Har funderat fram och tillbaka hela dagen på hur jag vill svara på den här frågan. Funderat på hur privat jag egentligen vill vara och hur mycket det är värt att blotta av mig själv. Men det allra, allra första som kommer upp i mitt huvud när jag tänker på saknad är att jag saknar de som har tagits ifrån mig, oss och livet. En sorts saknad jag aldrig någonsin kommer bli av med. Jag kommer ihåg när jag var tonåring och hade vänner omkring mig som förlorat en morfar, farmor eller någon annan familjemedlem och jag hade aldrig förlorat någon. Jag minns att jag fruktade den dagen jag skulle få uppleva min första, riktiga sorg. Min gammelmorfar gick sen bort när jag var så pass liten att döden bara fanns på film, det var någonting som inte gick att förstå sig på och det sorgliga då var att behöva se mamma ledsen.

När jag gick på högstadiet försvann plötsligt en ung och glädjefylld kille. Genom hela min uppväxt hade han varit den snälla, rara vännen med det stora leendet som alltid gått i klassen under mig och spelat fotboll med mig på rasterna. Men då förstod jag knappt heller. Jag tror iförsi ingen av oss gjorde det till en början, hur stora vi än tyckte att vi var då. Plötsligt var han bara... inte där. Från en helt normal vardag ekade korridorerna tomma och det kändes som att hela världen stod still. Iallafall vår värld.

Jag blev äldre och äldre. När jag precis gått ut tvåan på gymnasiet, då jag utåt verkade vara så stark men inombords var en trasig själ, så gick plötsligt en av mina närmsta vänner bort. Hur går man vidare från en sån sak? Det kändes som att hela världen blev svart, som att man blev blind och skulle försöka fortsätta att leva vidare ändå. "Det är så svårt att lyssna när de säger att man blir stark av motgång... för jag har aldrig känt mig svagare" twittrade jag mitt i allting. Minns de känslorna så väl. Jag tänker på honom varje dag, jag saknar honom varje dag, men jag är här. Och jag vet att han vakar över mig och vakar över oss.

Sen gick en nära släkting bort och senare hennes mamma. Två kvinnor som ända sen jag var ett litet barn varit två förebilder för mig. Så häftiga, uppmärksamma och 100% fyllda med kärlek. Jag kände mig alltid så varm när jag fick vara i deras famn eller fick röda pussar på kinden från deras läppar. Jag har alltid velat vara som dem. Vill fortfarande växa upp och bli exakt så som de var.

Sorgen har inget slutdatum och att förlora en nära själ kommer aldrig att bli lätt, för någon. Man kommer alltid att gråta så mycket och länge att man inte förstår varför tårarna bara inte tar slut. Man kommer aldrig sluta koppla minnen, sånger och platser med de som inte längre finns kvar. Man kommer aldrig förstå sig på det hela bättre, varför Gud väljer vissa och inte andra. Jag kommer få gå igenom det här om och om igen och det är det som skrämmer mig. Efter sorgen på gymnasiet, mitt i känslostormen inom mig själv, skrev jag i en anteckning om att förlora de man älskar: "Ska livet gå till på det här sättet, då vet jag inte om jag vill vara med". Idag lever jag för dem.

A, A, J, D - Jag saknar er.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229