En dramatikers barndom - 32

Jag hade ganska precis kommit fram till Bowser i 6-4:an, Mario hade precis fått en eldkvast i huvudet och blivit generande liten, behövde en svamp på 7-1:an. Det var mitt sista liv, vilket betydde att om Mario hann sluta blinka osynligt och blev träffad av Bowser skulle den mest irriterande trudelutt jag kände till ösa ut ur den 80-tals stadiga Thomson en enkel arbetarfamilj hade råd med. Och det skulle vitt på svart stå GAME OVER på skärmen.

Då kom Joakim in och undrade om jag hade ätit. Dels var det störande eftersom han aldrig undrade sådana saker annars och dels för att Mario, i det samma jag för en sekund tappade koncentrationen, på något vis fastnade vid hammaren som på andra änden bron skulle få Bowser ner i helvetet. Jag hörde mig själv skrika Hoppa hopPA HOPPA! och så dundrade Bowsers fot ner på Marios huvud och den mest irriterande trudelutt jag visste ljöd i rummet då mitt ansikte fullkomligt rasade och jag vände mig med en lika helvetisk glöd i ögonen som Bowsers uteblivande dom. Jag fortsatte öppna munnen och gallskrek osammanhängande HOPPA HOPPA HOPPA FÖR HELVETE HOPPA HOPPA! och så kvävdes ljudet då jag kände min egen käke likt en grävling bita sig fast i min underarm tills jag grät och Joakim skrattade. Jag reste mig upp med en instinkt som tagit över mitt väsen och skrek med barnets irriterande stämma HOPPA HOPPA HOPPA FÖR HEH-

#supermario #nintendo #leprechaun #åretsblogg

Gillar

Kommentarer