du var trött. Du gick och la dig i din säng utan större protest, men du ville att jag skulle sitta bredvid. Jag brukar låtsassova mot min egen arm bredvid din säng och kika på dig i smyg för att se om du somnat. Ena sekunden stirrade du på mig, kanske för att luska i om jag verkligen sov. Andra sekunden hade du somnat.

Vi kom hem sent, du och jag. Vi skulle till affären och handla. Knappt utanför grannskapet ramlade du med din cykel och skrapade upp ditt knä. Vi gick tillbaka till vårt förråd, jag med din cykel. Du linkade. Vi tog den bastanta gamla barnvagnen som du hade som bebis, den som är så risig vid det här laget att den håller på att falla isär. Vi brukar numera köra grejer till grovcontainern med den varje vår.

Jag var så stolt över dig i affären, för du ville hjälpa till och dra korgen och lägga ner saker i den.

Du har blivit så stor redan, och nu förstår jag vad föräldrar menar med att tiden går så snabbt. Eller jag förstår att det är en missuppfattning. Det är inte tiden som går så snabbt. Det är utvecklingen. Det var ju inte längesen vi bråkade eftersom du tvunget skulle krocka omkring med den där korgen och köra den framåt istället för att dra den bakom dig. Det är inte längesen du slängde dig på golvet och gallskrek för minsta mothugg. Idag kan jag säga "Nej, vi ska inte köpa chips idag" utan att du för den skull flippar fullkomligt.

Eftersom vi inte handlat någonting över helgen, och eftersom vi handlar dag för dag, blev antalet produkter mer än vad jag skulle pallat bära om vi inte hade vagnen. Jag kunde lägga potatisen och kattmatskonserverna under vagnen och ha en påse i varje hand. Så styrde vi hemåt.

Men att du är större innebär också att du faktiskt är större. Du är ganska tung. Det är en kvarts promenad från affären, längs backiga vägar. Klockan vid stationen visade strax sju. Jag kommenterade att det ju redan är sovdags och här går vi i mörkret med en vagn. Du tycker det är spännande att sitta i vagnen under gatlampornas sken, men du nämnde att mörkret känns farligt. Jag svarade att mörkret inte är farligt, men att man ser lite mindre, att det är lugnt eftersom du går med pappa. Sista biten är bara uppförsbacke. Jag pustade och flåsade mer än jag ens gjorde på den tiden då jag rökte, frågade om du hade lust att gå själv.

"Nej, jag har slagit i mitt knä" svarade du och lutade dig tillbaka. Min rygg värkte, och mjölksyran i armarna stack, men samtidigt kändes det så skönt att du fortfarande är så liten fast du är stor.

När du somnar ser jag hur extremt liten och ömtålig du är och då är det som att mitt hjärta öppnas och att det pyser ut konfettifluff av kärlek över dig. När du dessutom somnar med blåbärsfärgade läppar är det dessutom som att mitt hjärta smälter till en varm gosig gegga av ömhet.

Jag älskar dig så oerhört mycket. Jag blir tårögd vid tanken på hur mycket jag älskar dig, och jag ångrar hela tiden alla hårda ord mot dig och ångrar redan alla hårda ord jag ännu inte sagt till dig.

#leprechaun #pappablogg #autism #åretsblogg #sovdags #blåbär #kväll #godnatt

  • 2019
  • 232 visningar

Gillar

Kommentarer