Jag är tillbaka efter ca 1 års uppehåll. Vad tiden går fort!
Jag har alltid gillat att skriva av mig,, men kände ett tag att jag behövde prioritera mitt nya liv som mamma och alla andra saker som hände. Samtidigt som jag tappade känslan för att skriva.

Nu är jag i alla fall tillbaka med en hel del nya erfarenheter och redo för att börja skriva igen. Det kan vara bra med en paus ibland. Jag tror att bloggen blir mer intressant om man har lust att skriva och inte bara för att det ska skrivas..

Men nu ska jag inte lägga allt för mycket fokus på det..

Jag ville nämligen börja mitt första blogginlägg (på länge) med att skriva hur tacksam jag är för livet. Jag tror inte att ni kan ana hur många insikter jag haft under det senaste året. Det har skett så mycket, speciellt inom mig själv, som gör mig till den jag är just nu. Jag skriver "just nu" för att jag känner att jag är i en process att förändra mig själv.

Tiden går så himla fort och min dotter, Arwen, är snart 2 år gammal. Under en lång period kunde jag inte riktigt förstå att jag var mamma till ett barn. Även om hon var precis framför mig och jag kunde se henne så kunde jag inte riktigt förstå. Idag är jag otroligt tacksam över att jag har henne. Hon är en otrolig liten individ som jag verkligen trivs med. Jag är både tacksam och stolt över henne. Den stora skillnaden mellan att vara "tacksam" och "tacksam" har för mig varit att jag har börjat känna det i hela min kropp - hur tacksam jag är. Jag är genuint glad när jag ser henne. Jag älskar att få hem henne från dagis. Jag älskar att få vakna med henne varje morgon och höra henne säga "mamma" och sedan se hennes lilla leende och hennes små tänder. Om ni vet hur den känslan är så vet ni vad jag menar. Genuin glädje och tacksamhet.

Jag har märkt en stor förändring i mig själv. Under flera månaders tid, sedan jag fick barn, har jag varit så sjukt uttråkad här hemma. Med en otroligt krävande bebis har livet varit långt ifrån vad jag förväntade mig. Min tid och ork har inte funnits där till att göra annat än att ta hand om Arwen. Detta är något som gjorde mig deprimerad och uttråkad och jag kände att jag bara ville ha ett jobb att gå till och leva ett "normalt liv" igen. Innan Arwen hade jag ju både skola och jobb som tog upp min tid.

Att vara hemma hela dagarna och ta hand om bebisen, laga mat om tid fanns, städa om tid fanns, osv kändes så himla tråkigt. Och ofta slutade det med att jag hellre satt och glodde in i väggen när hon sov. På riktigt - stirrade in i väggen..

Men allt detta har förändrats. Någonting bara hände där jag helt plötsligt kunde njuta av att vara hemma, ta hand om Arwen, leka, gosa, laga mat, städa, bädda sängen, vika tvätt, gå promenader osv. Njuta kanske är fel ord för det, men jag trivs med det iallafall. Jag vet inte om det har att göra med. att Arwen är roligare att vara med nu förtiden eller om det är att vädret är bättre, eller om det är att jag känner att jag fått en rutin och funnit mig själv som mamma. Kanske har jag blivit bekväm i den här vardagen och trivs med det. Oavsett vad det är så känns det annorlunda. Jag känner mig gladare även om jag fortfarande är sjukt trött varje dag. När jag väl kommit upp ur sängen och har vaknat till så är jag glad. En liten parentes: Jag fick några fler månader ledighet av Andreas, vilket innebär att jag är hemma fram till slutet av sommaren medan han jobbar. Jag har sökt jobb, men inte alltid fått svar (vi alla vet nog hur det är) och helt ärligt så stör det mig inte. Jag kommer absolut att fortsätta att söka jobb för att ha ett när min ledighet är över, men tills dess så kommer jag att njuta lite till här hemma.

Tro nu inte att allting bara är en dans på rosor, det är inte vad jag menar med det jag skriver. Självklart har jag dåliga dagar också och är inte alltid på humör, men jag är fortfarande en större del lycklig än vad jag är uttråkad och ledsen.

Ja, det tog mig ca 7 månader att inse, känna efter, njuta av och trivas med min vardag, mitt liv och mig själv. Det är lång tid.. oj oj. Men bättre sent än aldrig. Jag är så glad över att jag känner såhär idag, för ett tag var jag orolig över att jag aldrig skulle trivas med det här och låta tiden rinna iväg och inte hinna njuta av den första tiden i Arwens liv. Det vill man verkligen inte missa - sitt barns första månader. Det händer så mycket och man vill vara med och se allting. Det är svårt att kombinera att hänga med i barnets utveckling med sin egen hälsa och mående. Jag menar att när jag var som mest trött, uttråkad och deprimerad så kunde jag inte ta åt mig av att hon är här med oss, att hon behöver mig mer än vad jag behöver mig själv. Men nu äntligen SER jag henne, om ni förstår hur jag menar..

________________________________________________________________________

Det här med uppskattning har verkligen kommit till mig från ingenstans. Jo visst har jag alltid uppskattat allting jag har, men kanske inte alltid sagt det högt eller känt det i magen. Nu gör jag det. Jag uppskattar min älskade bebis, jag uppskattar min snälla och fina sambo, jag uppskattar min lägenhet och jag skulle inte vilja spendera mitt liv med några andra människor än de jag har i mitt liv just nu. Det är lätt att glömma bort att uppskatta vad man har när livet och vardagen kommer emellan, jag menar inte att jag är perfekt som alltid har koll på allt och uppskattar allt.. nej, utan mitt i allt kaos så väljer jag att känna efter och uttrycka min tacksamhet genom att säga det och visa det. Det är viktigt, glöm inte att göra det.

Vad uppskattar du med någon eller något i ditt liv?

Nu har det regnat hur länge som helst känns det som. Jag har knappt varit ute på promenad, ensam eller med barnvagn och dagarna är så mörka och tråkiga. Jag drömmer mig bort till värme och sol. Jag måste verkligen åka iväg på semester snart. Jag blir tokig i denna kylan och väder. Jag har alltid ogillat kyla, så egentligen är Sverige inte ett land för mig att bo i. Tur att jag har planer på att flytta inom de närmsta åren då! Någon annan som bor utomlands eller känner som jag?

Andreas köpte en kryssning till mig i present, för typ 1,5 år sedan, som vi inte har hunnit använda. Tanken är att kanske hinna åka nu till sommaren. Med bebisen förstås! Hur mysigt hade inte det varit ? Då är kryssningen mellan Stockholm och Mariehamn.

Här bjuder jag på en bild, där solen kom fram innan det blev mörkt igen. Den kvällen var det en vacker solnedgång. Nu får regnet gärna sluta och solen komma fram!