... eller? Hjärnan går i 390km/h.
Tankarna susar förbi som bilarna på Autobahn.
Det är bilder, minnen... alla dessa minnen. Låtar. Fragment av en svunnen tid och rum.

Fan va man kan bli patetiskt, men jag saknar honom mer än någonsin.
Och jag vet om att jag aldrig någonsin kommer få se honom igen.
Så....
Lite bryt och tårar, sen samla ihop hjärtat igen.

....

.... as trött.
Men bara fyra timmar och sjutton minuter kvar.