Hej på er!

Shit vad tiden går fort. Senast jag skrev så berättade jag att jag skulle börja föreläsa och den första föreläsningen gjorde jag nu i början på juni. Det var otroligt nervöst och spänt inför det, att försöka få ihop det så bra som möjligt och sen också leverera det när det väl var dags. Jag har haft svårt att se mig själv stå och prata inför folk förut och jag hade det in i det sista också, men på nått sätt så lyckas man kliva in i en roll och bara gå ut och göra det man ska göra. Jag känner att det är väldigt viktigt för mig att vara väl förberedd men också hålla mig till min egen resa och mina erfarenheter osv, så oavsett vad så kan jag alltid prata från hjärtat om jag kommer av mig.
Men för att vara första gången så tycker jag ändå att det gick helt okej, jag höll mig till planeringen och jag fick fin feedback efteråt. Det känns väldigt skönt att ha den första gjord, att ha provat på det liksom. Jag vet inte riktigt vad jag tänker långsiktigt med detta, men det får bli lite vad det blir av det. Jag har också fått frågan om att besöka några fler, och kommer frågan och det passar och känns bra så känner jag att jag kör på. Jag vill ju fortsätta försöka på något vis hjälpa eller påverka till det bättre, så när chansen ges så varför inte!

Annars så fortsätter jag jobba på, nu som merch ansvarig (minns inte om jag berättat det) och det är fullt upp hela tiden. Men det bästa kommer sen, för denna sommar har jag äntligen betald semester! slutet på juli och sen 2 veckor i augusti när jag och Jonna har bokat resa till LA i 12 dagar. Hur najs?!

Sen har det ju faktiskt gått och blivit sommar, emellanåt varmt och skönt iallafall. Och när det gäller just sommaren så är jag ändå mycket mer positiv till den nu än förut även om jag fortfarande tycker att det är jobbigt pga att t-shirten visar mina höfter för mycket enligt mig, och sen också badandet.. Alltså det är både bland det bästa och fortfarande bland det jobbigaste. Det är sjukt underbart att bada i bara badbyxor om det inte är folk runt omkring, eller överhuvudtaget att gå runt i bar överkropp. Men så fort de är folk i närheten blir jag direkt obekväm. Mest pga mina höfter som är alldeles för breda för att kunna få mig att vara bekväm för enligt mig så syns dom på flera kilometer och de sticker ut och ser inte normalt ut för att vara på en kille. Sen hjälper det ju inte att resultatet efter mastektomin inte är på topp heller, och sen att jag måste tejpa ärren i 1 år efter för att skydda mot solen. Dom sakerna drar ju verkligen till sig blickar, och det är det värsta jag vet. Så hittills fortsätter jag att undvika att vara utan tröja bland folk, men jag hoppas att ju mer jag vänjer mig och känner mig bekväm när jag är själv eller runt familj så ju mer vänjer jag mig förhoppningsvis och sen också kunna skita i blickar och vad folk tänker.

Men överlag så fortsätter det åtminstone vara steg i rätt riktning, och om några fler sommar med lite mer effekt av testo och mer självsäkerhet osv så kan säkert sommaren bli min höjdpunkt också. Men tålamod tålamod, en sak i taget.

Det är väl lite lägesrapporten just nu. Jag har fortfarande inte kommit nå längre i processen att få ändra personnummer, men med tanke på att vi nu bokat resa så kan det få vänta lite till utan panik.
Det har ju också gått ett helt år sen jag tog min första testosteronspruta, vilket var den 15e juni 2018, så nästa inlägg ska jag skriva om allt som hänt under det året med lite jämförelser och sånt. Så trots dålig uppdatering här så fortsätt håll utkik om ni är nyfikna!


Men innan dess så vill jag önska er en glad midsommar!!

Kram Leon

Gillar

Kommentarer

Hej på er!

Nu har det gått ett bra tag sen sist, igen.. Men den enkla anledningen till det är att det har inte funnits så mycket att berätta om mer än en vanlig vardag fylld med mycket jobb.

Under april månad så har jag varit ute på vift ner till Jönköping för att ta truckkörkort via jobbet, vilket jag tack och lov lyckades med. Sen har jag också påbörjat en ny tjänst som merchendising ansvarig nu väldigt nyligen, så inför det var jag i Stockholm för utbildning för den tjänsten. Så det har varit mycket nu, men nya erfarenheter och meriter är alltid bra att ha plus att det har varit ganska kul också!

Jag och min underbara Jonna har också kunnat fira 1 år som sambos (i en etta på 26 kvm!!!!) utan att ha lessna på varandra. Jag är fortfarande världens mest lyckosamma kille som har henne, för hon är bäst.

För någon vecka sedan tog jag ännu en spruta, min femte, och det gick som vanligt bra. Det ömmar och gör rätt ont första dagen men sen är det lugnt. Enda skillnaden nu är att jag väntar lite längre mellan varje spruta på order från min läkare för att jag har haft för höga värden av olika slag. Så blodprov är det dags för igen till hösten.
Känns rätt sjukt att det snart har gått 1 år sedan första sprutan.. Men på testosteron fronten händer det inte mycket nytt alls tyvärr, utan det går rätt segt.. Men en uppdatering om det tänkte jag göra när det har gått ett år i juni.

Den stora nyheten, som jag har varit inne på ett bra tag men som jag äntligen tagit tag i nu, äääääärrrr...

Jag ska börja föreläsa!!!

Wey! Med hjälp av ett talarnätverk som heter snackare.se så har jag precis nu fått en profil och finns tillgänglig för bokning.
Länken till den sidan kommer här, och finns även via mina egna sociala medier.
https://www.snackare.com/leon-reuterstroem

Det känns otroligt nervöst och spännande att få chansen att börja föreläsa, och är det någon gång jag ska göra det så är det ju verkligen nu. Jag vill verkligen försöka hjälpa, sprida kunskap och förståelse för att förhoppningsvis göra någon liten skillnad för någon. Jag är otroligt tacksam för att snackare tar mig an trots att jag aldrig tidigare föreläst, och hjälper och ger mig chansen att påbörja detta. Blir det någon bokning så skulle jag verkligen bli otroligt tacksam för alla som skulle dyka upp.

Folk som känner mig, framförallt bara för något år sedan, ja dom kanske sätter i halsen när dom får höra det här eftersom jag har varit så otroligt blyg. Det kan jag väl va ibland nu också, men jag fattar nog inte riktigt själv vilken galen personlig utveckling det här blivit det senaste året.

Men vad är det man säger, man ångrar bara det man aldrig gjorde, så jag har bestämt för att prova och ge detta en chans och så får vi se vart det tar vägen sen. Man vet ju inte förens man har provat, och det är ju utanför ens egen komfortzon som man växer!

Redan den 4e juni ska jag till Söderhamn Pride för att föreläsa, och innan det ska jag tillbaka till finnåker där dom har hbtq-läger för ungdomar den 18e maj. Så det ska bli jättekul, och jättekul att dom vill ha dit mig!

Så det är mycket som händer nu, och tankarna går i 190 hela tiden känns det som. Men det känns verkligen otroligt kul.

Hoppas allt är bra med er alla, och att ni får en bra helg! Tack för att ni läser!

Kram Leon!

Gillar

Kommentarer

Hej på er!
Jag har haft så himla fullt upp efter svängen ner till Göteborg, så därför kommer ett litet kort inlägg nu såhär ett tag efter.

Det blev en kort visit, då tåget var framme vid 20 tiden vart det direkt till tv-huset från stationen.
Väl där så fixade man till sig, och sedan satt jag mycket och pratade med personal och andra gäster innan sändningen som började vid 22. Dagen efter hann jag med en lunch med min moster där nere innan det var dags att ta tåget hem igen.
Allt gick väldigt fort och tiden bara flög iväg, men det var väldigt roligt att träffa just Camilla Gisslow som jag har sett upp till länge. En fantastisk kvinna och mamma, som gör ett utomordentligt viktigt jobb för alla transpersoner framförallt.

Under sändningen så satt jag och försökte lyssna på debatterna samtidigt som jag försökte hålla koll på vad jag tänkte att jag skulle säga. Det dröjde ju ett tag innan jag fick säga något, så jag hann verkligen bli nervös.
Inför programmet berättade dom hur dom har planerat att allt skulle gå, men i en live sänd debatt blir det lite som det blir.
Det lilla jag hann säga kändes väl ändå helt okej, men det var väldigt svårt att tänka till och lyfta det viktigaste eftersom det var så mycket som behövs lyftas.

Här är länken till programmet på svt play, där debatten kring könskorrigeringar kommer efter ca 20 min.

Tiden efter Uppdrag granskning har medfört en jobbig känsla, en känsla av uppgivenhet och mycket ilska. Så mycket hat, fördomar och en attityd som är skrämmande mot oss transpersoner har exploderat nu efter att UG valde att enbart lyfta den negativa sidan. Men det har också gjort att många höjer rösten för att påpeka allt från den andra sidan. Mina tankar om detta hittar ni i ett tidigare inlägg, men nu avslutar jag med Camillas ord. För jag orkar inte riktigt skriva egna.
Men för att påpeka det så väljer jag att kopiera Camillas text som hon har skrivit till SVT. Så otroligt bra skrivet, så läs det.

Mitt brev till SVT - för att förra veckans Uppdrag Granskning inte ska sopas under mattan (Varning - Det är långt):

Till SVT

En vecka har nu gått sedan ni publicerade Uppdrag Gransknings, Tranståget och Tonårsflickorna. Där ni inom loppet av 59 minuter lyckats slänga den kamp som transpersoner och vi anhöriga som stått vid deras sida, tio år tillbaka i tiden! Där vi tillsammans har kämpat för deras rättigheter och samhällets acceptans.

På en vecka har ni lyckats skärra massor av unga transpersoners och deras längtan efter ett liv som sig själva, där den stora rädslan och ångesten är att inte bli sedd, eller trodd för dem de är. Något de lever med i varje sekund. Ångest över sin kropp och den långa väntan för att få hjälp. Ni har lyckats med att skapa uppgivenhet hos många transpersoner som kämpat i flera år för acceptans från sina familjer, som nästan varit där – men nu tack vare ert felvridna program, gått tillbaka och nu står på ruta ett igen. Där de känner att de inte har någon kraft kvar att kämpa längre.

Det är inte bara transpersoner som känner uppgivenhet, utan även vi anhöriga som stöttat och kämpat med kunskap och acceptans under alla dessa år. Vi står också på ruta ett igen på grund av Uppdrag Granskning. Ert program har drivit många, och jag menar många transpersoner i djup förtvivlan och depression. Bland de unga, en enorm rädsla för att det nu ska bli ännu hårdare. Att de kanske inte ska få den hjälp de behöver. En av dessa unga, drev ni till ett självmordsförsök i förra helgen efter ert program. Lyssnar ni

Ni är en statlig tv kanal som jag alltid sett upp till. Där ni inte varit som många andra kanaler, där man är ute efter sensations program. Jag trodde mer om er och förväntar mig mer av er. Till och med andra länder som ser Sverige som ett föredöme, har tappat hakan och ser med sorg hur ni, en statlig kanal sprider transfobi och extrem högervriden syn av transpersoner.

Jag ser flera linjer i ert UG.
Vad jag har förstått efter mötet med Carolina Jemsby vid mötet under Opinion Live förra fredagen, så var syftet och målet med programmet att lyfta dem som ångrar sig och göra deras röst hörd. Att hjälpa till med att lyfta den skuld och skam som finns runt det. Rädslan hos en del att våga komma ut med att en ångrat sig. Det kritiserar jag verkligen inte. Det är oerhört viktigt, både för att transvården ska bli bättre och för att varje individ ska få den vård och hjälp de egentligen behöver. Men för vilket pris gjorde ni det?!

Inte nog med det – ni går ju inte ens in på djupet. Genom hela programmet saknas de viktiga följdfrågorna. Varför ångrade de sig, eftersom de kände att det var så rätt från början? Vad ångrade de? Att gå djupare i dessa frågor är viktigt. Delvis för att lyfta den viktiga diskussionen. Det finns flera dimensioner som ni och många som inte besitter transkunskap som är viktiga här. Är de kanske ickebinära? Är en del av dem som ångrar sig, fortfarande transpersoner, men ångrar ingreppen, då det uppstått komplikationer mm. Att de bara ångrade sig, säger ingenting.

En av den största kritiken till ert program från min sida, är att ni inte är tydliga med de olika åldersgränserna som gäller för de olika könsbekräftande behandlingarna. Att en måste vara över arton år för att göra en fallos, eller vaginaoperation. Arton eller tidigast sjutton år (det året som en fyller arton år) för att få göra en masektomi. Stopphormoner får en ta först när en är inne i fas två av puberteten och övrig hormonbekräftande behandling från sexton års ålder. Det är framför allt viktigt för dem som inte besitter kunskapen eller inte är på denna resa att få veta sådan här information. Ni fick det att låta som att ett litet barn har rätt till både kirurgis och hormonbekräftande behandlingar innan de ens fyllt femton år. Tydlighet tack!

Det finns såklart undantag, för dem som varit på sin resa och i utredning sedan väldigt unga år. Där det inte är någon fråga om vem individen är och då fått möjlighet till hormonbekräftande vård innan sexton års ålder, men aldrig under fjorton. Det finns de unga transpersoner som lider så mycket av sin kropp, att de inte orkar vänta, där föräldrarna accepterar att ge dem en masektomi, vid sidan om transvården. Inget ni lyfter fram heller. Ni får det att låta som att denna fjortonåring som ni lyfter fram i programmet är en av dem som nu ångrat sig i vuxen ålder – och många som jag varit i samtal med och läst deras kommentarer, trodde att det var Mika som var den fjortonåringen. Det lyftes inte fram över huvud taget att Mika fick sin behandling i vuxen ålder och inte när hon var tonåring. Det kallas för snedvriden journalistik!

Inte nog med det. Ni har med en mamma i bild som talar om sin ”dotter” och hur hon kände att allt detta var så fel. Även här är det väldigt många som missuppfattar och tror att det är Mikas mamma som berättar. Samt att denna mammas dotter fått hormoner och operationer bara efter en väldigt kort tid. Det lämnas flytande i luften att denna dotter antagligen ångrat sig, då ni inte nämner något annat. För det är ju detta programmet handlar om.
Det som gör mig och många otroligt upprörd, är att ni inte ens har med det här ”barnet” som får säga sin mening. Men det blev ju väldigt tydligt varför ni inte gjorde det, det skulle vända upp och ned på hela er vinkling. I helgen kom ju detta ”barnet” ut öppet om de falska påståendena från sin mamma och där det också är tydligt, att det inte är ett barn vi pratar om här – utan en vuxen person. Som precis som alla andra fått gå igenom den långa väntan och alla de stadier som unga transpersoner får gå igenom innan de får könsbekräftande behandlingar. Och framför allt – inte ångrat sig! Åter igen väldigt missvisande och illa journalistisk! Om ni inte läst Hannes egna ord, får ni en kopia med detta brev. För ni är skyldiga honom att läsa det! Åter igen – tydlighet!

Den andra stora kritiken jag har till ert program är hur missvisande ni vinklar tidsspannet inom transvården. Det tar flera år för transpersoner att få den könsbekräftande vård de behöver. Inga sex månader som ni lyfte fram. Det låter som ni förväxlar med att få en remiss skickad till BUP och tiden det kan ta för dem att i sin tur skicka vidare till ett utredningsteam. Väl där hos utredningsteamet, tar det oftast mellan tio och arton månader innan de ens får sin första kallelse. Själva utredningen tar flera år, mellan ett och fem år och sedan år på det för att få delar av den könsbekräftande vården. Jag känner personer som fått vänta i mer än tio år, just för att de är noggranna med sina utredningar.
För mig och oss som varit på denna resa i många år, förstod att ni missat skillnaderna mellan BUP och könsutredningsteam och deras olika tidsspann och syften. Antingen för att ni inte är medvetna om skillnaderna, vilket visar igen på dålig journalistik, eller för att ni ville hålla er till samma konsekventa felvridna vinkling för ert syfte.

En annan linje jag ser i UG är oron som förälder.
Att en som förälder känner oro och rädsla för det ens barn går igenom, när de kommer ut som trans, är en självklarhet. Konstigt vore annars. Oron för vad som är rätt och hur vägen kommer se ut. Oron för framtida kirurgiska ingrepp. Men det är den enskilda individen som måste få leva sitt liv, så som hen önskar, trots vår rädsla. Det finns oro för hur familjen ska reagera och ta emot. Arbetskamrater och vänner, hur ska de agera och kommentera? För när en individ kommer ut som trans, påverkas hela familjen. Ju äldre du är när du kommer ut, desto mer. Jag brukar nämna detta för unga transpersoner som jag möter, att de behöver ha lite tålamod ibland när deras föräldrar inte hakar på direkt, för de behöver tid många gånger att komma ikapp. Oftast när ett barn kommer ut i tonåren, har de gått i många år och brottats med känslan av att det är något som inte stämmer, eller så har de haft en tydlig känsla om vad som egentligen är fel, men inte kunnat eller vågat uttrycka sin känsla. Har faktiskt aldrig hört någon gång, att det skulle slagit ner som en blixt från klar himmel. Barn känner av tidigt vad som är accepterande eller ej i sina familjer och anpassar sig efter det. I många fall försöker barn trycka ner sina känslor och hoppas på att det ska gå över.

Frågade ni någon av de andra barnen, vars föräldrar var med i programmet var de var någonstans i dag? Hur de har känt det under alla år innan de kom ut och hur de upplever sina föräldrars bemötande då och i dag? Frågan är också om de är barn i dag, som ni får det att låta som? Eller är det samma historia som med Hannes, att det är föräldrar som är anti HBTQ och inte accepterar att deras barn är trans och är vuxna i dag?
En väl berättigad fråga nu med facit i hand!

Vad som också lyfts i UG, samt på debatten i Opinion Live förra fredagen, där jag medverkade. Var frågan kring dessa unga personer och övriga diagnoser som anorexia, depressioner, psykoser, autism mm.
Anorexia, bulimi och övervikt är något många transkillar lider av. Detta för att kroppen inte ska se typiskt feminin ut. Det är vad jag fått berättat för mig när jag mött unga transkillar. Depressioner är inte ovanligt bland unga transpersoner i tonåren, då de dagligen, sekund för sekund mår så dåligt över sina kroppar för att de utvecklas i en riktning som är helt fel för dem. Många möter också kränkande bemötande och behandling från både sina familjemedlemmar och omgivningen. Bemötandet, samt kroppsdysforin är en av de största anledningarna till att 50% av transungdomar mellan 15 och 20 års ålder i dag försöker ta sina liv. Detta lyftes inte heller fram.

Psykoser är inte heller ovanliga då en del blivit utsatta för extrema kränkande övergrepp. En ung transtjej (en flicka med snopp) blev indragen i pojkduschen med kläderna på, inför sina klasskamrater av gymnastikläraren, för att hon inte ville duscha efter gymnastiken. Det är inte första gången jag fått höra en sådan historia. Hon blev senare när hon var äldre, våldtagen flera gånger för att hon var trans och tvingad att gå hem naken efter den ena våldtäkten. Vad tror ni händer med det barnet? Jag skulle kunna skriva en hel bok om kränkande behandlingar som unga transpersoner fått utstå och hur det påverkat dem.

När det kommer till autism. Transpersoner är precis som cisspersoner (Ciss= du har ett kvinnligt könsorgan och identifierar dig som kvinna och samma för man)!
Alltså en kan ha autism, vara vänsterhänt, ha ticks, hörselskador precis som vem som helst när man är transperson. Det är inte så att bara för att en är trans så kan du inte ha några andra diagnoser också. Det är ju helt befängt! Vi alla är ett spektrum av diagnoser, du, jag och alla andra! Vad som också är synligt genom hela programmet är den binära och heteronormativa attityden till människan. Hade önskat att ni varit mer med tiden och lyft det bredare perspektivet. Vi måste börja tala om människa på ett mer öppet, bredare och inkluderande sätt. Visste ni att First nation people i USA och många andra inhemska stammar i världen, har fem gender - identitetsindelningar? Där transpersoner ses som Two Spirits.

Transpersoner har i alla tider funnits och kommer alltid att finnas. Att så många är synliga idag, tror jag beror på att vi lever i ett mer upplyst samhälle och där gayrörelsen gått i bräschen och hjälpt till att förbereda accepterande mark. Jag tror att sociala medier spelar stor roll i att få kunskap och hitta andra som känner som dem och som de kan identifiera sig med. Vi talar och undervisar också i ett bredare genusperspektiv i dag, vilket är superviktigt för inkludering och acceptans.

Nu så här en vecka efter ert program och efter min medverkan i Opinion Live, har min sorg och frustration gått över till ilska över att vi nu gått tio år tillbaka i tiden på grund av den fel beskrivning ni ger i UG kring transvården.
Jag har fått sitta i telefonen och stöttat transpersoner, föräldrar och anhöriga i deras smärta hur ert program påverkat dem. Deras oror, deras ångest, deras frustration och panik. Vi kommer träffas några föräldrar hemma hos mig i morgon för att samtala, stärka varandra och kräka av oss hur vi mår just nu och framför allt ge varandra stöd!

Hur har ni mage! Hur har ni mage, att spela med så många människors liv! Hur har ni mage att inte tänka på konsekvenserna hur ni vinklar era program! Hur har ni mage att inte ta hänsyns till att ni förstör så till den milda grad att vi nu slängts tio år bak i kampen för våra barn och ungdomars rättigheter! Hur har ni mage att sprida transfobisk propaganda där hela er titel skriker okunskap och transfobi! För det är inte flickor vi pratar om – utan barn som identifierar sig som pojkar, men har en snippa! Är ni medvetna om att er titel bryter mot en av diskrimineringsgrunderna?

Ni är skyldiga Hannes, som inte får en röst, efter att ni tillåter hans mamma att hänga ut honom felaktigt inför hela svenska folket, en stor ursäkt! Ni är skyldiga familjen, vars son försökte ta sitt liv efter ert program, en ännu större ursäkt! Ni är skyldiga alla andra transpersoner som nu mår själsligt dåligt på grund av ert program, en stor ursäkt! Ni är skyldiga alla oss föräldrar som är stöttande och som kämpat i flera, flera år för acceptans och för kunskap inom trans, en lika stor ursäkt!

Lika mycket transfobi som ni nu spridit över hela landet bör ni skapa/visa program som visar det omvända nu. Ni bör ge oss tid i alla era TV-program på bästa sändningstid en hel månad för att få dela med oss hur det egentligen är. Vi är många föräldrar som skrivit under listor och vi är många, transpersoner och anhöriga, som kräver att det inte ska sopas under mattan för att en ny vecka är här.
Ni har skadat så oerhört mycket för oss alla! Det är som med förtroende. Det är väldigt lätt att bryta, men tar mycket längre tid att bygga tillbaka. Ni har ett ansvar och journalistisk etik som ni låtit falla för att vinkla ett syfte. Ni är skyldiga att ställa det till rätta!

Camilla Gisslow,
Mamma till ett barn med transidentitet, föreläsare, författare och regissör



Tack till Camilla och alla andra kämpar, vi får aldrig ge upp!

Hoppas ni alla har haft en trevlig helg. För min del är det dags att ta ännu en spruta med testo imorgon igen.

Kram Leon


Gillar

Kommentarer