Heeeej - en vecka senare. Jag skrev i inlägget förra söndagen att Cassandra och Johanna skulle komma hit och hälsa på, men det blev inte så tyvärr. Jag var på utbildning på mitt nya jobb på tisdagen och hade även introduktionsdagar torsdag och fredag. Så med tanke på den krocken valde vi att spara det till en annan gång. Filippa kom däremot hit och sov över nu söndag -> måndag. Kloka, soliga Filippa. På söndagen åt vi lunch ute, sen såg vi på Emils fotbollsmatch och på kvällen hämtade vi pizza. På måndagen, dvs igår, spelade vi lite spel sen åkte vi till Högbo Bruk som är mitt nya lilla smultronställe tror jag. Dit vill jag ta alla! Men mer om det någon annan gång...

Jag är iallafall rätt sliten inombords just nu. Svårt att förklara, men jag gillar allt här och vill inte vara någon annanstans (obs: förutom Australien hehe) och saker och ting börjar falla på sin plats ... men ändå finner jag aldrig frid. Blir stressad över minsta lilla, gråter till icke existerande problem, blir arg över absolut ingenting, känner ständigt att jag inte räcker till, tappar bort mig själv i situationer och beslut. Det är delvis mycket jobbrelaterade tankar nu. Jag har tackat ja till ett arbete som jag verkligen tycker om hittills (butiksjobb i en möbelbutik), men det är inte tillräckligt många timmar så jag måste ändå leta efter något mer. Jag har sån extrem ångest inför varje arbetsintervju men går ändå oftast därifrån glad och nöjd över mig själv. Jag har ett annat jobb på gång men det handlar om en tid längre fram i livet och jag tycker det är jobbigt att tänka nu om jag vill ha det eller om jag kanske kommer in på något plugg och hellre vill tacka ja till det. I helgen ska jag iallafall hem och jag är så obeskrivligt tacksam över att mina vänner planerat någonting åt mig. Att fira min födelsedag har aldrig riktigt varit min grej. Hade iförsi inte mått bra av att göra ingenting på ""min"" dag, men har inte heller styrkan till att lösa någonting själv. Jag skjuter på planeringen tills det slutar med att den sen aldrig blir gjord för jag förstår inte varför någon skulle vilja fira mig.

Jag vet att det här inte är kul att läsa. Deppigt, men ärligt. Och framförallt förvirrat. Mathilda skrev ett sms om att jag borde behandla mig själv på samma sätt som jag behandlar mina vänner när jag mår såhär. Acceptera det jobbiga och inte skjuta bort det. Så jag har satt mig i soffan nu för att skriva av mig lite och sen se på något enkelt och inte så krävande. Istället för att i slow motion bocka av allt som måste göras. Inte just idag helt enkelt.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229