Han äter, men varför ska jag vara glad

Detta är ett inlägg jag skrev för ett tag sen, och våra problem är nästan helt borta. Men jag känner ändå att jag måste lägga ut det och visa alla att det inte bara är bra med ett barn som äter.

Som ni kanske redan har förstått så är Jace ett riktigt litet matvrak. Han älskar mat och äter nog minst dubbelt så mycket som andra barn i hans ålder. Det finns liksom inget stopp på den här lille killen. Han bara äter och äter, hur mycket han än får och så fort det tar slut så blir han rasande. Hade han kunnat så hade han nog kunnat äta från morgon till kväll utan ett enda stopp. Vilket faktiskt sätter oss i väldigt jobbiga situationer, speciellt när man är iväg.

Jag såg nämligen för ett tag sedan ett inlägg om att vi med barn som äter ska vara glada och inte klaga på att våra barn äter. Jag minns dock inte vart jag såg det så kommer därför inte kunna länka tillbaks till det inlägget. Men jag kan ändå svara till det. I det inlägget skrev personen att deras barn alltid har varit svåra att få i mat, vilket jag självklart kan förstå är väldigt påfrestande och jobbigt, men att barnet ändå verkade må bra och var nöjt.

Jag kan självklart förstå att detta är jättejobbigt och frustrerande. Att man känner sig som en dålig förälder och undrar var man gör fel. Men att säga att bara för att ex mitt barn äter så ska jag bara le och vinka och inte klaga. Självklart är jag superglad för att Jace äter och att han äter allt. Men jag har så många gånger önskat att han skulle vara som era barn. Att han inte skulle äta men ändå oftast vara nöjd och glad. Att man skulle kunna åka iväg och äta på restaurang eller hos kompisar utan att må dåligt över att vårt barn skriker som om någon slår honom bara för att maten tar slut. Att inte behöva ha med sig mat för ett helt kompani för att lyckas lugna ett barn som aldrig tycks bli nöjt. Jag kan lova dig som har ett barn som inte äter att det kan vara minst lika svårt att ha ett barn som äter, men äter kopiösa mängder utan att bli nöjd.

Att känna sig begränsad för att det är så ovist med hur ditt barn kommer att äta och reagera när maten tar slut. Är minst lika jobbigt som när barnen inte äter trotts att du försöker. Vi går ständigt med frågorna kommer vi ha tillräckligt med mat med oss, kommer vi få mätta honom med majskrokar, kommer det bli rama skrik eller bara lite gnäll, kommer folk tro att vi över matar honom, kommer folk tro att vi svälter honom etc etc. Det är massa frågor som får mig att vela ibland när man ska iväg. Det är superkul att se sitt barn äta och se att den gillar mat och att den gillar det du lagar. Men du som förälder mår skit när ditt barn bara skriker trotts att du precis gett dem en portion mat som är lika stor som en 1 årings eller mer, när ditt barn nästan äter lika mycket potatis som du gör till en måltid och när ditt barn inte tycks ha något stopp. Du undrar varje dag om du trycker i ditt barn mer mat än vad den egentligen borde ha och om den egentligen bara sitter och äter för att. Du vet inte om det är något som är fel med ditt barn eller om du har skapat något sjukt beteende till mat bara för att du inte har satt stopp. Du straffar dig själv varje dag för att du inte vet när du ska sätta stopp.

Så vem är ni att säga till mig att jag inte får klaga. Vem är ni att trycka ner mig bara för att mitt barn faktiskt äter. Jag kan lova att här kommer det lika mycket blod svett och tårar över maten som det gör för er. Jace är ett av dessa barnen, han äter allt och han kan äta hela tiden. Du vet aldrig om den portionen du lagt upp kommer vara tillräckligt eller om han kommer bli rasande för att han vill ha mer, och du vet aldrig om han egentligen sitter där och mår skit men äter ändå bara för att du lägger dit mat. Vi ger Jace minst en 1-årsburk med mat när vi är iväg och oftast räcker inte det, vi provar och testar och försöker hitta det som funkar bäst för oss, precis som ni gör. Och det är minst lika svårt för oss.
Så vilka är ni att säga att jag ska vara glad, när jag egentligen bara vill skrika rakt ut för att jag känner mig så hjälplös som det bara går. Vilka är ni att bestämma att bara för att ett barn äter så är det mycket bättre än om det inte äter?
För jag har hellre ett barn som är nöjt trotts att det inte äter än ett barn som är missnöjt hur mycket mat du än ger det.

För mig får ni klaga hur mycket ni vill, jag förstår er. Men varför är det inte okej att jag också klagar ibland?
Jag vill självklart inte att Jace ska sluta äta, det är ett som är säkert, och jag förstår inte hur ni klarar av att ha ett barn som inte äter. Men det jag vill få fram är att livet är inte bara bra bara för att din barn äter, det kan vara lika jobbigt för det. Vi har haft tur i oturen att vi har ett litet matvrak här hemma som älskar mat, men vi har även en liten kille som äter utan att bli nöjd i många lägen. Vi jobbar oss fram och vi börjar hitta lösningar som fungerar okej på Jace, men vi har ändå långt kvar.

Gillar

Kommentarer

Sandrajenny
Sandrajenny,
Om ni känner att det är ett bekymmer med maten fortfarande rekomenderar jag er att vända er till BVC så de kan skicka vidare er till knyttet. Min svärmor jobbar där med småbarn och kan till exempel vara uppdrag som matträning. Jag tycker också det är svårt att veta när Stella är mätt/hungrig eller bara äter för att och får ont i magen sen. Man kan få tips o knep på hur man ska tänka kring mat till sina små barn. Tänkte bara upplysa er om de, hoppas det går över! 😊
nouw.com/sandrajenny
Lalune
Lalune,
Tack för tipset 😄 Nu har det gått över, men när jag skrev inlägget så hade vi en skrikfest efter varje måltid.🙈 Och det enda man fick höra överallt vara att ja men han äter ju, du ska vara glad. Och jag känner lite att bara för att ditt barn äter betyder ju inte det att det går bra, precis som med allt annat ☺ Så när jag såg det nu så kände jag att det ändå var ett ganska viktigt inlägg att få ut för att faktiskt visa att det finns en baksida på varje framsida😄
nouw.com/lalune