Förut har skolan varit min trygghet... Tidigare satt jag alltid kvar efter sista lektionen i flera timmar bara för att jag tyckte skolarbetena var roliga, vännerna var härliga och omgivningen var adjektivet tryggt. Jag har aldrig känt av den där längtan efter student och frihet, utan mer en rädsla över att inte längre få gå tillbaka till samma byggnader med samma vänner.... Men numera känner jag mig så done med skolan och allting runt omkring. Och jag tror det finns flera olika anledningar till varför jag känner så. Jag har glidit ifrån många fd. nära vänner under det senaste året på gymnasiet och det gör mig ledsen ibland. Samtidigt som jag hittat flera nya, fantastiska och jag har nog kommit underfund med vilka som är värda att behålla i framtiden. Sen har jag ju inte alltid mått bra, eller väldigt sällan. Och enligt många olika psykologiska teorier är det någonstans här i livet man ska finna sig själv och det har jag sakta men säkert gjort, trots osäkerheten i mig själv. Men den största faktorn till varför jag känner mig done med skolan... är förstås skolan. Det ger en sådan sådan tung ångest att ständigt behöva vara på topp och alla de höga kraven jag har på mig själv förstör mig. Jag vill vara hundraprocentig i allt jag gör. I mina vänskaper, på mina 3 jobb, på alla skolarbeten i alla kurser. Och jag önskar att jag hann vara en bra vän, syster, dotter, elev och kollega på samma gång. Men jag hinner inte med.

Därför längtar jag mer än någonsin efter studenten. Att få välja exakt vad jag vill göra och inte vad jag måste. Efter att omringa mig med människor jag gillar och som genuint gillar mig tillbaka. Jag längtar faktiskt efter frihet.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229