Du kommer bli ensam!

I huvudet går jag ofta igenom vad jag sagt och vad jag inte sagt. Hur jag har sårat mitt barn. Han släpper inte saker som har sagts. Han minns det mesta under lång period och plötsligt kan jag få höra saker som jag själv glömt bort. Små stick. Därför har jag startat kategorin En stjärna faller, dels för att se hur allt blev som det blev, och jag menar inte det i en negativ bemärkelse. Det gjorde jag då, då när jag skrev de där blogginläggen från 2011. Jag föraktade det mesta och jag ville skriva för att försöka förstå varför jag blivit så bitter och arg på allt.

I efterhand förstår jag att jag inte sökte svar. Jag var mitt i ilskans öga. När jag läser de gamla inläggen idag sitter jag som karaktären på slutet av filmen, den som gjort en inre resa. Jag sitter med en kopp varm choklad i handen, iklädd en varm tröja och ler för det mesta, tänker "Om du bara chillar lite, Jonathan, så ska du se att det ordnar sej"

Jag minns att jag sagt till E att han måste skärpa sig, att han måste vara lite mer kontaktsökande, att han inte kan hålla på och skrika så snart någonting går emot honom. "Du måste komm-u-ni-cera!" H har sagt ifrån, dels att han är ett litet barn, dels att jag inte behöver låta så arg. "Men fattar du inte? Han kommer ju för helvete bli ensam! Vill du det? Vill du bli ensam?"

Jag utgår från mig själv. Jag har både varit mobbare och blivit mobbad genom min barndom. Jag tänker minst på att jag själv blev mobbad, men jag tänker på alla jag själv mobbade, alla jag förkastade, alla jag pekade ut för mina underhuggare. E är Gustav som tror att han kan karate, E är Peter som står och skriker och hoppar i en vattenpöl hela rasten, E är Ronny som till allas förtjusning jagar alla med en bandyklubba för att han är så lätt att reta upp. "Jag vill inte att du ska bli ensam"

Mitt hjärta skuttar till när E släntrar in på avdelningen till sångsamlingen. Han går in där ibland, till de andra barnen. Han söker sig till social kontakt, men han blir stressad när alla skiner upp, "Kom och var med! Kom och var med!". Han gnyr av uppmärksamheten, vänder och går och sätter sig på sitt loft, sitt eget space.

Jag ser honom när jag går. Han tittar ut över gården nedanför och jag vill sätta mig bredvid, vara med honom, men jag måste gå. Han har sin fisktröja på sig, favorittröjan. "Jag ska bli fiskkompis när jag blir stor" säger han ibland. Före vi gick till förskolan spelade han musik för sin lillasyster och när hon ville att han skulle köra samma trudelutt igen gjorde han det på hennes begäran.

Jag tänker att han har mig så länge jag finns, men samtidigt lämnar jag honom ensam där varje dag på grund av kravet att göra andra saker än att bara finnas för mina barn.

#leprechaun #åretsblogg #ensamhet #förskola #pappablogg #autism #nätverk #mobbing #mobbning

  • 42 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229