🇸🇪
I över 166 dagar har jag haft ont.
I över 166 dagar har livet vart svårt här hemma.
Jag har inte kunnat jobba pga smärtan - huvudvärkerna, ljus- och ljudkänsligheten, tröttheten och läkarnas misstro och slappa attityd till att hitta varför jag har solbrillor på mig och neddragna fönster på extremt dåliga dagar.

Vår äldsta hund - Nelly - fick somna in då hon hade så många fel på sin åldrande kropp.
Cancertumör i magen.
Dåliga höfter.
Ländryggssjukdom som skulle bara bli värre och värre med tiden.
Ingen operation eller magisk medicin skulle få henne bra igen.
Så vi tog det enormt svåra beslutet att säga adjö en sista gång den 14e Januari 2022.
Hon vart 9 år gammal.

En vecka efter Nellys bortgång, halkar vår yngsta - Tessa, 7 år - ute under en vanlig promenad och 3 veckor senare lider i smäragata med vad man misstänker är diskbråck.
Hon har en bokad tid hos veterinär imorgon klockan 09:30.
Då man ska fastställa om operation är möjlig eller låta henne också somna in.

Under denna tid har både jag och min man Jordan fått Covid-19, och spenderat 2 veckor isolerade och väldigt dåliga båda två.
Men vi är nu friska, men mina tidigare existerande problem verkar fortfarande hålla i sig.
Den där förbannade huvudvärken, tröttheten, ljus- och ljudkänsligheten.

Jag kan inte säga hur mycket jag har gråtit, för det är dagligen en och en annan tår som faller från mina kinder.
Ögonen känns svullna, aptiten börjar sina och matintresset är på 0%.
"Varför?" poppar upp hela tiden i huvudet.
Vissa säger att jag ska andas och ta det lugnt. Men det känns som jag andas under vatten.
Ekonomin är i botten sen jag vart sjuk.
Vad skulle hända om Jordan inte fortsatt kämpa och matat sig ut till jobbet på fabriken 1h bort med bil?
Nattskift som dagskift. Vecka ut och vecka in.

Men jag tar sekund för sekund.
Tittar på solen som tränger genom gardinerna och tar det där djupa andetag.
"Jaha, ännu går solen upp", tänker jag och ger Tessa sin medicin innan jag går och brygger mig själv en kopp kaffe.

🇺🇲
For over 166 days I have been in pain.
For over 166 days, life has been difficult here at home.
I have not been able to work due to the pain - the headaches, the sensitivity to light and sound, the tiredness and the doctors' mistrust and lax attitude to find why I am wearing sunglasses and shuttered windows on extremely bad days.

Our oldest dog - Nelly - had to fall asleep one last time because she had so many defects on her aging body.
Cancer tumor in the stomach.
Bad hips.
Low back pain that would only get worse and worse over time.
No surgery or magic medicine would get her well again.
So we made the enormously difficult decision to say goodbye one last time on the 14th of January 2022.
She was 9 years old.

One week after Nelly's death, our youngest - Tessa, 7 years old - slips on ice outside during a normal walk and 3 weeks later suffers a great deal with what is suspected to be a herniated disc.
She has an appointment with the vet tomorrow at 09:30.
Then they have to determine if surgery is possible or let her also fall asleep.

During this time, both my husband Jordan and I have contracted Covid-19, and spent 2 weeks both isolated and very ill.
But we are now healthy, but my pre-existing problems still seem to persist.
That damn headache, fatigue, light and sound sensitivity.

I can not say how much I have cried, because every day one or two tears fall from my cheeks.
The eyes feel swollen, the appetite begins to subside and the interest in food is at 0%.
"Why?", pops up all the time in my head.
Some say I should breathe and take it easy. But it feels like I'm breathing underwater.
The economy is basically down the drain since I got sick.
What would happen if Jordan did not continue to fight and got himself to work at the factory 1h away by car?
ight shift as day shift. Week after week.

But I take second by second.
Looking at the sun penetrating the curtains and taking those deep breaths.
"Well, the sun is still rising", I think and give Tessa her medicine before I go and brew myself a cup of coffee.

🇸🇪 
2021... ja, vad kan jag säga för att sammanfatta dig?
Händelserik – ja.
Svår/jobbig - ja.
Upp och ner - fan ja.

Jag fick vara med i 3 olika tidningar (4x artiklar totalt) om min vintage matlagning/bakning och livsstil.
Startade en skandinavisk vintage/retro community på Facebook.
Fick min första fan art (!)
Fick nästan 15+ retro (60/70-tal) sömnadsmönster efter att jag visade på nätet mina nybörjarplagg som jag försökte.

Jag jobbade heltid tills sommaren kom och jag blev t.r.ö.t.t. som en viktig arbetare (förskola) genom pandemin.
Sen i September fick jag min allergiska reaktion mot Moderna-vaccinet och blev kroniskt sjuk, vilket jag fortfarande kämpar med.
Gav mig tid att reflektera över vad som faktiskt är viktigt för mig.

Jag kan inte vänta tills det här året är över så att jag kan starta om.

🇺🇸 
2021... well, what can I say to sum you up?
Eventful - yes.
Difficult - yes.
Up and down - heck yes.

I got to be in 3 different news papers (4x articles total) about my vintage cooking/baking and lifestyle.
Started a Scandinavian vintage/retro community.
Got my first fan art (!)
Received nearly 15+ retro (60s/70s) sewing patterns after I showed online my beginners pieces I attempted.

I worked fulltime until summer came and I became t.i.r.e.d. as an essential worker (pre-school) through the pandemic.
Then come September I got my allergic reaction to the Moderna vaccine and became chronically ill, which I'm still kinda battling.
Gave me time to reflect on what is actually important to me.

I can't wait for this year to be over with so I can reboot.

🇸🇪

Idag är en ledsen dag, med många tårar av olika anledningar.
Och det är okej.

Det är okej att vara ledsen.  Det är okej att gråta för en eller flera saker.
Det är helt okej att gråta av en specifik anledning eller ingenting alls.
Gör dig inte dramatisk.  En galning.  Psykotisk.  Konstigt eller skum.
Du är mänsklig.  Människor har känslor.
Ibland korkar man igen allt eller ibland kommer det direkt.

Men jag, jag gråter sällan.  Jag är en "korkare".
Och när jag blir ledsen är det allt på en gång.
Som att någon tappade Mentos i min metaforiska Cola-flaska.
Jag blir upprörd.  Jag gråter.  Kanske till och med bli deprimerad eller arg.  Eller allt på en gång.

Men när jag får ut den - är jag tom efteråt.
Som att allt svepte bort med mina tårar och jag måste ta lite tid att samla tillbaka mina känslor.

Så närhelst du har en ledsen dag är det bara att följa med strömmen.
Om du behöver gråta, gråt ut ditt hjärta.
Så du kan bygga om och ge en djup suck innan du samlar tillbaka dig själv och de känslorna i den avsedda hyllan för när du behöver dem igen.

🇺🇸 

Today is a sad day, with many tears for various reasons.
And it's okej.

It's okej to be sad. It's okej to cry for one or multiple things.
It's absolutely okej to cry for a specific reason or nothing at all.
Doesn't make you dramatic. A maniac. Psychotic. Weird or strange.
You're human. Humans have emotions.
Sometimes it bottles up or sometimes comes straight away.

But me, I rarely cry. I'm a "bottler".
And when I do get sad, it's all at once.
Like someone dropped Mentos in my metaphorical Cola bottle.
I get upset. I cry. Maybe even get depressed or angry. Or everything all at once.

However, when I do get it out - I am empty afterwards.
Like everything got swept away with my tears and I have to take some time to gather my emotions back.

So whenever you have a sad day, just go with it.
If you need to cry, cry your heart out.
So you can rebuild and give a deep sigh before collecting yourself and those emotions back in its designated shelf for when you need them again ❤️