8 oktober 2012

Idag äntligen, blev det färdigt med rättigheterna för den pjäs jag ska översätta. Jag har väntat på detta, eller egentligen vad som helst som man kan köpa bröd för sedan början av sommaren. Förhoppningsvis behöver jag inte arbeta som en bortglömd skäggig varelse i en sunkig källare. Jag kommer flytta till Stockholm och jag kommer komma tillbaka. Inte utan en viss känsla av bitterhet mot hela den bransch som stängt ute mig sedan – vadå? – sedan polisanmälan? Jag vet att det inte har med saken att göra, men det är som om det slutade hända saker för mig där. Ska jag ta det som ett omen för att inte skriva politiskt längre eller bör jag fundera på vem jag provocerar? Det skulle vara någonting nytt för mig. Ännu en beräkning att plocka in inom ramen för dramaturgi. Nej. Det vägrar jag. Jag skriver det jag skriver och gör det jag gör.

Pjäsen har publicerats i sin helhet i branschtidningen. Kanske hatet återkommer. Att vara samhällskritisk är mer provocerande än att flänga omkring med könsord har jag förstått.

Fick ett mail, ett nekande svar om arbete som copywriter och skribent genom Manpower. Tack men nej tack, vi har hittat andra kompetenta. Det är skit samma. Det är bara Manpower, men det är inte utan ett styng av kränkning. Vem har ni hittat som skrivit fler verk än jag, som haft fler projektanställningar i fältet och utanför, som har jobbat ihop med ikoner inom min bransch. Självklart är jag ingen copywriter, men jag är bara nyfiken på vad de fann. För jag har svårt att tro att etablerade författare söker jobb via bemanningsföretag.

Jag har redan börjat bygga upp en irritation för ett nekande svar från den lokala teater där jag med samma cv söker jobb som dramaturg. Och om det svaret blir nekande, då bryter jag principen att inte käfta med sitt ego (en egenskap jag har svårt för hos andra) Då kommer jag vilja veta exakt vem som fått tjänsten och jag kommer vara ytterst nyfiken på meritlistan.

Jag tänker inte stå i kylan längre. Det får fan vara nog nu.

Har svårt att förstå grejen. Du skriver till mig och är rädd att du förstört en vänskap och kastar skuld och skam i ansiktet på mig för att jag inte hört av mig. Jag säger att det är lugnt, och tröstar dig av någon anledning som jag inte förstår. Detta med bakgrund att du kom över varannan till var tredje dag då jag fått mitt stipendium, för det var så självklart att du skulle komma över så snart jag hade sjuttiofemtusen spänn på kontot. Självklart måste jag hjälpa dig med ekonomin. Av vilken anledning förstår jag inte, men då du pundat upp mina pengar var det hur som helst aldrig tal om att betala tillbaka. Jo. Du har frågat om du är skyldig mig pengar efter att jag – utan din vetskap – satte dig på rehab. Jag sa nej. Jag sa nej därför att jag vet att du har det svårt. Ur en ekonomisk synpunkt kan du aldrig betala tillbaka. Och som svar på frågan; ja. Du har trasat sönder vårt vänskapsband. Jag har inte tid och lust att ta dig till mig. Av dig får jag varken moraliskt, humoristiskt eller ekonomiskt stöd. Jag har aldrig bett dig om någonting och jag kommer aldrig göra det. Lämna mig bara ifred. Set me free.

Kom inte och fråga hur jag mår. Skit i hur jag mår! Det finns idag en person jag bryr mig om och det är jag. Jag har inte tid och ork att hålla dig i handen längre. Jag tappar fästet själv och om jag själv inte ska börja punda hux flux så håll dig bara borta från mig.

Mitt liv ska inte bli rövhålsmörkt. Det kommer bli bra.

Sluta bara fråga hur det är med mig. Särskilt då du uppenbarligen stillar ditt eget dåliga samvete med frågan, och så snart du fått svar håller du dig på mattan för då har du fått din energi.

”Ah. Bra bra! Ditt mående har inte med mej att göra”

Mitt mående har inte med dig att göra. Inte nu längre.

Jag är på väg tillbaka och jag kommer stanna, klippa banden med varje människa som kräver för mycket av mig eller får mig att må dåligt. Det kommer jag aldrig erkänna för dig. Du kommer fortsätta fråga i det oändliga hur det är med mig, tills du tröttnar och allt känns urvattnat.

Jag tänker nämligen inte sjunka så lågt att jag på något vis åter åker hem till dig då du fått för dig att ta ditt liv. Det kommer inte hända igen. Jag räddade dig en gång, och den gången kunde jag inte sluta fundera över vilken rätt jag hade att avgöra ifall du skulle leva eller dö, då du uppenbarligen avgjort att avsluta ditt liv. Sådan skit kommer jag inte ge mig in i mer. Aldrig.

I synnerhet inte då jag själv ser samhället, världen, de så kallade vännerna i dess mest absolut otacksamma skal. Jag har inte fått någonting av att vara backup för någon och ingen har direkt gjort mig några tjänster heller.

#vänskap #droger #död #dödshjälp #rehab #leprechaun #åretsblogg #dagbok

Gillar

Kommentarer