Nystart på livet.

Jag älskar September månad. Och därmed nystart på allting. Livet ska levas här och nu.
Inga undantag.

Jag sitter på bussen och scrollar ned till vår konversation bara för att få se hans namn på skärmen. Bara det känns som tusen knivar i hjärtat. Bussen stannar till och jag vill bara att den ska fortsätta åka så att jag får komma hem.
Jag vill borra ned ansiktet i kudden och falla tusenfalt tillsammans med tårarna.
På något sätt har jag fått för mig  att jag måste få ut det, för att få ut honom.
Han sitter liksom fast i kroppen. Och jag brukade tycka om det. Hur känslan av hans beröring aldrig lämnade mig.
Hur han gjorde mig sådär jävla tok lycklig utan att göra något alls.
Förstår ni hur jag menar? 
Och nu sitter jag hör med en överhängande tomhet som fylls med minnen som gör så fruktansvärt ont.

Vi pratar alltid om att gå vidare tillslut, men ingen pratar om hur man överlever? 
Hur FAN överlever man?

... osv.
Bara två nätter till. Sen ledig i två. Kämpa för fan!