Det var den 10juni. Ett datum som för många skulle bli ett datum man från och med då skulle kolla tillbaka på och minnas Lycka. Det var den där dagen då dörrarna öppnades för framtiden. Då livet skulle börja på riktigt.

Men det blev inte så. Den 10juni kommer vi numera kolla på i kalendern med skräckslagna ögon. Vi kommer att frukta den dagen för att vi inte
vill minnas. Minnas hur dörrarna som skulle öppnas, glömde öppnas för En. Fastän vi inte vill, så kommer vi alltid tvingas leva med minnet att den 10juni... blev Vi en mindre.


Den 10juni vaknade jag klockan 07.20 med en klump i min mage. Jag var på väg att göra det sista (även väldigt avgörande) provet för terminen och jag kände mest nejnejnej. Efter att ångesten växt över hela mitt inre, alldeles för många tårar hade fällts så slängde jag iväg ett sms till läraren. Ett otroligt ärligt sms om hur jag mådde. Men fort raderade jag smset för jag skämdes och fort gömde jag mobilen långt bort i sängen för att jag inte vågade se svaret. Efter några långa minuter hör jag hur mobilen plingar till, oroligt kollar jag på displayen; "Det är ingen fara Linnea. Jag ser att du mår dåligt, det är okej. Krya på dig och andas! Kram". Men andetagen blev bara tyngre, många fler och tårarna blev hundratals.

Efter ett par timmar ställde jag mig upp, klädde på mig och försökte göra mig redo inför dagen som var flera av mina vänners studentdag. Jag minns att jag tänkte den morgonen; "fan, tar aldrig tårarna slut?". Men tänk om jag visste då att tårarna inte bara skulle vara hundratals, tänk om jag visste då att tårarna faktiskt aldrig kan ta slut.

I år tog tre av mina närmsta och äldsta kompisar studenten; Alex, Gustaf och Villiam. När jag såg dem kunde jag inte låta bli att glädjas lite åt mig själv, åt hur lyckligt lottad jag var som har så fantastiskt bra vänner. Jag kramade om mina fina, log ett brett leende åt hur lyckliga dem var och egentligen stod jag nog mest och njöt. Jag njöt av att se dem så fina, onyktra, lyckliga och det var med stolta ögon som deras extra-lillasyster stod där och kollade på.

Dagen gick. Jag fick flera kärleksfulla kramar till och jag ville egentligen aldrig släppa. Varför? Av egoistiska skäl antar jag. När jag såg dem på sina vagnar, med massvis med band runt deras halsar och med varsin öl i handen så var jag rädd. Jag var rädd för jag visste att från och med idag är dem fria som fåglar, fria att göra vad dem vill, vart dem vill här i världen. Inte för att dem inte skulle klara sig, för det gör dem alltid på ett eller annat sätt. Men jag var så ofantligt rädd för att dem skulle lämna mig och fria flyga iväg. Men tänk om jag visste då att rädslan var okej? Tänk om jag visste då att famnen jag inte ville släppa skulle jag aldrig få känna igen?

Kvällen närmade sig och det var dags för tjejhäng hemma hos Lina. Vi ville fira dagen så som vi alltid firar det goda här i livet, tillsammans. Drinkar blandades, danssteg togs, mycket skratt i höga toner och hela tiden hade vi en bra feeling av vad kvällen hade att erbjuda. Lagom sådär när jag började bli lite onykter får jag en snapchat ifrån Marcus "Vet du vad som hänt på Alex, Ville och Gurras vagn?". Jag ringer upp honom i hopp om svar, men inga svar finns. Jag ringer istället Alex mamma Linnea där jag får ett svar, med en förklaring jag inte ville ha. "Alex har blivit påkörd och ligger på sjukhuset, mer än så vet vi inte".

Och från och med här är allting svart. Stunden, kvällen, livet blev svart. Från och med den sekunden, till idag har jag fått uppleva en sorg jag inte trodde fanns. Ständigt ifrågasatt mig själv hur tårarna faktiskt inte kan ta slut. Hela tiden försökt förstå att du inte längre finns kvar. Och på något sätt begripa att du inte heller kommer att komma tillbaka.
---
När jag blickar tillbaka på detta sorgsna kapitlet i livet och läser lite mellan raderna, så kan jag ändå skymta något fint. Mitt i allting twittrade jag "Det är så svårt att lyssna när de säger att man blir stark av motgång... för jag har aldrig känt mig svagare". Och det är sant. Jag vet inte när jag någonsin kommer känna mig stark igen. Men något jag tydligt har märkt; är hur jävla starka vi är tillsammans. Jag vet inte hur många som kommer läsa såhär långt... men till alla er som varit omkring mig de senaste två veckorna vill jag säga det lilla, men otroligt betydelsefulla ordet; tack. Jag önskar så gärna att jag kunde bära er sorg med de lilla krafterna jag har kvar, men istället är det ni som har burit mig.

Alex jag vet att du ser oss.
Jag vet hur du just nu ser på mig från himlen och tycker jag är helt dum i huvudet som gråtit hela dagen istället för att vara med våra vänner och ha kul. Jag vet hur varm du blir i hela kroppen när du ser hur vi tar hand om varandra, torkar varandras tårar och vägrar släppa varandras famnar. Jag vet att du läser alla facebook statusar vi skrivit och alla minnen vi skrev ner i boken som låg i kyrkan. Jag vet att du hör mig varje gång jag i min ensamhet pratar högt med dig...men du skrattar och kallar mig jävla pajas.

Bloggen har ekat tom sen den 9juni, men från och med nu ska jag försöka ändra på det. För hur ont det än gör att leva, så måste jag börja försöka. För Alex skull.

Jag lovar att jag aldrig kommer att lämna er.

Min energiknippe, solstråle och storebror. Jag kommer alltid att sakna dig Alex. För all tid kommer du att vara en pusselbit som fattas.

Jag älskar, älskar, älskar dig. 

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229