En dramatikers barndom - 1

Jag skrek inte alls när jag föddes. Jag kom sovande till världen, på väg att kallna.

Jag var död.

Men hjärtat pumpades igång och efter utsago kring ett julbord i ett enkelt arbetarhem på landet utanför Borås berättade pappa Du var sååå tööörstiiig och du hade sååå blååå ööögooon och jag gaaav dej en svaaamp och du sööög på svaaampen och bliiinkade med dina blååå ööögooon tills jag av självömkan brast i gråt. Då skrattade han och lade för sig ytterligare lite morotslåda.

Han har rätt. Mina ögon är blå. Fast de har fått en gråkall nyans på senare år. Stålfärgade. Det var Gud fader som väckte dej till liv sa pappa, och detta var inte alls lika hysteriskt kul som att se mig gråta. Gud var något allvarligt och skulle man skratta åt Gud skulle man skratta åt ett tänkbart efterliv i helvetet.

Jag har haft mina stunder då jag tänkt att livet är helvetet och att jag aldrig återuppväcktes från den där kuvösen. Jag har alltid varit död och åldras egentligen i ett helvete. Men jag är ett oskyldigt barn. Det går inte hand i hand med bibeln. Kamelen och nålsögat och det där.

#pappa #gud #liv #död #dödfödd #endramatikersbarndom

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229