En dramatikers barndom - 7

När min äldsta bror vaknade tyckte han Döh… det gör inge, vi kan ha Hoppe tillsammans. Detta en ganska rörande scen då de alltid slogs annars. Det var ett år mellan dem och på Hökerumsskolans mellanstadie där de gick var de de topprioriterade slagskämparna. De slogs alltid mot varandra.

Men när vi kom ut på baksidan av huset där Stampe fortfarande låg utsträckt lades den döde i en svart plastpåse och Hoppe gjorde absolut inget skäl för sitt namn utan blinkade slött mitt på gräsmattan.

Han sörjer sin broder viskade Joakim heligt romantiskt, nästan tog Roger på ryggen. Roger fnös Han ä ju döende, sörjer sin bror? Fan! Det är ju en kanin, jävvla idiot! Pappa mumlade något om pest och allt fick en ganska medivel stämning. Lika bra å avliva’n tyckte pappa och gick efter spaden med en suck.

Sorgen för Stampe hade lagt sig och Roger tog sin Hoppe i famn och bar sin döende kanin till framsidan av huset, efter kom far som ämnade dänga en spade i huvudet på djuret, av medlidande förstås.

Vi blev sittande i det öppna vardagsrumsfönstret och såg fascinerat på vad som nu blivit ett gladiatorspel en människa och en döende kanin emellan. Kaninen ville inte ge upp sitt liv oavsett tre slag i huvudet med den där spaden. Tills min pappa tappade tålamodet, klöv kaninens kropp i det han bara sa .

#barndom #leprechaun #åretsblogg #död #kanin

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229