22 september 2011

Upptäckte nyligen att klockan strax är midnatt och försöker att inte känna någon skuld i att vara vaken då andra sover. Försöker intala mig att det är sån jag är. En såndär nattuggla, som människor födda 1946-1976 skulle uttrycka det. Jag flänger mellan rummen i lägenheten, svarar på ett mail här och skissar idéer i ett anteckningsblock där, men mest sitter jag framför min gigantiska teve, just nu som ett avsked då jag förmodligen kommer bli tvungen att sälja denna tingest innan fogden bankar på dörren. Hur illa är det om fogden bankar på dörren? En gång sa jag att jag hellre är luffare i Göteborg än miljonär i Borås. Jag står för det. Jag somnar framför min älskade teve klockan fem eller sju och vaknar elva eller två. Det spelar inte så stor roll under perioder då mobilen är tyst. Jag menar det inte som ett självömkande ”är ju fan ingen som ringer mej!”, bara att, ja, det är inte ens någon som vet att jag vaknar elva eller två eller tolv eller somnar den och den tiden. Tiden är intressant när man sitter i en lägenhet utan pengar. Jag hade en folköl i kylskåpet och när jag druckit den vaknade jag upp och såg rummet utifrån mitt eget bekväma huvud.

Allt jag behöver finns där, i mitt vardagsrum; ostbågar, cigaretter, en öl, dagens eller gårdagens tidning, ett par handkontroller till mitt xbox (man måste röra på sig om man ska byta batterier. Det bästa för att vila arslet i ett par dagar är att ladda fyra kontroller och när batterierna tar slut byter man bara kontroll), där finns till och med geichachoklad eftersom mina föräldrar vann 2000 gram på Liseberg och gav till min dotter. Vad ingen av oss visste var att hon är allergisk mot choklad. Så väl känner jag henne. Jag tror det är en hög med inkassokrav som syns mitt på det där bordet. Jag vet inte så noga. Jag rör mig kring bordsytans kanter och allt jag inte vill ta i lägger jag nånstans i mitten.

Det sägs att kontraktet till nästa uppdrag är på väg. Jag vet inte om jag bryr mig längre. Pjäsens titel kommer vara monumental och jag tror en dos av ”I don’t give a shit” är bra för att få ihop ett bra manus. Annars är risken att jag får prestationsångest och då kommer jag bli sittande ännu hårdare framför den där teven. Vad som irriterar mig med kontraktet och att det dröjer är att det är en gammal klasskompis som sitter på det. Vi tyckte inte om varandra då och vi tycker förmodligen inte om varandra idag heller. Jag vore paranoid om jag trodde att dröjandet av min lön är personlig då vi båda är professionella men jag kan inte låta bli att avsky min gamla klasskompis lite extra på grund av den lismande kontakt jag måste hålla med tanke på att denne blivit en auktoritär person. Jag är konstnär. Teoretiskt funkar vi som katt och hund i en kaninbur.

Allt detta tomma prat kommer av att jag plötsligt insåg att jag inte skrivit en rad på ett par dagar och blev rädd. Dessutom skulle jag kolla Annas blogg, och kommer göra det nu. För ett ögonblick såg jag mig själv som Sara Goldfarb i en av världens by far bästa film, Requiem For a Dream.

#misär #hammarkullen #uppgiven #dramatiker #fattigdom #röra #leprechaun #åretsblogg #dagbok

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229