En bön för hungriga barn

"Jag är hungrig hela dagen" Säger E. Jag tycker synd om honom. Han vill så gärna äta, men av tvång går det bara inte ibland. Idag är vi förberedda. Det är en bra dag. Det är fredag. Han vet vad det blir för mat idag, för vi har förberett det. Inte maten. Vi har förberett honom på vad det blir för mat. Han får inte bli överraskad. Vi har ätit pasta i en vecka nu. Det är tröttsamt. "Idag blir det potatis med citronsås" har vi sagt ett par gånger.

Han ser fram emot det.

E kastar sig framåt, mot tallriken och den varma citronsåsen med båda händerna, som i aggressiv bön. Han gallskriker. Citronsås stänker över mig, över H. Han får citronsås i håret och på kläderna. Den enda som sitter oberörd i det här är J. Hon lassar in mer mat i munnen. Njuter. Hon älskar mat.

H är stressad, flyger hit och dit med händerna, letar papper, försöker hålla om E, försöker lugna alla. Jag ser det utifrån. För ett par månader sedan skulle jag skrikit "Så! Har vi ätit färdigt! Då kan du gå till ditt rum! Så blir det inga chips heller!". Idag gör jag inte det. Jag gör inte det, trots att det här är ett av de värsta utbrotten jag varit med om. "Så, chill, chill, don't stress och såna grejer" säger jag. E vill ju bara äta. Istället splaschar han ner händerna på tallriken igen. Skriket låter som en skärande siren. Jag har alltid fått arbeta bort impulsen av att örfila honom. Inte för att jag har lätt till våld, men skriket är så ihärdigt och har alltid träffat en nerv hos mig. Mer som en angripare, ett hot, än förtvivlan. Jag har aldrig hört ett barn som skriker så irriterande som mitt eget. Nu har jag inte den impulsen längre. Nu ser jag att han är plågad.

Det är befängt att jag tidigare tagit hans skrik personligt. Jag är själv som en stor femåring. Jag är det på riktigt i mycket. Det är ibland en positiv egenskap. Som ikväll. Jag ska fan klara ut Super Mario Bros. 3, för det har jag aldrig gjort, och det är pirrigt och lite nervöst, för jag måste fan klara det nu. Jag har inte lyckats klara ut det på 30 år.

Hans fjärde gaffel far i golvet, ännu en potatis landar på golvet med ett kluns. Jag börjar plötsligt skratta och jag kan inte sluta. Han vänder sitt skrik mot mig. "Jag skrattar inte åt dej" ljuger jag. Han spricker upp i ett tårigt leende, "Varför skrattar du pappa?" "Du har autism" säger jag och fortsätter skratta, "och det är okej". Jag vet att han inte vet vad det är och jag vill heller inte utveckla det nu. Jag vill bara säga det. "Vad fan, det är sås överallt och det flyger gafflar och potatisar och du vill bara ha det på ditt sätt och så blir det fel och det är inte alls roligt men det blir en sån överreaktion att det blir roligt" Vi skrattar tillsammans.

Anledningen till att det ligger fyra gafflar och tre potatisar på golvet, trots att han älskar potatis med citronsås, är att han måste täcka varje potatis med sås, helt. En och en. Kanske i en viss ordning. Hela hans tallrik på tre potatisar är ett bad av sås. När potatisen är täckt och inte visar minsta skymt av naken potatis, måste den delas i fyra delar. Den måste vara tillräckligt hård för att fästa på en gaffel, och den får inte splittas. Den får inte vara för mjuk. En potatis är kasserad om den trasas upp av sig själv. Det är det som hänt.

Det är därför han kastar sig fram i aggressiv bön och skriker. En potatis föll isär mot hans gaffel.

Jag tar upp en ny potatis, en som känns intakt och lagom hård. En stor potatis. Efter såsen lyckas jag skära den i fyra delar. Han trycker in en fjärdedels gigantisk potatis i munnen och sväljer den hel, får ont i nacke och rygg. Skriker igen, mer utmattad. Den goda maten är ett misslyckande för honom. Den hånar honom. Allt blir fel. En femte gaffel klingar mot golvet. "Kan jag få chips nu?" gråter han. "Ja, du kan få chips nu, du har ätit så bra du kan". Han skriker igen. Förbjudna ord är förstärkande ord som "bra" eller "najs" eller "duktigt". Jag glömmer alltid det.

Jag noterar att vi behöver dubbelt så mycket sås. En större gryta, mer potatis men inga stora potatisar. Han ska inte behöva känna att han är hungrig hela dagen och inte få i sig tillräckligt på grund av tvång. Jag häller upp chips. Klappar hans rygg och nacke.

#autism #barn #mat #måltid #matblogg #åretsblogg #pappablogg #citronsås #potatis #ilska #bön #bönematta #stök #kök #kladd #arg #frustrerad #pissed #leprechaun

  • 2019
  • 36 visningar

Gillar

Kommentarer