11 april 2012

För att återkomma har jag kommit en bra bit, eller åtminstone en liten bit från den där madrassen och trädgårdsbordet. Jag har haft en inneboende och jag har provat att hitta inspirerande platser att jobba på. Mitt hem är fortfarande inget hem. Mitt hem är ett kontor. Köket är inget kök. Köket är ett pentry. Det finns anledningar, utöver de materiella tingen, som gör att mitt hem inte fungerar som hem. Jag återkommer kring det då jag närmar mig min resa. Vad jag kommit fram till är att jag måste sluta se mitt hem som en bostad. Jag måste se den i allt som en arbetsplats och min placering i tillvaron som en arbetande person vilken inte är i behov av annat än en plats att sova och en plats att skriva. Så vill jag fungera. Det är dock inte lätt då jag har ett smärre spelberoende. Inte spel som att köpa lotter eller kika på V65 med en harry i näven (säljer man fortfarande harryboy eller lördagsgodis genom svenska spel?) Jag vill ersätta mitt dataspelande med detta, eller någonting annat. Jag tycker om att skriva om vad som helst. Det var så jag började och jag borde inte sluta skriva av lust.

Utöver det jobbar jag gratis med annat också. Det irriterar mig, och slog mig inte förrän idag. Jag har sökt jobb på varenda förlag i landet, som lektör. Alla större förlag med samma svar ”Tack, vi behåller dej i vårt system tills vidare” Systemet är förmodligen spamboxen i infomailen. Alla mindre förlag har svarat samma ”Tack men vi är så små så vi finns inte hejdå”

Alla utom en.

En snubbe med ett enmansbolag/förlag tyckte det var fränt att jag är dramatiker. Jag är ganska öppen för egobalsam så jag kände mest ”I know I know” varpå han tyckte det var på sin plats att skicka en idé till mig och säga vad jag tycker. Jag svarade vad jag tyckte och nu har han skickat manuset och väntar på ytterligare synpunkter. Både jag och han måste ha glömt att han skrev ”Jag är ett ensamt litet förlag det är synd om mej men det är kul att du är dramatiker med det sagt har jag absolut ingenting att erbjuda dej men du är dramatiker det är coolt”

Så nu sitter jag med ett jävla manus som jag inte borde sitta med och undrar hur det kommer sig att jag på något sätt förväntas jobba gratis för en fullkomligt främmande människa. Han var tvungen att posta det också. Jag undrade varför tills jag fick brevet. Det är ett tryckt litet häfte, i storlek en pjäs på trettio minuter och redan innan jag läst det måste jag utbrista ”Are you fucking kidding me?”

Vad är det för fel på att skicka elektroniska dokument? Det är actually 2012 nu. Om det är viktigt för dig att trycka upp saker för din personliga njutning av att hålla det i handen och känna pulsen slå i skrevet på grund av det, kanske du ska fortsätta att trycka dina texter och rada upp dem i bokhyllan och stå där och tokrunka åt den förträfflighet du känner då din blick smeksamt glider över rader av små små häften som du skrivit.

Jag är ledsen men det är den feedback jag kan ge tills du betalar mig för ett par timmars arbete.

Fuck it. Jag är färdig med välgörenhet. Och skyller fortfarande på Göteborg. Göteborg är en stad där man i min bransch förväntas arbeta gratis. Jag kommer aldrig göra det. Det gjorde jag för tio år sedan. Det enda jag gör gratis är att skriva i denna bloggen.

Det gör jag med nöje.

Före jag går vidare inför min resa och det liv jag börjat avsky mer och mer måste jag nämna nuet och den miniflipp som kom över mig. Jag är plötsligt inte rädd för att göra bort mig med sociala medier. Det kändes skönt. Min tumme har suttit för djupt i rövzonen och det var som ett tryck av lättnad då jag äntligen drog ut den. Det började med en lätt gliring i statusraden på facebook. En liten liten. Samtidigt som jag sökte feriejobb som en annan gymnasieelev på posten passade jag på att lägga ut det som att man kanske behöver en dramatiker på posten. Jag är fullt medveten om att övervägande delen av mina fejsvänner är branschfolk. Har alltid tyckt det verkat livsfarligt att mucka och tycka och verka desperat genom ett sådant forum. Nu skiter jag plötsligt i vilket. Efter den resan jag gjort har jag framförallt insett att absolut ingenting; och jag menar verkligen INGENTING har någon som helst betydelse.

Efter research på riktig fattigdom har jag blivit upplyst av två saker.

1) Jag kan aldrig bli fattig på riktigt. Det är fullkomligt omöjligt för mig att bli så fattig att jag dör av det.

2) Ankdammen som är teatersverige är ännu mer tydligt ett incestuöst gäng av människor som gärna pratar, gärna sätter sig i sitt eget rampljus, gärna känner sig mer betydelsefulla för mänskligheten i stort.

Ett annat exempel på det är en pjäs jag skrev som fick hatisk kritik från en grupp människor med gula åsikter. Jag var helt ombord på allt som skulle göras i eftersvallet, beredd att gå till strid och verkligen göra någonting. Någonting. Vi hade ett möte kring det. Nu är det fullkomligt tyst.

Skulle vi göra någonting? Eller skulle vi prata litegrann och gå vidare med våra trygga liv? Var är alla? Var är den styrka som hävdas finnas i konsten? Inte på scenen. Scenen sejfar. Detta innebär att då kulturen övergår i folklig underhållning, för det är dit den är på väg, då kommer teatern vara den första i raden som villigt ställer sig på alla fyra och låter sig rövknullas av fåtalets starkare men påträngande vilja.

Det är inget fel på det folkliga. Det beror på vad man lägger i ordet. Personligen lägger jag följande i ordet: Folklig betyder i sammanhanget att det finns någonting ofolkligt, något som går den vanliga lilla människan över huvudet och lämnar oss konstnärer som någon slags elit. Det märkliga är att det inte är denna indirekt påstådda elit som kommit fram till att använda sig av ordet ”folkligt”. Ordet kommer av de som känner ett behov av att ha någonting mer folkligt, dvs. de som på riktigt känner sig mer korkade än vem som helst.

Dessa typer sitter i riksdagen.

Det är därför jag stör mig. Jag anser inte att någon är mer korkad än jag och jag anser i synnerhet inte att s.k. vanliga människor är mer korkade än ankdammen teatersverige.

Det är riskabelt för mig att skriva detta. Men jag är fullkomligt fed up. ”Här är ett manus som handlar om en flicka och en pojke som blir kära, det har vi aldrig sett förr, det måste vi sätta upp” ”Här är en kvasifilosof som egentligen är föreläsare men han är så manlig och härlig så vi låter honom skriva ett manus och så gör vi så att vi skiter i alla jävla dramatiker i år va?” ”Jag tänkte att istället för att jobba med en text kan vi väl rulla runt på golvet som små små bollar och se hur publiken reagerar?” ”Vi behöver varken regissör, dramatiker eller skådespelare eller scenograf eller ens ett teatergolv. Jag är teaterchef och kan göra allt själv” ”Jag kom att tänka på bibeln. Kan vi inte göra en dramatisering av den på stora scen som varken är ifrågasättande eller det minsta provocerande för någon och som om möjligt är ännu tråkigare än att faktiskt läsa bibeln?” och så vidare.

Jag ska luncha med en reklambyrå och om jag mot all förmodan byter spår i mitt liv, likväl håller mig till skrivandet, kommer jag skriva ett manus på femtio tättskrivna sidor som jag kan skicka runt som mitt sista alster. Varje karaktär kommer ha mitt namn och varje replik kommer vara ”Fuck you!”

Det började ganska direkt efter att jag kommit hem. Det där med att jag faktiskt bor där jag bor med vetskapen att jag är fullkomligt likgiltig över vad jag (inte) har. Jag har inte ens bekymrat mig att fråga efter en krok för att hänga upp en taklampa med. Jag har inte tittat på teve sedan jag sålde min bautateve. Där står en liten sak i dess ställe som ser ut som min gamla teves bäbis. Jag saknar inte teven. Det framstår nu som att jag gör det eftersom jag upprepar ordet teve lite för många gånger. En sak är att jag är bitter för att jag sålde den för långt över underpris till mina föräldrar som anser att jag ska vara tacksam för att jag är född. Jag är tacksam för att jag är född, men det är knappast något de bär skulden till annat än att de knullat tre gånger vad jag kan räkna till utifrån den fakta som står mig till buds. Däremot att jag är jag i mitt inre och är som jag är kan jag inte vara särskilt tacksam över.

Jag är fucked up.

Mitt vardagsrum är inget vardagsrum längre. Det är en yta av vita väggar, en trasig lampa och en lysande. Att den står mitt i rummet är för att jag fick för mig att sälja en trave böcker som förmodligen inte kommer ge mig någonting, men ändå. Plötsligt blev rummet något av en ateljé! Jag menar, kolla väggarna!

Man skulle kunna graffa eller göra vad som helst. Hela rummet är ett tomrum som väntar på att fyllas. Det gjorde mig plötsligt glad.

För att sammanfatta det jag pratat om i tidigare inlägg, utifrån att det hem som jag inte längre kallar hem har en säng, ett kontor/pentry och en helt egen ateljé. Detta beläget i den fattigaste delen av staden, mitt i det som så många gärna berättar om i sin konst, men som helst håller sig på behörigt avstånd i en bostadsrätt i den mer låt säga kültürella delen av stan. Jag kan egentligen bara vara tacksam.

Inte till mina föräldrar.

Det är klart jag flyttar om tillfälle ges och jag kan söka aktivt, men varför inte njuta den tid jag är här, för jag har i nuläget ingen aning om hur länge det kan röra sig om.

#bitterhet #teater #leprechaun #åretsblogg #fattigdom #konstnär #dagbok

Gillar

Kommentarer