2019 var inte mitt år

I slutet av förra året skrev jag ett inlägg på min Instagram om de bästa sakerna som hänt under året och vad jag tar med mig till 2019. Jag var så peppad inför året som skulle komma och alla saker som jag ville göra. Hur gick det då ? Jag kan ju säga såhär: året blev inte ett dugg som jag tänkt mig.

Fler resor, mindre stress och följa magkänslan? tss.. nej, inte alls.
Året började med att jag var gravid. Eller det fick jag veta några dagar efter nyår. Det allra första tecknet på graviditeten som jag märkte av var yrseln jag kände på julaftons morgon 2018. Jag kunde inte stå upp eller ens sitta ner utan att hela min värld snurrade. Jag sa till Andreas att jag antagligen inte kommer kunna fira jul med hans familj om jag ska må på det viset. Men det gick över efter en stund. Första graviditetstestet tog jag 3 januari 2019 som visade ett tydligt streck och ett lite svagare, men jag vågade inte riktigt tro på det så jag slängde testet. Jag tänkte att jag skulle vänta några dagar och ta ett nytt.. Ett andra test tog jag den 7 januari som visade att det "svaga" strecket nu plötsligt var mycket tydligare och då fattade jag att jag var gravid. Om jag ska vara helt ärlig så fick jag inte den här superglada överlyckliga känslan. Jag grät inte, jag log inte, jag kände inget speciellt. Jag sa: "jaha" lite högt sådär. Varför jag fick en sån reaktion vet jag fortfarande inte. Kanske var det för att vi inte planerade att det skulle hända. Det var ju inte som att vi försökte skaffa barn. Och jag måste ju säga att det gick sjukt mycket snabbare än jag någonsin skulle kunna tänka mig. Oavsett så är jag väldigt glad idag, för det finns ju de par som kämpar jätte länge med att bli gravida. Väl gravid fortsatte jag att gå i skolan, men valde att ta en kurs mindre än alla andra pga att hösten 2018 redan var så stressig i skolan. Jag som lovade mig själv att inte stressa, men det höll jag inte alls. Att jag tog en kurs mindre var iallafall den enda gången jag följde min magkänsla.

Mina första lyckotårar för graviditeten kom när vi såg vår lilla plutt på ultraljudet. Jag skakade och kunde inte tro att det var sant. Jag hade då ännu inte känt några rörelser och magen var fortfarande ganska liten. Första rörelserna kände jag i vecka 16, fast att barnmorskan sa till mig att jag inte kommer att känna det förrän i vecka 20 någonting. Jag grät av lycka och sprang till telefonen för att ringa Andreas och berätta om den härliga, kittlande känslan i magen. Det var en fantastisk känsla! Nu kände jag jätte starkt för att skydda det lilla livet inom mig och göra så gott jag kan för att hen skulle växa så bra som möjligt i magen.

Månaderna gick och jag blev större och större och började känna mig obekväm och ful i min egen kropp. Jag letade ständigt efter "glowet" som många mammor pratar om, och jag kände det aldrig trots att många sa till mig att det "lyste om mig". "What ever" tänkte jag. Jag ville ju känna det inifrån. Jag ville se mig själv i spegeln och känna "wow, vilken gravid snygging". Glowet kom aldrig till mig - inifrån iallafall.

Sommaren var riktigt riktigt varm. Stor och tung som jag började bli så kunde jag knappt göra någonting längre. Att springa på toaletten hela tiden gjorde att jag hellre satt hemma, för "tänk om jag måste gå snart igen". Vartenda sommar älskar jag att cykla. Att cykla är min frihet och här i Malmö kan man ta sig runt på cykel precis överallt. En dag under sommaren bestämde jag mig för att cykla ut till Västra hamnen och hämta ett paket, trots att jag var i en vecka där jag kanske inte riktigt borde ha cyklat. Jag satte mig och cyklade iväg. Knappt halvvägs kände jag hur min (nu får ni veta den pinsamma sanningen) så kallade "fiffi" domnade bort (va?!). Precis som när man får myror i fötterna. Den känslan... När jag gick av cykeln i Västra Hamnen så kunde jag knappt gå och önskade att jag bara kunde stannat hemma istället. Varför skulle jag ut och cykla för? Oh! Ännu en grej som inte gick längre. Min frihet togs ifrån mig. (Gud vad det låter överdrivet, hahah. Och folk som säger att friheten försvinner när bebisarna börjar komma.. nja, för mig gällde det min cykel).

Jag fortsatte att jobba i vecka 35 och 36 även om det kanske var dags för mig att lägga av. Jag slutade att jobba en fredag då jag var i vecka 36+3 och måndag i 36+6 gick vattnet. Jag undrar fortfarande om det var min aktivitet under hela graviditeten som gjorde att vattnet gick och jag födde tre veckor tidigare än beräknat.

Under den senare delen av min graviditet började jag känna separationsångest. Många gånger tjatade jag om hur stor jag är, tung, tjock, ful, inget glow och att jag alltid var trött. Jag ville bara få graviditeten överstökad. Men samtidigt var jag rädd för hur livet med bebisen skulle vara här på utsidan. Jag kände att jag inte skulle få ha henne för mig själv längre. Alla skulle vara nyfikna och vela ta i henne, hålla henne, kanske spendera tid med henne. Men hon var ju bara min? I min mage kunde hon förbli bara min. Det låter kanske jätte konstigt, men dessa tankarna gav mig en sån inre stress. Och kanske var det den här stressen som gjorde att jag inte kunde njuta av att vara gravid eftersom att jag hela tiden var ett steg före i mina tankar.. Stress, stress, stress.. sådant som jag lovade mig själv att jag inte skulle ta åt mig.

Visst saknar jag inte känslan av att känna mig ful och tjock, men jag kan sakna min stora mage. Sakna hennes rörelser. Det är lite roligt hur man kan ändra åsikter om saker sådär. Jag som var så säker på att graviditeten inte var min grej och att jag tyckte att det var så jobbigt. Samtidigt som min graviditet inte alls var dålig. Jag mådde hur bra som helst hela graviditeten.


Vi gjorde 1 resa detta året. Det var för att besöka min familj i Tjeckien. 1 resa.. Jag som ville åka på "många resor". Jag förstår att livet inte blir som man tänkt sig när man är gravid. Och ännu mindre när bebisen väl kommer. Alla dessa resor kan jag göra senare i livet, det vet jag. Dessutom fanns ju inte tiden riktigt. Andreas kunde inte ta ledigt när som helst från jobbet och jag gick ju i skolan. När sommaren väl kom så var det lite för sent för någon större resa, tyckte jag. Det finns ju de som reser i senare veckor än vad jag var i. Men jag valde att lägga resandet bakom mig för att vara på säkra sidan, att inget skulle hända bebisen.

Har jag fått nya erfarenheter från året då? Oh ja! Det kan man ju lugnt säga. Det är ju flera erfarenheter i ett när man är gravid och sedan föder barn. Jag har aldrig varit med om en sådan smärta i mitt liv. Där och då önskar jag att någon kunde ta död på mig så att jag slapp känna smärtan. Hemsk tanke, men det var tyvärr det jag tänkte. "Just do it, jag pallar inte mer". Tänk er själva att hålla på i 28 timmar: från att vattnet gick tills att hon kom ut.


Alla dessa saker jag skriver om min graviditet ska inte tas som att jag inte är glad för min älskade plutt. Det är jag! Jag är överlycklig över att hon kom till världen. Vi älskar henne över allt annat och vi hade inte kunnat tänka oss en finare och snällare bebis <3


Var jag redo för år 2019 då, som jag skrev i mitt Instagram-inlägg? Nja, jag tror inte det. Who am I kidding? Jag följde bara med på det som komma skulle. Något jag känner att jag gör hela tiden - följer med. Jag vill inte göra det. Jag vill ta tag i mina dagar och göra något av de, inte bara "följa med". Jag vill vara närvarande. Den här stressen och tankarna som jag haft och känt under året har skadat mig på ett sätt som jag inte är redo för att skriva om än.

Trots att detta året inte alls blev vad jag tänkt mig så har jag lärt mig många nya saker.. Nya saker om mig själv, mitt förhållande, min kropp, bebisar och människor.

Till nästa år tar jag med mig i princip samma saker: Stressa mindre, följa magkänslan och skaffa nya erfarenheter. Vi får se hur det kommer att gå med det. Men en sak är säker. Nästa år kommer inte att vara som något annat år. Nu har vi en liten bebis med på resan och det ska bli spännande att se hur nästa år kommer att bli.

Bilder från 2018

Några få bilder från 2019

Puss & kram

Gillar

Kommentarer