Men det är ju jag

Puh. Förkylningen kom som ett slag i ansiktet. Jag är ju ytterst sällan sjuk, men när jag väl blir det så blir jag sådär löjligt dramatisk och svag. Jag har inte riktigt rätten att driva med Emil när han har en "man cold"- för jag är precis likadan. Stannade hemma från skolan i onsdags då jag knappt kunde prata, snörvlade, nös och kände mig tung i huvudet. Intalade mig själv att det var okej att ligga kvar i sängen eftersom det inte var någon obligatorisk föreläsning i skolan, utan bara ytterligare en introduktion. Klasskompisarna berättade efteråt vad som sagts och jag fick anteckningarna av Martina (tack!). Så det var inte hela världen. Dagen efter pallrade jag mig däremot till skolan. Mötte min grupp på förmiddagen och förberedde redovisningen som snart äger rum. Vi, min grupp och jag, är ute i god tid och det känns väldigt bra. På föreläsningen var jag den där jobbiga jäveln som snuvade, hostade och nös (kanske femtusen gånger?). MEN vad gör det om hundra år.

Nu har vi fått vår första hemtenta och jag känner mig ändå relativt lugn. Har börjat med den och tar det hela i min takt. Är det någonting jag gjort fel hitintills så är det att spana och lyssna på andra studenter. Vad har andra för strategi? Hur skriver han? Hur lägger hon upp sin planering? Istället för att bara utgå ifrån mig själv. Jag måste sluta lyssna på andras andras strategier och upplägg - för allting är ju SÅ individuellt. Just nu bara skriver jag. Struntar i om referensen blir rätt, om jag täcker alla aspekter eller om språket är tillräckligt formellt. Allt det fixar jag senare. För om jag begränsar mig från början kommer jag bara att fastna. Men det är ju jag. Efter tre år har jag förmodligen och förhoppningsvis hittat min klockrena taktik!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229