Alla borde ha regnbågsfärgade mössor

Känslan av att vara arbetslös är så mycket värre nu än när jag inte var arbetslös, alltså när jag var det där som andra såg som sysslolös, men som var frilansande. Visst, jag hade inte uppdrag varje månad och jag hade ibland problem att jaga fatt på kontrakt, men de kom in. Jag kunde säga att jag är dramatiker. Jag kunde säga det trots att jag åt havregrynsgröt.

Nu är det annorlunda.

Nu är det som att jag inser att jag verkligen inte har någon annan kompetens än mitt skrivande. Det här är allt jag kan. Det här är allt jag alltid kunnat. Det finns bara flummiga icke-jobb för mig. Med flummiga jobb menar jag inte jobb som har med konst att göra. Jag menar jobb som har med pyramidspel att göra. Jag menar jobb som har med att marknadsföra hampa att göra. Jag pratar om jobb som är startade av någon idiot som på allvar tror att det är lönsamt att ha en hot line 2019, som folk förväntas ringa till för 20 spänn i minuten.

Jag lämnar barnen på förskolan, skriver det jag skriver eftersom jag ju fortfarande är dramatiker. Skriver det här. Skriver för skrivbordslådan.

Jag vet inte hur en blogg lyfter! Jag behöver ett lyft, ett par ögon, någon som vill ge mig en månadslön mot att skriva. Oavsett kommer jag fortsätta skriva. Det är väl det. Jag kan inte sluta för jag tycker det är viktigare än alla jobb.

Jag tänker att jag vill att det ska vara över, att allt ska ta slut. Jag pratar inte om att gå och dö. Jag pratar om att bli riktigt gammal, kunna se tillbaka på allt och bara skratta åt skiten så saliven sprutar ur min tandlösa käft. Eller att joina den där farkosten som kommer ta oss bort från den här planeten, till en annan som känns mer hemma. Jag vill flyga dit med E.

När jag skulle hämta på förskolan ville E sitta i sin rastgård när jag hämtade J. Det är grindar mellan deras avdelningar, men jag har ingenting emot att lämna E själv en stund när jag hämtar J. I synnerhet när jag vet att det kommer bli en konflikt ifall jag försöker tvinga med honom. När jag hämtat J hörde jag att E ropade efter mig i panik.

Det absolut värsta som kan hända på hans rastgård hade hänt.

En för honom främmande pedagog satt på huk och pratade med honom, "Hej på dej du? Här sitter du alldeles ensammen?" "Pappa!" "Jag är här, jag är här" "Ja, hejdå du" E svarar som vanligt inte på ett hejdå. Egentligen varför skulle han? Varför tilltala folk en inte vill ha att göra med? "Hejdoe!" skrek J, "Hejdoe!" "Hejdå du lilla hjärtat" "Hejdoe!" Pedagogen vände sig mot E igen "Ja, hejdå, nähe, inte det? Hejdå-hejdå" och jag kan inte be henne bara hålla käft för jag vet inte vad hon har för roll på förskolan. Vi började gå mot hans cykel. "Fin cykel du har du, den är fin!" Men snälla förskolepedagog, kan du bara vara så vänlig och dra the fuck åt helvete!? "Ja hejdå-hejdå häh häh" sprucket alkisskratt, jobbar personen ens här? "Den går bra cykeln din va?" E skriker rakt ut, äntligen. "Nej just det, man får inte säja 'bra' till dej nä häh häh".

Det slog mig när vi gått en bit. Hon visste. Hon visste vad hon gjorde. Hon hade hört att han blir arg av beröm. Varför gjorde hon så? Bort. Bort från den här jävla planeten, bort från alla jävla människor. Bort till någonstans där E är normen och jag inte är det.

Hemma vill E ta på sig sin varma regnbågsfärgade julmössa och måla staketet med vatten.

Jag spyr ut all frustration och ilska på en random stackare som tror sig ha hittat en gruva genom ett pyramidspel och nu vill ragga fler till pyramiden. Jag slutar inte förrän jag blir kickad från gruppen. Sedan kokar jag pasta och steker köttbullar.

J leker med en doktorsväska på golvet. Hon gör allt hon kan för att synas och jag försöker orka bemöta henne med ett leende.

#pappablogg #autism #doktor #förskola #förskolepedagog #planet #mars #enannanplanet #åkabort #bortabra #långtborta #åretsblogg #måla

  • 2019
  • 150 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229