Synd att du är en idiot.
Eller tur kanske.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments


Händer det att du tittar tillbaka på gamla konversationer, gamla relationer, ibland? Undrar du då om du var en annan person, vad som hände? Minns du frågorna du ställde? Svaren du skrev? Saknar du det?

Jag öppnade mig för dig och gjorde mig sårbar. Förmodligen märktes det inte ens mitt bland de ytligaste djupaste konversationerna men jag gömde ingenting. Jag visste att när jag lagt ifrån mig mobilen skulle det finnas ett meddelande från dig. Om inte tio. Det fanns inget stopp i vad jag skrev. Aldrig fasader, bara ärlighet. Jag var trygg. Glad. Saknar jag det? Jättemycket. Jag delade allt med dig. Allt som idag är inget. Nu säger vi knappt hej när vi går förbi varandra och de ytligaste djupaste konversationerna finns inte längre.
Deppigt.

Likes

Comments

Livet är ett enda stort konstverk. Ett konstverk som vi får skapa själva. Det ligger i våra händer och vad vi vill göra av förutsättningarna är vårt val. Vi får tolka det hur vi vill. Det kan vara en enkel grund som vi bygger ut till något stort. Eller något stort till litet. Makten är vår och det enda som kan stoppa oss är vårt egna huvud.

Jag tycker det fina sitter i det enkla. Det djupa finner jag när någon tvingar mig tänka en extra gång om någonting jag ser varje dag. När någonting vanligt får en ny eller större mening. Ett papper sönderslaget av våldsamma sparkar istället för rakt och helt. En bänk vänd mot väggen istället för från. Ifrågasättning som skapar ny mening. Djupt. Tänk en extra gång. Skapar det inte tankar? Och tankar? Det leder till en historia som vi bara kan skriva själva. Och historien blir alltid annorlunda då vi alla utgår från olika förutsättningar och historier.

Att tvingas tänka och skapa själv kan bråka med ens hjärna. Jag kan bli galen av att inte hitta en lösning. Men när man har lite tvingas man att skapa mycket. Man tvingas tänka. Ifrågasätta. Bli kreativ. Trots att det kan få hjärncellerna att vilja explodera tror jag det är bra att utgå från enkelhet. Livet är ett konstverk vi får skapa själva. Är konstverket oklart tror jag det blir lättare att skapa klarhet i livet. När vi tänker till.

Hur vi tolkar konst eller livet beror alltså inte på vad det är vi tolkar. Jag tror det beror på vem en själv är och med vilka ögon man tittar. "I don't believe in art. I believe in artists." M.D

Likes

Comments

Att skriva tycker jag är jätteskönt. Jag gör det nästan hela tiden när jag känner eller fastnar på en tanke. Jag skriver så fort det är något jag vill slippa hålla inom mig och det fungerar lite som terapi. Problem känns lättare att hantera, ångest inte lika tung och har jag behov av att berätta något kan jag alltid göra det i skrift. ibland kan det vara kul att dela med mig av det jag känner men oftast är det skönast att skriva för mig själv. Att skriva om vad som helst, när jag vill och när dessutom ingen ska läsa det är befriande. Lite som ett vattenfall. Vattnet, känslorna och tankarna, får forsa hur det vill med hög fart. Det finns inga spärrar. På samma sätt som vattnet får mer energi och fart av fallet får jag energi av att skriva. Jag får en liten kick och det blir lättare. Jag kan släppa loss en onödig tyngd. Men om någon läser det jag skriver blir jag automatiskt medveten om åsikter och de dömanden som folk har. Då kopplar jag på spärrarna och energin jag vanligtvis får av det okontrollerade fallet får inte samma effekt. Vattenfallet har plötsligt åskådare. Därför är det många gånger skönare att skriva för mig själv, tänka på egen hand, utan att någon sätter stopp.


Jag är just nu på Island. Det är så himla fint och någonting helt annat. Vi har kollat på vattenfall, gejsrar, badat i blå lagunen, ridit på islandshästar och bara beundrat det öppna. Alla dagar har vi spenderat i naturen. Det forsande vattnet i vattenfallen, gejsrarnas explosiva utbrott, de öppna områdena som aldrig tar slut och hästarnas fartfyllda galopp. Alla unika men med en sak gemensamt. De är befriande.

Likes

Comments

Trött av trötta människor och tråkig med tråkiga.
Stressad av folk som stressar och arg när andra är arga. Ikväll var jag glad och varm ända in i hjärtat.
Det smittar liksom av sig.

Likes

Comments

Jag gillar inte folk som stressar upp sig över skola och mycket att göra. "Tagga ner" och "hur jobbigt kan det vara" brukar jag tänka om dem. Stress är bara onödigt och det känns hetsigt. Men idag är jag riktigt stressad. Jag känner press från alla möjliga håll. Idag förstår jag folk som är stressade, för när jag har en dag som denna går stressen inte att koppla bort.

Som jag sagt förut så gillar jag att ha många saker att göra samtidigt. Jag balanserar ständigt på gränsen till att det blir för mycket grejer. Just nu slår det nästan över. Varje gång jag gjort klart något tänker jag direkt på nästa prov eller något annat måste. Jag hinner inte andas ut emellan. Jag känner press från skola, lärare, träningar och tränare. Även hemifrån och från det sociala. Vanligtvis pushas jag mest av kraven de ställer på ett bra sätt. Jag blir ännu bättre och bestämmer mig för att kämpa mer. Jag vill inte göra något till 50% men när verkligen alla ber mig ge 100% kommer pressen. Det kan vara att en tränare frågar om jag vill träna mer. Självklart förväntar tränaren att jag ska bli superglad och direkt säga ja. Men det jag tänker på är resten jag måste göra. Så jag blir inte superglad. Alla vill att en ska prioritera dem först. Men att sätta allt först är omöjligt. Det blir svårt att hinna med skola, träningar och att ha ett socialt liv samtidigt utan att någon del ska behöva ta skada. Oftast går det bra. Jag bryr mig dessutom lite för mycket för att kunna välja bort att ge allt. Det känns inte som någon mening med att göra det om jag inte går in för det. Men då tar jag på mig kraven från alla håll. Lite hela tiden. Och tillslut blir de något för många och jag känner för mycket press. Som idag.

Är du jättestressad och överreagerar är du en dramaqueen. Som jag idag. Men så får det väl bara vara. Känner mig även rätt negativ. Men jag kan vara positiv en annan gång. Kanske i helgen.

Likes

Comments

Fick aldrig mycket vatten på mig. Däremot lite hela tiden. Nu är jag dyngsur.

Likes

Comments

Nu går jag rakt på sak, blir galen på folk som är stolta. Inklusive mig själv. En kommer ingenstans på att vara stolt. Då menar jag den sortens stolt att du inte vågar öppna dig, inte vågar vara storsint, säga förlåt och erkänna att du gjort fel utan istället går i försvar. Att du bara står där och ser överlägsen ut men egentligen är riktigt osäker. Själv så tycker jag det kan vara svårt att vara helt ärlig och öppet erkänna att jag gjort fel. Förmodligen för att jag känner mig sårbar och väldigt naken då. Som att den jag öppnar mig för har ett extremt övertag den lätt kan använda till att trycka ner mig ännu mer. Det skrämmer mig lite. Jag vill vara den som har kontrollen och då jag öppnar mig får jag känslan att jag kontrolleras. Men hur skulle det vara om alla gick runt och var stolta och försökte se överlägsna ut? Om alla hela tiden letade efter att få någon sorts respekt när en egentligen bara är rädd för att bli nedtryckt och att vara sårbar? Alla skulle stå tysta, på utsidan se tuffa ut bara för att inte få uppfattningen folk har förstörd. Jag tycker det är svårt att erkänna mina fel, trots att jag vet att de finns. Men framförallt känns det som jag alltid ska vara den storsinta, så jag väljer att vänta på den andra att göra sitt "move". Förmodligen tänker denna andra samma sak. Ingen av oss vill bli sårbar så vi fortsätter med det ytliga-att leta fel hos den andra. Och så lämnar vi det utan att ha pratat. Med endast vår stolthet. Och kommer ingenstans alls.

Hur som helst tycker jag det är såå viktigt att kunna se och förbättra fel i sig själv. Men missförstå mig inte. Du ska inte trycka ner dig själv. Var bara inte upptagen med att hitta fel hos andra innan du tänkt igenom dig själv. Blir hur som helst extremt irriterad på alla dessa människor med dålig stolthet, där jag som sagt räknas in ibland. Det leder ju bara till att ingen tar risker utan stannar i sin lilla comfortzone. Det i sin tur leder till ingenting förutom att en har tråkigt. Nu har jag tyckt färdigt, för denna gången. Och här kommer en gammal bild på någon jag är stolt över. Fast bra stolt.

Likes

Comments

Hej. Och välkommen. För någon vecka sedan var det enda jag ville göra lägga mig ner med min dator i knät så mitt huvud skulle sluta gå på autopilot. Då stannade jag knappt upp och allt gick i ett. Nu är jag inne i vanorna med skola, träningar osv, precis som jag velat vara de senaste veckorna. Jag har landat och vant mig vid vardagen. Men jag gillar det inte. Jag vet precis vad som ska hända varje dag och sommaren börjar dö både inne och ute. Jag kanske bara aldrig är nöjd haha. Antingen är det för mycket eller för lite som händer och jag ska alltid hitta fel i något av dem. Gör jag ingenting så fokuserar jag bara på vad jag borde göra medan tiden går. Gör jag mycket så fastnar jag i mina måsten, oftast när jag har kul och många gånger fastnar jag i allt plugg jag borde göra. Tror jag behöver göra lite annat nu när jag är inne i vanorna. Förutom själva vanorna alltså. Så att jag inte blir helt uttråkad.

Svårt att skriva blir det också när en gör samma saker och inte får inspiration. Men jag ville testa. Kamerarullen fylls inte heller på så bra. Men en vägg har jag kort på i alla fall. En färgglad sådan. Undra var den människan fick sin inspiration ifrån. Förmodligen något annat än vanor.

Likes

Comments

Egoistisk. Det är jag.
Jag är viktigast och allt jag gör, gör jag för mig själv.
För att just jag ska må bra.
Jag håller upp dörren till en annan för att jag ska känna att jag gjort någonting uppskattat.
Ger komplimanger till mina vänner för att vara omtyckt.
Även om jag gråter när någon annan upplevt något hemskt är det för att jag skulle hata om det hände mig.
Jag vill att just mitt liv ska bli så bra som möjligt.

Vi gillar att säga att vi bryr oss om varandra, vissa så mycket att de skulle dö före sin nästa. Egentligen bara för att slippa fortsätta livet ensamma.
För vi vill inte vara ensamma.
Så vi utför ett skådespeleri och låtsas vara omtänksamma.
Då mår vi bättre och känner oss älskade.
En själv är viktigast.
Jag är egoistisk.

Likes

Comments