Hej och förlåt. Den här gången vill jag ändå be om förlåtelse för min frånvaro, för jag tror några har letat hit i hopp om en förklaring. Samtidigt som jag tror det är mer förståeligt än alla de gångerna jag bara glömt bort. Nu har jag helt enkelt inte varit redo.

I fredags körde jag av vägen med min lilla bil... Timmarna innan satt jag hemma i Hbo och kände att jag för första gången på länge inte hade någon lust att sätta mig i bilen och köra mot Visby. Jag kände mig trött och ville egentligen bara stanna hemma. Men jag behövde in till stan så jag körde iväg ändå och ringde upp Cassandra på vägen. Det gick bra...till en början. Sen plötsligt, på ingenstans mitt på en raksträcka, tappade jag kontrollen om mina bakhjul. Jag kunde inte styra bilen utan den sladdade fram och tillbaka på vägen, höger-vänster-höger-vänster och sen voltade bilen ner i diket. Jag minns fortfarande ingenting från att jag skriker till Cassandra "Nä det är lugnt, det är lugnt" till att jag hänger upp och ner med bilbältet runt mig och rutorna är krossade. Däremellan är allt svart. Men direkt när jag låg i diket med bilen hamnade jag i något kris-beteende och började rabbla mammas telefonnummer för C som ännu var kvar i mina öron. Jag hittade iallafall till slut mobilen och kunde ringa upp pappa som för en gång skull svarade på första signalen: "Ska jag knäppa loss bältet? Kommer jag landa fel? Skada ryggen?" - han satte sig i bilen direkt tillsammans med mamma och körde mot platsen jag kört av. Kanske det värsta samtalet en pappa kan få:( ... Knäppte loss mig och lyckades klättra ut. Fick skjuta upp dörren med fötterna eftersom snön tog emot och sen hasade jag mig ut. Ställde mig upp och förstod absolut ingenting. "Och nu då?" tänkte jag i samma sekund som en blå bil körde förbi, backade och stannade vid mig. Första frågan från kvinnan och mannen som dök upp var ifall det var någon annan i bilen och jag är så obeskrivligt glad att det inte var det. Jag hade aldrig förlåtit mig själv ifall situationen var som så att Cassandra satt bredvid och inte var i mina öron... Eller min lillebror, eller Emil. Kvinnan och mannen lugnade ner mig och jag fick sitta i deras bil fram tills mamma och pappa kom. Jag var chockad, pratade konstant men kände rätt snabbt att jag inte blödde någonstans eller hade någon större smärta. Jag levde. Vi åkte in till akuten och dubbelkollade att inga ben var brutna eller att jag inte skadat nacken alternativt huvudet. Och allt såg ut som vanligt. Förutom blåmärken på benet och glassplitter i handen så hade jag överlevt det här utan några fysiska skador, men med mentala ärr. Sen dess har jag drömt flera mardrömmar och fått en liten påminnelse om hur skört ett liv kan vara. Jag har försökt att förstå varför jag överlevde den här olyckan när många andra inte gör det. Jag har väl inte något svar på någonting än... Men jag är här. Läskigt, otäckt, oförståeligt, men jag vet exakt vilka änglar det var däruppe som var med mig. De tyckte inte att det var inte min tur än.

Gillar

Kommentarer

MoaTolppanen
,
IP: 82.99.3.229