27 oktober 2011

Intro:

Du är mogen att göra det nu. Sjung bara och gå vidare. Rulltrappan fungerar igen. Dess rörelse finns inte bara i kroppen. Den rör faktiskt på sig.

Detta är du värd.

Text och musik:

Du föll i en trappa i Sveriges huvudstad. Där spräckte du bakskallen. Flisor for och flög, med blod och hjärna smetat längs betongen låg du kvar. Blundade och dog. Helt likgiltig med premiärer och jurister som såg över dina ord. Vad var lagligt att skriva ner? Till vilket pris gick du med på hor? Inget spelade någon roll då du blundade, med varmt blod längs betongen och självömkan och tårar och stress försvann. Dök ner i minnet till en flicka femhundra mil från ditt hjärta. Halvvägs upp till en lägenhet fann du dig vid liv, ett par steg till hennes omfamning. Där virade du en handduk om din skalle, för att förhindra att du rann ut, på mattan och på golvet. Hon såg misstänksam ut. Sen gick alla gäster och hon diskade med tårar, sa att du var ett svin. Ett svin som inte tålde se ditt eget blod. Du hade ställt till en scen trots att du satt på toaletten.

Fortsätt; du är säker med ett du, för avstånd blir det så länge jag inte skymtar fram.

Hon skrek att hon fått nog. Du kallade henne medelklassfitta i vår huvudstad, en stad där varken äkta lycka eller klass nånsin nämns vid ordalag. Ditt tålamod var slut. Du hatade alla människor och alla scener i vårt land. Du höll inte längre käft, du grep ett flottigt vinglas i hopp om rus, men fann det tomt och klingande. Hon tog det för något annat och kröp in i ett hörn Snälla slå mej inte! Ursinnet blev värre då du insåg att hon trodde sina ord. Som om du någonsin skulle skada
någon. Annat än dig själv. Trots det vann hon kampen med sin bitska visdom. Du är ett svin, ett as, ett ingenting. För jag har makten nu. Trots att jag yrkar för jämställdhet ska du för alltid veta din plats. Sen somnade du på soffan och lämnade en pöl. Väntade på akut vård som aldrig kom. Det fanns inte sympati för flisor och hjärna som rann ut, du drömde du grep efter slamsor. Bitar av ditt skrivarjag. Det sitter där i hjärnan och nu kommer alla repliker och punchlines suddas ut. På morgonen satte hon sig i sin divan och talade om dina problem till den grad; att du köpte en ny handduk och skrev en lapp som tydligt sa Dra åt helvete. Sen gick du därifrån. Gled på gamla arbetarklassens gator två kyliga nätter i rad. På dagarna gick du på medelklasskola tills du tröttnade och for till solens stad. Där levde du i ett par veckor på cigaretter, tabletter och whiskey för din karriär gick så bra. Så stålar fanns det gott om men så vaknade du plötsligt igen. Du luktade halm och skit. I själva verket var det solrosolja som någon spillt över dig då du kröp på alla fyra av rusets välbehag. Du skällde på lyktstolpar som du trodde var mopeder och utanför porten låg hundra cyklar som du tagit ut din hämnd på. Slagit sönder i rad på rad. Du greps av kriminalitetspanik och försvann till landets mitt, där bodde du i en vattenskadad lägenhet och gav fan i svartmögel och annat farligt skit. Du hade en premiär snart igen och höll dig vaken ändå, men vad spelade det för roll vem du var eller var du sov? Sen skrev du på ytterligare ett kontrakt i vår huvudstad, men det var inte så noga att du var där igen för plötsligt var du rädd. Det var en idiot som slog in din mat i folie så natten blev din nya grej. För då fick du vara helt ifred med längtan efter lycka och ett evigt liv. Fortfarande destruktiv! Du följde med en brud, som suttit fyra år på kåken antagligen för mord. I hennes lokal lovade du att skriva om allas liv, för alla hade problem med samhället, och det hade väl inte du? Resten var ett töcken förutom ännu ett kontrakt. Manuset som fick goda recensioner blev skrivet av gräs och fnitter. Klart man blir en gud då. Nästan som Jim Morrison. I medelklasskultur. Sen fann du dig på framsidan någon gång vid två. Skrek efter någon att spendera natten med när spårvagnen slutat gå. Turligt fann du en bekant från tider du glömt bort och sen satt du där på en ö i en lägenhet ni delade på med tre linor kokain. Du beslutade dig för att aldrig sova. Nu var du vaken minsann. Du fick aldrig nog! Av att rulla hundringar. Låta näsan brinna upp. Dagen därpå satt du tomt stirrande och undrade hur det gått, om du levat ett annat liv med en flicka som lever femhundra mil bort. Sen såg du aldrig livet mer, inte så som det borde vara. Nu hade du väl upplevt allt? Till vilken nytta eller skada? Den tanken for dock snart bort då det återkom; Varför lever jag? tänkte du då tjacket småningom rann ut.

Gråt inte, snälla du. Du måste skriva klart. Gråt inte. Det är okej. Det kommer ju gå bra. Ta ett djupt andetag.

Du var Rimbaud och han var du då du skrev ditt nästa kontrakt. Det märkte du den dag ditt gröna guld, din absinth från Paris tog slut, men sockret och skeden har du kvar, mest som souvenir. Då fann du din vän från solens stad med väskan full av antidepp och uppåtskjut som ni blandade hur som helst. Sen satt ni där i hetsig diskussion och filmen måste rullat klart. Från ett ögonblick till nästa sekund fann du dig skrattande på ditt golv. I nästa stund var du någon annanstans men det spelade ingen roll, för plötsligt log du mot framsidans ambulanspersonal. Och flickan femhundra mil från dig hade inte hört ett ljud. Inte på ett bra tag, men minns också att det var utom din kontroll.

Skuldbelägg inte dig själv idag, det gör dom andra genom din blick ändå. Du är ett avskum, ett patrask, en dålig mansfigur!

Nu har du nått fram till din uppväxt på en balkong i en jävla skitstad. Där ringde du dyngrak till Montenegro och skällde ut din gamla lärare från tonåren. Någon måste ta din skuld. Det kunde väl inte vara ditt fel? Nej, du har alltid flyt.

Sista gången du rökte på satt du mittemot en gängmedlem. Han hade två pistoler i sitt bälte. Men du tog det cool och verkade glad, men inombords smög paranoian på. Du bestämde att det fick vara bra och slutade med allt.

Ja allt utom alkohol för en belöning måste man ha när väggarna kryper på. Det har aldrig varit en vana för dig, drycken kan du ta. Minns ändå att du har en gen. Det spelar förstås ingen roll vilken dag det är men du vet att om du fyller på för fullt med sprit; då tappar du all kontroll, precis som din pappa då han log sådär finurligt skadeglad med sin dimmiga blick. Därför var det bara på kul då du skrattade åt sälarna i stadens park.

Vid detta lag grep du luft och gav upp din tillvaro med en teve på femti tum, och efter hela detta långa liv på lite drygt två år, såg du dig i spegeln igen. Möttes av ett bekant ansikte med kända ansiktsdrag. Det var flickan femhundra mil därifrån, nyss fyllda nio år. Hon såg på dig ledsen och sa Pappa du är gammal nu, herregud stackars oss vad tiden går! Du ser förskräcklig ut! Hur gick det till? Vad har du gjort? Du bröt ihop, du grät och skrek mot väggarna i din ensamhet.

Ungefär som du gör nu, med suddiga tangenter och en skärm som knappast syns. Du måste skriva, bara fortsätta, ja, skriv ändå! Alla demoner måste ut.

Det speglas i din osäkerhet, i ditt sätt. Att aldrig möta någons blick. Bakom den finns ingenting annat än ärr. Skam och mörker över ett plågsamt liv som gick åt
helvete. Du var skald, du var poet, du kunde göra vad du vill.

Då kom vändpunkten, som dramaturgen sa, och den hade pågått ett bra tag. Du såg det bara inte klart förrän skammen var ur din kropp. Nio kvinnor grep din hand och drog dig snällt tillbaks, inte en skymt av vare sig förakt eller hat kom från någons blick. Du kom att bli ansedd och människa igen precis som du var innan livet rann ut. På betongen finns ett brunt märke kvar, det har du ju faktiskt sett. Du ser det varje gång du är tillbaks till där du likgiltigt gick bort.

Du trodde du var ond ett tag, men du vet likaväl som du, att sådana ting inte finns, inte för dig, för då går du samtidigt med på ett nytt kontrakt; att där finns en högre makt. Ett någonting som dömer dig trots ditt intellekt. För låt oss se det bortom poesin, din hjärna är intakt. Den rann aldrig nånsin ut trots ett gigantiskt jack.

Du är klar med det, du är färdig nu. Var inte rädd; du är värd att få allt tillbaks, att alltid tyckas om, det vet alla du någonsin mött. Din kris är över, den är förbi.

Du kan sluta hata dig själv för de val du gjort, för plötsligt ser du vem du är. Detta med hjälp av din förlösares röst. En person, som med ett par ord fann allting. Hon födde dig till den du är idag, var tacksam att ni mötts.

Skriv klart och sluta aldrig igen. Nu är det dags för premiär! För det liv du skulle ha. För det liv du förtjänade en gång.

Kören genomgående:

[Kommer det fram att du är du, radera då allt det här. Slå ifrån, neka till allt; säg bara Det var inte jag. Ja, radera allt, bränn upp allting, lägg ner din blogg och spring. Det är så man gör med visdomsord och moralkakor som betyder någonting. Man måste ta en risk om man innerst inne vet att nu är du äntligen frisk]

#sång #droger #kokain #dotter #förfallen #dramatiker #pappa #trasig #självömkan #leprechaun #åretsblogg

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229