Endometrios - ett halvår efter diagnosen
Hej alla fina! Jag hoppas att ni har haft en fin jul. Min närvaro här på bloggen det senaste har varit under all kritik. Mycket har hänt och det har varit en oerhört stressig period. Idag tänkte jag berätta om min endometrios, hur jag mår idag, ett halvår efter jag fick diagnosen.
Jag har under detta halvåret varit oerhört öppen om min diagnos här på bloggen, i hopp om att kunna upplysa om sjukdomen samt göra skillnad för de personer som har symptomen men som inte kommer något vart inom vården och istället blir misstrodda. Jag har blivit misstrodd inom vården sedan mina tonår. Jag beställde för en månad sedan hem sjukhuskopior på mina journaler sedan 2002. Och jag kan säga att det är så mycket symptom jag har haft under åren som i efterhand är v��ldigt solklart, berodde på endometriosen.
Min resa i våras och i somras var oerhört tuff, ni kan läsa om min resa inom vården innan jag fick diagnosen samt när jag fick diagnosen HÄR . I början utav hösten så har det varit lugnare, främst för att jag har funnit en läkare som vet vad hon talar om. Jag känner mig väldigt trygg med henne och känner att hon verkligen lyssnar. Istället för att behöva åka upp i tid och otid akut med ambulans för att jag svimmar så har jag nu medicin att ta när mina smärttoppar hägrar. Dock så har jag blivit sämre sedan i oktober. I oktober började jag få mycket mer smärta i magen, på andra ställen än mot just min vänstra äggstock där jag känt av smärtorna förr, min läkare såg då tendenser till att endon börjat sätta sig i min urinblåsa. Jag började få ont i hela magen, fick extrema smärttoppar som kom oftare samt fler symptom utöver just magvärken. I november så åkte jag på 2 stycken njurbäckensinflammationer efter varandra ( urinvägsinfektioner som gått upp i njurarna). Jag kissade mycket blod och hade oerhört ont. Jag ringde därefter min läkare och fick en tid den 22 december.
Jag var där förra torsdagen och kollade grundligt igenom allt, hon såg att min endometrios blivit en halv centimeter större i urinblåsan på 2 månader. Mer hormoner sattes in som jag nu skall äta i 2 månader. Hormoner som jag så gärna egentligen inte vill äta och pumpa min kropp med. På annandag jul så fick jag åka upp akut pga att jag svimmat av mina smärtor, jag har oerhört svårt att kissa och vissa dagar kan det gå ett dygn emellan jag kan kissa pga smärtorna. I måndags var en sådan dag. Jag stötte på en oerhört bra läkare som såg på mig och förstod att jag hade riktigt ont och väldigt ofta. Själv känner jag att denna sjukdomen tyvärr tar över mitt liv, trots att jag försöker och gör allt för att det ej skall bli så. Tyvärr så tar smärta över mycket av den man är som person, tär sönder en sakta men säkert. Nu skall jag få en remiss till urologen. Jag skall få göra en Cystoskopi efter jul och nyår ( gå in med en kamera i urinröret för att kunna se på insidan).
Det är väldigt svårt att tänka positivt och se framåt. Jag är vanligtvis en väldigt positiv person som har höga ambitioner. Tyvärr känner jag att jag just nu är oerhört svag i kroppen, jag är trött och hela jag är trött. Jag är oerhört rädd över vart endometriosen kan sätta sig, då den kan sprida sig till bla tarmen, lungorna och andra organ. Men fan vad jag skall fortsätta kämpa och fixa detta.
Vad har ni för erfarenheter av endometrios? Kommentera gärna i detta inlägget!
Kram på er och gott nytt år!
