23 oktober 2011

Jag vet inte riktigt vad boarderline betyder. Jag använder det i betydelsen av ett gränsland, en utmark som skrämmer mig som jag inte känner till. Den bottnar i skräck kring jag som en annan person, eller jag som det levande dramat eller, vad jag hoppas på, jag som stressad.

Har inte mått särskilt bra de senaste dagarna. Eller det har jag. Jag har mått bra i en dramatisk känsla av att kunna kontrollera min omgivning efter mina önskningar. Därifrån mitt senaste inlägg. Det gränsöverskridande.

Imorgon kommer telefonen ringa.

Jag satt och drack öl med en känsla av att komma tillbaka till den jag är, den jag alltid varit, i en situation där jag trodde att jag kände mig själv. Problemet är att jag inte vet vem jag är just nu, eller vad jag vill, vart jag är på väg. Är det ännu ett uppbrott? Och varför? Jag förstår det inte.

En gång sålde jag alla våra gemensamma ägodelar. Janine sa att jag var stark. Jag kände mig stark, men för mig själv intalade jag mig att jag är en iskall människa, därför att minnet av min dotter skulle få mig att falla. Sedan blev jag sittande i sjutton timmar. Skrev ett manus. Allt på en gång. Fick vanföreställningar och det är där jag är nu.

Då trodde jag att världen utanför slutat existera. Det tror jag inte idag. Idag är det små saker, eller det beror på hur man ser det. Det började med ett par öl, en oskyldig sak. Jag spelade spelet, som jag tror många gör, och det är inte farligt, men det skrämmer mig. Det är ett spel jag kan. The Player’s game. Jag vill inte vara den personen.

Så snart det blev bekräftat att jag fortfarande är jag ringde jag X. Jag bad A iaktta mitt spel under kvällen då denne var närvarande. Det hade ingenting med spelet att göra. Jag ville bara visa A att det är såhär sociala mönster fungerar, och att man KAN skapa sitt eget drama. Jag var medveten om att X inte skulle svara eftersom denne befinner sig med Y i ett annat land. Det X skulle se var att jag hade ringt. Efter väntan på ett par öl tog jag upp ämnet med B som är tillsammans med C, förklarade för B att jag hyser genuina känslor för X, medveten om att C känner både X och Y och har varnat båda dessa för mig vilket jag vet eftersom jag genom X fått reda på vad som sagts till Y. Stressad över att X satt någonstans med mitt nummer på sin display fortsatte jag förklara för B att mina intentioner är goda. B granskade mig för sjuttioelfte gången och kallade mig nobel för sjuttioelfte gången. Sedan kom messet. Jag skuttade till och berättade med glädje för B att det var X. B skulle tvunget se hur glad jag blev. B undrade varför jag inte berättade om mina känslor direkt till C. Jag beställde ytterligare öl och pratade om mitt och B’s vänskapsband. Att jag inte vet varför jag plötsligt berättar om mina känslor. Men jag vet, vilket jag sa till A så snart B gick på toaletten; det första B kommer göra då denne kommer hem är att prata med C och lita på mig. B kommer förklara att jag förmodligen är djupt förälskad och att det är dags för B och C att backa undan och sluta varna X för ”the player”. Imorgon kommer jag få ett meddelande från X och i det meddelandet kommer det stå ”kaffe?” men kaffe är lika basic krypterat som A, B, C, X och Y.

Det är ingen big deal, och inget komplicerat spel. Alla kör det då och då. Men bara att se över det på det sätt det är uppbyggt som en uträknad dramaturgi får mig att må dåligt över vem jag är. Det handlar inte ens om utnyttjande. Vi kommer båda få vad vi vill, det handlar bara om en kylig matematik och bottom line: Jag la all energi på detta under en kväll. En hel kväll då jag bara kunde umgåtts som en normal människa.

Någonting rubbades i mig och detta är hur jag helar mig. Jag får för mig att jag är större än det sociala mönstret. Jag är inte personlighetsklyvd eller så, men jag har åter varit med om en vanföreställning som inte har med spelet att göra, men som har med den jag är att göra.

Dygnets timmar har tappat sin betydelse. I natt skriver jag manus. Men jag sov i femton timmar. Jagad i drömmen av en katt som vägrade röra på sig. Jag skällde på den och tyckte att den för fan skulle röra på sig. Jag skrattade åt den för att den var fet och inte hade social kompetens, varpå jag följde dess lufsiga steg och hämtade ett pussel, blev sittande med katten och pusslade bit efter bit på ett motiv som saknade mönster. Jag började gråta och vaknade av telefonen. Jag såg att det var Lisa på displayen. Jag såg det, men det var inte namnet som rullade förbi. Istället stod det ”svara inte svara inte svara inte” Jag skrek. Vaknade på riktigt. Det var mycket riktigt Lisa. Hon hade lämnat ett röstmeddelande. Det gällde projektet.

Hon undrade hur vi skulle fördela rollerna.

#overklighetskänslor #dramatiker #dramaturgi #dagbok #öl #roller #rollspel

Gillar

Kommentarer