Igår berättade jag ju att jag sett vitsippor. Det kändes lite tidigt, jag har nyss sett årets första tussilago. När jag var ut på morgonrundan så gick jag vidare till skogskanten där jag sett vitsipporna för att ta ett kort. När jag ska kliva ut i det gamla gräset så ger marken vika lite grann. Sorkhål. Alltid denna sork!! Alltså, sorken har blivit min ärkefiende. Den ger mig ingen sinnesro. Nere på åkern där vi ska ha vårt potatisland är det fullt med sorkhål. I andra ändan av trädgården är det sorkhål. En av de gamla syrenerna kommer vi troligtvis få ta bort på grund av att sorken ätit upp alla rötter. Jag ligger vaken om nätterna och funderar ut utrotningsmetoder. Kolsyre-is i sorkhålen ska göra att sorken kvävs. Vibrationspinnar kan man sätta i marken, de avger nåt icke hörbart ljud som sorken inte gillar, det finns granulat att strö ut, man kan hälla surströmmingsspad i hålen, skaffa tusentals katter... jag har till ock med funderat på att skaffa en sorkhund. Jag som inte ens är så förtjust i hundar. Och på tal om ärkefiender! Rådjuren dom uslingarna går i trädgården och äter upp knopparna på äppelträden, gnager sönder barken och lämnar fästingar som tack. Fästing som vår ena katt har visat sig vara allergisk mot. Och myrorna som bygger bo i min nygrävda rabatt. Och snart så kommer sniglar, kålfjärilar och annat oknytt. Det är inte lätt att vara en odlingsmänniska. Man blir attackerad från alla håll.
