Precis här var första gången jag kände mig hundra procent lugn på väldigt länge. Jag har lätt att stressa upp mig när jag väl börjar tänka på allt jag ska/bör göra. Ni, ni få (men som ändå är för många) som hänger med mig här bland alla virriga texter - ni får ju faktiskt följa med på väldigt mycket. Och ofta klagar jag högt... Jag vet. Men jag vägrar att skriva något annat än sanningen här i min "dagbok". Jag vill och tänker aldrig förfina något.

Senaste perioden har varit hektiskt och det var längesen jag kände mig okej av att bara vara i nuet. Om en månad, i juni, blev jag plötsligt ledig 2v och tankarna snurrar vad jag vill göra då. Halva jag vill fly någonstans och göra absolut ingenting, medan andra halvan funderar på att ta ett tillfälligt jobb. Jag är krånglig, klurig, kluven och alldeles borta.

När jag kom hem från jobbet förut fick jag ett sammanbrott. Men jag är så glad att ha Emil då. Även om jag skriker åt honom att han ska gå utan att förklara varför eller utan att knappt veta själv, så kramar han mig bara hårt tills tårarna tar slut. Jag kanske behöver fly för att få kontroll på känslorna och tårarna... Vi får helt enkelt se.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229