När gick i restaurangskolan så hade jag höga ambitioner. Jag skulle kunna gå in i vilket kök som helst och smälta in med resten av staben.
Så tänkte jag att det skulle bli och i ärlighetens namn så blev det också så.
I dagsläget kan jag hoppa in varsomhelst med kort varsel och lösa en akut situation men vägen dit var inte spikrak.
När jag, som ung aspirant skulle ut på praktik ställde jag in siktet på en krog med en stjärna i guide Michelin.
Min plan var att visa hur bra jag var, för att bli erbjuden extrajobb som skulle leda till heltid.
Min bransch är väldigt fördomsfri. Alla är välkomna i ett kök så länge du tillför något så spelar nationalitet, sexuell läggning eller kön inte någon som helst roll.
Paradoxen är att min bransch också kan vara väldig fördomsfull.
En morgon kom jag in i köket på min praktik och blev förpassad till att assistera den unga kocken på 21 år. Han stod och förberedde lunchen för dagen.
Jag gick fram och hälsade och frågade om han behövde någon hjälp. Svaret jag fick var "jag har satt mjölk och smör på värmning till rotmoset."
Jag såg frågande ut och fick ur mig
" men... ska man inte ha buljong i?"
"Vi kan ta lite buljong i om du vill, det har vi rätt mycket av." Var svaret jag fick.
"Ja, ja det är väl så de gör rotmos på en stjärnkrog, vem är jag att opponera mig? Jag är ju bara en praktikant. Han är anställd och borde kunna sin sak." Var min tanke.
Jag tog rotfrukterna och blandade de till mos med mjölk, smör och en skvätt buljong. Precis som jag hade blivit tillsagd.
Jag smakade av smakerna satt där. Min handledare kommer för att smaka och tycker att det är såpass bra att han hämtar köksmästaren för ett godkännande.
Hans blick när han såg den matta färgen på rotmoset var obetalbar.
"Har ni haft mjölk i rotmoset!?"
Var hans första fråga, han smakade inte ens.
"Vem bestämde att det skulle vara mjölk i det här!?"
Den unga hippa anställda kocken tog mod till sig och angav mig som boven.
Det var inte kul att vara jag i just den stunden. Tiden var knapp så vi fick servera det rotmoset ändå.
Köksmästaren gick till sin styckchef och sade "Vi ska inte låta utlänningar göra husmanskost, de vet inte hur man gör."
Föga anande om att min klasskamrat (som hade liknande ambitioner som jag) stod och hörde allt och föga anande om att den enda anledningen till att vi hade haft buljong i moset var förtjänsten av utlänningen som inte "visste" hur man gör.
Hans fördomar gjorde att han sjönk extremt lågt i mina ögon.
Den meningen gjorde att jag inte längre kände någon lust att vara kvar på denna ansedda krog i Göteborg.
Den meningen gjorde att jag förstod att om jag ska bli något att räkna med i detta land så måste jag vara starkare, piggare, punktligare och bättre än någon som är uppväxt på husmanskost.
Det ska aldrig ingå créme fraiche i en guacamole,
Därför brukar jag säga till min kollega Pedro, låt aldrig en svensk göra mexikansk husmanskost. De vet inte hur man gör...;-)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments


Jag tycks inte vara den som kan leva i en fullt harmonisk relation. Den som har stått ut längst, vilket hon ska ha all heder för är min exfru.
Vår relation bestod mest av toppar och dalar.
Vilken relation gör inte det?
Tänker nog de flesta. Ja det är sant. Att dela sitt liv med en annan individ är ju aldrig lätt. Förutom i nykärsstadiet.
Vi träffades bara någon månad innan min avresa till Mexico, vi föll pladask för varandra men avståndet dödade så klart allt och vi gjorde slut via brev.
Ja ni läste rätt. Brev. Sånt som man höll på med innan internet.
Jag blev deppig men jag var i rätt land. Jag fann många famnar och en del farmaceutiska substanser att trösta mig med.
Väl tillbaka i Sverige så tog vi upp kontakten igen och våra känslor väcktes åter till liv.
Det dröjde inte länge innan vi flyttade ihop. Jag gick med på att flytta in i hennes lilla lägenhet med kompromissen att vi skulle leta efter större.
På den tiden var det inte riktigt som idag. Ganska snabbt fick vi tag på en förstahandskontrakt i Majorna med tre rum och kök.
Planen var att vi skulle ha en hobbyrum med dator, mina gitarrer en gungstol och extrasäng.
Men ödet ville annat och vi blev med barn. Det var nog den lyckligaste dagen i mitt liv.
Vår äldsta dotter föddes och tre och ett halvt år senare kom nästa mirakel. Vår yngsta dotter.
Jag är en man som trivs med familjeliv, ibland kanske lite för mycket. Jag blir lätt bekväm i rutinerna men efter några år kände även jag att man inte kan ha det såhär.
Jag tog ett snack med min sambo och sade att jag ville separera.
Det var jobbigt för båda men samtidigt kände jag att det var rätt beslut.
Vi flyttade isär och då kom samma insikt för båda. Shit allt var inte bara hennes/hans fel. Man såg bristerna man hade och började förlåta det som hade varit.
Vi började umgås mer intensivt och efter sex månader isär så bestämde vi oss för att göra ett nytt försök.
Åren gick och vi gifte oss 2009. Varför vi gifte oss då förstår jag inte riktigt idag men så blev det.
Vi gifte oss fast vi saknade passion. I sovrummet hände ingenting och varje gång jag ville till att älska så blev det bråk och man fick ta saken i egna händer innan man somnade.
Vi kanske tappade bort oss när jag hela tiden sökte efter mina rus med olika jobb, mattävlingar och träning medan hon mest var mamma.
Den klassiska "jag har varit mamma och städerska hela dagen, när ska jag få vara mig själv?" Har jag hört otaliga gånger i jakten på fysisk närhet.
Åren flöt på men inget blev bättre. Jag hittade ett jobb som var på dagtid, måndag till fredag bara en kilometer från vårt hem.
Jag började vara mer närvarande som äkta man och började planera små spontana äventyr i vardagen men inget hjälpte.
Så hösten 2013 tänkte jag överraska min fru.
Jag hade surfat runt på nätet, läst, forskat och analyserat. Nu skulle det inte snålas. Jag beställde hem en väldigt lyxig G-punktsvibrator som jag tänkte överraska henne med under en helg.
Min tanke var att jag skulle ordna barnvakt, boka in oss på en spa-helg. Äta en god middag och när natten skulle komma så skulle jag presentera den nya leksaken och allt skulle bli bättre.
Men innan vi kom dit så krävdes det några veckors planering.
När paketet väl dök upp så tänkte jag för mig själv "fan jag kan inte ha den liggandes hemma, hittar hon den så blir allt förstört."
Så, vad gjorde jag då?
Jo, smart som jag är så stoppade jag den i det enda stället hon aldrig kollar. Nämligen min gymväska.
Jag sprättade upp paketet och lade leksaken bland mina träningskläder.
Jag måste tillägga att jag tränade rätt intensivt under den perioden. Jag kunde vara borta i timmar. Det var väl mitt sätt att fly min verklighet.
Hur som helst så skulle jag jobba sent en kväll och tänkte inte på att vi hade tvättstuga. Av någon förunderlig anledning så får min fru för sig att kolla om det fanns kläder i min väska. Vilket är konstigt eftersom jag alltid är noga med att hänga och torka svettiga kläder som jag har tränat i.
Hon rotade runt i väskan och vad hittade hon där? Jo, det som skulle bli min stora överraskning till vår egna helg.
Det visste hon ju inte då. Istället började hon lägga pussel. Han säger att han tränar, sen är han borta två timmar. Hmm, han måste ha träffat någon annan. Varför ligger den här saken här annars?
När jag väl kom hem växlade vi inte många ord. Dagarna gick och jag fortsatte planera för lite romans och erotik.
Veckan blev helg och vi köpte lite vin. När barnen väl hade lagt sig befann vi oss i köket. Hon ställde ned sitt glas och stod med ryggen mot mig.
"Jag vill fråga dig en sak."
Sade hon i lugn ton.
"Du vet att du kan fråga mig vad du vill, vad är det?"
Intet ont anande om vad som skulle komma.
"Träffar du någon bakom min rygg?"
Jag blev chockad av hennes fråga. Jag gick fram till henne, hon vände sig mot mig och jag lade min ena hand på hennes höft och den andra vilande mot hennes kind.
"Hur kan du ställa den frågan? Du vet väl att du betyder allt för mig. Jag älskar dig oavsett vad, även om vi inte har haft det så lätt nu på senaste."
Hon såg mig i ögonen och sade,
"Varför i helvete hittar jag en dildo i din träningsväska när jag letar efter smutstvätt? Det är väl knappast gymmet du går till!?"
Jag blev helt paff. Vad fan rotar hon bland mina grejer för? Men istället för att skälla så sade jag i lugn ton.
"Älskling, förutom mina barn så är du det finaste jag har, jag skulle aldrig riskera det vi har, du betyder allt för mig."
Efter den meningen förklarade jag hur det hela låg till och att allt bara var ett missförstånd.
"Ok, jag tror dig men jag har en sak jag vill ta upp med dig."
Jag kände lugn i kroppen efter den meningen.
"Absolut, säg vad det är?"
Hon vände sig ifrån mig igen.
"Jag vet inte hur jag ska ta upp det, det känns så jävla svårt."
Sade hon med sorg i rösten.
"Men älskling, du vet väl att du kan säga och ta upp vad som helst med mig? Du är mitt allt"
"Hmmmm."
Gav hon som svar.
"Men vad är det då?"
Frågade jag igen.
"Den senaste tiden har jag börjat falla för någon annan och hur svårt det än känns så vill jag skiljas."
För mig kom det som en överraskning.
Visst vi hade haft det jobbigt och ironin i det hela var ju den att i två månaders tid så hade vår lägenhet stått under total renovering. Nu hade vi ett nytt kök, ny toalett, nya golv och tapeter i alla rum. Tidigare samma dag hade jag flyttat in alla möbler i vardagsrummet eftersom det var den sista pusselbiten i renoveringen som hade blivit klar. Och jag var glad över hur fin lägenheten hade blivit.
Fyra rimmar senare, innan tapetklistret hade torkat får jag reda på att min fru vill skiljas.
Allt var tydligen emot mig. Det spelade ingen roll vad jag hade gjort, sagt eller hur jag hade ansträngt mig. Nu fanns det ingen återvändo.
I början av hennes beslut så tänkte jag många gånger, hade det varit annorlunda om den jävla dildon aldrig hade upptäckts?
Och även om det ändå hade slutat i skilsmässa så är det just den dildon som symboliserade starten för mitt nya liv.
Men den har ändå gett en hel del bra vibbar sedan dess.

Likes

Comments


Känner du mig?
-Absolut!
-Det tror jag inte
-Varför säger du så?
-Du har aldrig jobbat med mig.

Fjärilar i magen, handsvett och svag i knäna. En rysning går genom kroppen och jag fryser. Jag behöver värmen från strålkastaren.
Ett snabbt ombytte sen så drar showen igång.
Inte riktigt så... men nästintill.
En lugn kväll under en service kom en vän/gammal kollega in i köket och satte sig ner på en stol och studerade min service.
Jag tänkte inte så mycket på det, jag samtalade mest med honom under vår lugna kväll.
Vi hade en dialog och jag berättade om ett roligt svar Peter Crouch (fd fotbollsspelare i engelska landslaget) hade gett vid en intervju.
Han fick frågan
"om du inte hade varit fotbollspelare vad hade du varit då?"
Hans svar?
"Fortfarande oskuld."
Det fick min vän att ställa mig samma fråga.
"Om du inte hade varit kock, vad hade du varit då?"
Jag svarade som Peter Crouch och skrattade.
"Nej, du ser ju bättre ut än honom."
Replikerade han.
"Förvisso men jag är så blyg och osäker."
Svarade jag.
Då kom han med en utläggning om mig som jag stämde in i.
Han har aldrig träffat en person med så stora ytterligheter när det kommer till personlighet.
Hans enkla men dock korrekta analys av mig var att jag, när jag är i mitt element. Alltså ett kök. Så är jag självsäker, kaxig, flörtig, charmant, högljud och bestämd.
Sen byter jag om och kanske hamnar i en grupp med okända människor.
Då får han istället träffa en timid, introvert person som mest sitter tyst för sig själv och som även har lite svårt att möta någons blick, en person som aldrig höjer rösten och försöker mest att smälta in.
Därav parallellen till att dra igång en show.
Jag har hört att många komiker är raka motsatsen när de är privata. Listan kan göras lång men det orkar jag inte med.
Kan det verkligen vara så? Är det så jag ser på mig själv? Att all mitt självförtroende är direkt kopplad till min kockrock?
"Men vet du en sak som är bra med dig?"
Frågade han efter sitt utlägg.
"Nä, vaddå?"
Gav jag till svar.
"Du är alltid dig själv och det gillar jag med dig."
Är det ens möjligt att vara sig själv när man har såna ytterligheter till personlighet?
Eller menar han att han vet när jag är mig själv beroende på vilka kläder jag har på mig?
Som tur är har han inte sett mig utan kläder, då är jag också ganska självsäker (den meningen var avsedd, for the ladies.)
Jag har vid tidigare tillfällen nämnt om min osäkerhet utanför ett restaurangkök men jag har aldrig fått bekräftat att folk som känner mig har sett den sidan av mig.
När jag på arbetsplatser berättar om min blyghet är det aldrig någon som tror på mig.
Men den här mannen har jag umgåtts med både på jobb och privat. Han har sett hela spektrat, det är inte många som har lyckats med det.
Han har varit med under mina perioder som både singel och upptagen.
Vi har festat vid tillfällen då jag inte haft någon i mitt liv och han har sett hur tafatt jag kan bete mig i sociala sammanhang.
I synnerhet när det kommer till det motsatta könet.
Jag vågar sällan bryta isen medan han själv gör drinkar med all iskross han producerar.
Sen tar jag på mig en kockrock och stiger in i köket och min personlighet ändras. Då räds jag inte för att säga saker som:
"Oj, jag trodde verkligen jag skulle ha en dålig dag idag men när jag ser dig här med ditt vackra leende så känns allt bra igen."
Eller
"Du är så vacker att du får all mat jag lägger upp att se förjävlig ut."
Det är väl någon form av dr Jekyll och mr Hyde. Jag kanske är schizofren rentav? Men den teorin har jag svårt att tro på eftersom rösterna i mitt huvud säger att den inte stämmer.

Likes

Comments


Timmen är sen och jag borde sova.
Mina tankar vandrar men de vandrar åtminstone åt rätt håll.
Jag börjar känna mig tillfreds med tagna beslut och allt börjar landa.
Jag inser att jag är värd bättre men istället för att gnälla och älta så måste jag ta tag i mig själv.
Att klaga över hur man har det leder ingen vart. Det är handling som gäller, det är handling som räknas. Ska jag tycka synd om mig själv och gå i gamla hjulspår kommer jag inte kunna förändra något. Allt kommer då att förbli detsamma.
Men hur gör man då?
Jo, man ser till sig själv.
"Jag trivs inte på mitt jobb, jag har inte den lönen jag förtjänar" men gör något åt det då. Ingen annan kommer att göra det åt dig.
Det är ibland sorgligt att se hur mänskligheten beter sig. Jag har varit där själv. Man tycker att hela världen är ojust samtidigt som man är rädd för förändring.
Man stannar kvar av bekvämlighetsskäl på arbetsplatser och i relationer.
Det senaste året har jag kommit fram till att jag måste ändra på mig själv om jag vill ha det bättre. Jag har under ett årstid av olika anledningar lämnat fyra arbetsplatser.
Två av andras vilja och två av egen kraft.
Det har faktiskt format mig till en bättre människa, anser jag själv.
Åren har gett mig ärr men också visdom och som den gamla devisen lyder "det som inte dödar dig gör dig starkare." Klyschigt? Visst men fortfarande sant.
Jag är ingen velig person som inte vet vad jag vill ha ut av livet.
Däremot har jag emellanåt väntat för länge på andra som velar, i hopp om att de ska vilja som jag. Det gäller både privat och yrkesmässigt.
Och förmodligen så kommer jag att hamna där någon gång i framtiden igen. Eftersom människan är så fiffig konstruerad efter devisen, det man inte minns har inte hänt.
Det är därför de flesta familjer har mer än ett barn.
På senare tid har jag kommit fram till att livet är för kort för att hålla den på vänt. Och definitivt för kort för att vara långsynt och oförlåtande.
Så, vatten som har runnit under broarna får fortsätta rinna, nytt vatten har ju tillkommit.
Och även om jag simmar motströms så simmar jag.
Ska jag vänta tills alla förutsättningar stämmer och jag är hundra procent redo?
Visst kan jag göra det men då kommer jag få vänta för evigt.
"You have to take a leap of faith."
Det är en vacker konstruerad mening som gör sig bäst på sitt originalspråk.
Och framförallt så stämmer den till fullo.
Det är det livet handlar om, att ta steget in i okänd mark. Hur hade dagens samhälle sett ut om inte forskare och nobelpristagare hade tänkt så?
Om de av rädsla och bekvämlighet inte hade valt att tro på sig själva och stannat kvar vid utgångspunkten.
Att ta det steget gör att man utvecklas och jag vill utvecklas fram till mitt sista andetag.
Så jag tar "A leap of faith" för att se vart min historia för mig.
På det viset kan jag förbli positiv vilket är nyckeln till ett sundare liv.

Likes

Comments


Min identitet är kluven på flera plan. Det är inte bara mitt ursprung som får mig att känna så utan även mitt yrke.
I civila kläder är jag Clark Kent.
En klumpig man som har svårt att anpassa sig bland de vanligt dödliga.
Jag är timid, osäker, och vilsen individ.
En utböling som aldrig riktigt passar in någonstans.
Sedan åker kockrocken på och jag blir kaxig, flörtig, självsäker och temperamentsfull. Fan, jag tror att jag även blir rentav sexig också men det får andra bedöma.
När jag på en arbetsplats berättar för mina kamrater att jag är blyg så skrattar de ikapp.
"Du? Blyg? Dra den om Rödluvan också!"
Det är en sådan stor kontrast att ingen kan tänka sig att det är sant.
När min bana började så ville jag inte binda mig till en enskild restaurang, jag frilansade istället.
Finns det något bättre sätt för någon att bränna ut sig?
Min oförmåga att tacka nej gav mig mer jobb än vad jag egentligen kunde hantera.
Jag jobbade i stort sett dubbla pass i några månaders tid.
Och var det inte dubbla pass så var det långpannor på 12-14 timmar.
Jag nämnde väl min oförmåga att säga nej, eller?
Den ledde till många sena nätter med både en och sju öl innan hemgång.
Vem fan försöker jag lura, givetvis så måste jag nämna också att en och annan fernet slank ner med.
Hemma vid tre på natten uppe vid halvsex på morgonen för lunchjobb.
Vad gjorde det? Jag var ju odödlig.
Dessutom så var köken min naturliga miljö.
Jag förstod inte där och då att det höll på att barka åt skogen.
Efter några månader började jag se ljuset i tunneln. Ett dubbelpass och sedan en lugn mellanservice som skulle börja vid tio och jag skulle vara ledig i tre dagar innan jag gick upp på hästryggen igen.
Det var helgen innan midsommar och jag hade haft ett tungt pass på lunchen.
Jag stod ute i solen och grillade i tre timmar innan jag gick vidare till mitt nästa jobb.
Jag rusar in något stressad och svettig, springer förbi alla i köket, ropar hej och fortsätter min färd mot omklädningsrummet.
Kvällen var fullbokad från öppning till stängning.
Efter service så var det dags för bartömning eftersom krogen skulle ha stängt i sex veckors tid för lite sommaruppehåll.
Och som jag nämnde tidigare så var jag ju odödlig så jag festade ikapp med personalen.
Vi shottade fernet, drack öl och groggar, jag fick smaka på något som heter brännmanet.
När jobbet med att tömma baren var klar hade klockan slagit halvfem på natten.
Jag räknade tyst i mitt huvud hur många timmar sömn jag skulle få.
Jag räknade även den tjocka bunten med sedlar jag hade fått med mig.
Tolv stycken tusenlappar och en femhundring.
Reda svarta pengar, bokstavligt rakt ner i fickan.
Jag vinglade ganska nöjd hem med kvällen även fast jag insåg att jag bara skulle få fyra timmars sömn innan nästa pass. Men vad fan är man odödlig så är man ju det.
Väl hemma inser jag att jag inte hade några nycklar med mig.
Jag knackade, bankade, sparkade och skrek vid ytterdörren men ingen hörde mig. Det spelade ingen roll att jag genom brevinkastet skrek "KAN NÅGON SLÄPPA IN MIG!!!!!"
Alla som befann sig i min lägenhet var utslagna av och avdäckade av hårt festande kvällen innan.
Min far och mina bröder låg alla och sov ruset av sig.
Jag gick runt på baksidan för att försöka ta mig in genom sovrumsfönstret där farsan låg och sov. Om inte annat så kanske han skulle vakna av mina försök.
Jag gick bett där med.
Efter det minns jag inte så mycket mer.
Det som hände sedan däremot var att jag blev väckt av en granne som hittade mig avdäckad vid vår ytterdörr.
"Hallå? Är du okej?"
Frågade han i låg ton.
"Vad... hm, ja visst jag mår bra."
Mumlade jag fram.
"Det ligger massa pengar här, ta hand om de så ingen annan tar de."
Sade han snällt.
Jag samlade ihop mina sedlar och skulle resa på mig för att se om jag blev insläppt i min lägenhet den här gången.
Benen bara försvann under mig, jag säckade ihop. Efter ytterligare tre försök öppnas ytterdörren. Där stod min far som blev väckt av mitt oväsen jag framkallade i mina försök att resa på mig.
Jag förklarade vad som hade hänt och bad honom hålla tyst, jag måste få sova en timma till, jag ska ju jobba sen.
När jag vaknade en timme senare och skulle till och resa på mig så mina ben, nehej du, du ska ligga! Och jag föll ihop igen.
Jag låg på golvet och klädde på mig. Inte en chans att jag skulle hinna till jobbet kollektivt så jag ringde efter en taxi.
Jag tog kraft till mig och sade till mina ben att skärpa sig.
Väl framme på jobbet insåg de flesta väldigt snabbt att allt inte riktigt stod rätt till.
"Fan, du ser inte ut att må helt bra. Gå hem med dig!"
Sade min chef.
"Vad snackar du om? Jag mår hur bra som helst, låt mig jobba bara så kommer det att bli bra."
Svarade jag kaxigt.
"Ok, du bestämmer. Ta de här tre blecken med dig upp i köket, de behöver mera kött."
Jag lyfte blecken och började min vandring till övervåningen. På väg upp för trappan med blecken i min famn säger mina ben:
"Vet du vad? Du behöver ligga ner lite till."
Mina ben försvann under mig ännu en gång och jag föll ner för trapporna med bleck, kött och köttsaft över hela mig.
Köksmästaren rusar för att se vad som händer och hittar mig liggandes på golvet.
"Ok, nu säger jag det här för din skull, gå hem. Du får inte jobba mer idag. Du mår inte bra. Du behöver vila."
Sade han bestämt.
Jag skämdes som en hund och med svansen mellan benen lämnade jag restaurangen för den gången.
Jag hade visst stött på min kryptonit. Jag kanske inte var odödlig i alla fall?
Det var hårt att inse att även jag kunde falla, och som jag föll.
När jag flera år senare berättade den här historien en sen kväll efter alldeles för många öl för en kamrat sade han något jag själv inte hade tänkt på.
"Förstår du att du gick in i väggen där och då? Du brände helt enkelt ut dig."
Mitt svar var:
"Nu när du nämner det så kanske du har rätt, fast på den tiden fanns det inget som hette så. Jag vilade i tre dagar och började om igen."
"Har du varit med om andra incidenter där du inte kan förklara din kropps reaktion?"
Ställde han som ny fråga.
Då gick det upp ett ljus för mig.
Det var en incident som hände mig ett år innan jag skulle bli pappa för första gången.
Men den historien tar vi en annan dag.

Likes

Comments

Upp och ner, in och ut!
Japp livet är som ett samlag, ni som inte håller med måste lära er ett och annat.
Jag lever livet på mitt sätt och ingen kam säga något om det.
Som ung fick vi jämt höra av våra föräldrar:
"Så kan du inte bete dig, vad ska grannarna säga? Och farmor? Hon kommer att gå i taket!"
Med den devisen så följde det en hel del konsekvenser. Vi fick inte ha långt hår, det är kvinnor som har det. Vi fick inte raka våra huvuden, det är för militärer eller fångar. Vi fick inte ha piercing, det var också kvinnornas uppgift. Ni får absolut inte skaffa tatueringar, det är för sjömän och fängelsekunder.
Innan jag fyllde trettio hann jag med, långt hår som jag även rakpermanentade, rakad huvud, trasiga jeans, jag har två tatueringar och fler är på gång.
När min pappa såg min första tatuering, en fet jävla skorpion på min högra överarm, sade hann "du har förstört ditt liv."
Varken jag eller mina tre bröder brydde oss om den meningen "vad ska grannarna säga? Och farmor? Hon kommer att gå i taket!"
Jag inser idag att just den rädslan gav oss alla styrka. Vi struntade fullständigt i grannarna och farmor.
Vi stod för dem vi var och det har följt med in i vuxenlivet.
Problemet är att inte alla gillar en som säger som det är. Alla pratar om vikten av ärlighet men de flesta är konflikträdda individer som knyter näven hårt i fickan och låter livet mala på.
Det kanske är överlevnadsinstinkten som gör folk till rädda harar. Min ärlighet har satt mig i knipa eftersom jag anser att jag har en rätt stark rättspatos.
För några år sedan hamnade jag i konflikt med en chef eftersom hon inte hade gjort någon löneökning på flera år av de anställda.
Det resulterade att alla utan jag fick löneförhöjning, istället sålde hon företaget och såg till att de som köpte gjorde sig av med mig.
Men vad gör det? Är man duktig på det man gör så finner man alltid nya vägar.
Jag fann en ny väg på en stor kedja som inte heller gillade att jag sade som jag såg det.
Ett tips? när chefer runtomkring säger att de inte har varit lediga på hela helgen? Säg inte, "varför inte? Ingen i världen är oumbärlig."
I alla fall, kort efter det följde ett nytt äventyr. Japp, jag höll inte truten där heller och innan jag visste ordet av det blev det ett "vi måste ha ett samtal" mening av min dåvarande chef.
Efter sådana samtal stannar jag aldrig kvar på arbetsplatsen, jag försöker då komma ifrån så snabbt som möjligt.
Just nu är jag på en arbetsplats där jag uppmuntras att säga som det är. I synnerhet av min högsta chef. Han uppskattar att han har folk omkring sig som inte är ja-sägare. Att ifrågasätta och vara helt rakt är något som främjar arbetsplatsen.
Det är först då man kan utvecklas och bli bättre.
Och det strävar han efter hela tiden. Utveckla mat, koncept, nya lokaler osv.
Mitt sätt har tagit mig till olika äventyr, dessutom så träffar man folk som då och då ser bortom det och förstår att jag gör det för att jag bryr mig.
För att jag brinner för det jag gör.
Oftast uppskattas det mer av jämlikar eller underställda. Jag får höra då och då ett tack från arbetskamrater eller att folk har sett mig som en mentor.
En komplimang jag fick för ett tag sedan var av en kock som sade "när du lämnar oss vill jag bli som du." En annan stor gest kom en från person som jag inte drogs med från början men när jag skulle sluta på den arbetsplatsen gick han ner på knä framför mig och med händerna i bedjande form sade han "snälla, stanna kvar. Det kommer inte att bli detsamma utan dig."
Fast den största gesten var nog efter ett samtal med en chef jag hade. Jag berättade då för en arbetskamrat vad som hade hänt och att jag skulle avlägsna mig så fort som möjligt. Dagen efter gick han in till chefen och sade upp sig i protest.
Så trots mitt temperament när jag står i luckan eller mitt ärliga sätt så får folk respekt och tycke för mig.
Varför? För att jag ser individen, jag är pedagogisk och empatisk och jag framhäver styrkorna hos mina kamrater.
Därför kommer jag alltid att köra mitt eget race, eftersom jag funkar som jag är.

Likes

Comments

Det krävdes en del övertalning men till slut hoppade jag på.

Var var det som fick mig att tveka?

Jo, att jag visste vilken dedikation och engagemang i timmar det skulle ta från mig att ställa upp. Fritiden blir obefintlig alla vakna timmar handlar om tävling.

Jag och ett gäng kockar skulle åka till Erfurt i Tyskland för att ställa upp i OS i matlagning.

Hur hamnade jag där? 

En del slump, en del öde och en del kontakter.

Culinary team Gothemburg fick i panik samla ihop ett gäng villiga matlagare eftersom laget som från början skulle till OS hade hoppat av i protest.

De kunde inte acceptera vissa av sponsorerna som syntes på rockarna.

Samtalet kom i april. Vi skulle svetsa ihop oss och vara redo för slutresultat i oktober.

Tiden var knapp. Sex månader för ett sådant uppdrag är ungefär som att börja göra sin mice en place när man redan har öppnat för service och gästerna har börjat strömma in.

Att få ihop alla rätter på papper, provlaga och hinna med en pressvisning var ingen lätt uppgift.

Jag menar alla som var med jobbade redan heltid och en del av oss hade även familj att tänka på. Som grädde på moset så väntade jag och min exfru även vårt andra barn.

I backspegeln så inser jag att det nog var hon som drog det tyngsta lasset. Som kvinnor ofta får göra när vi män söker vårt rus.

På något magisk sätt så började saker och ting att falla på plats.

En detalj jag blev smärtsam påmind om var att smaken på maten inte hade någon betydelse. Det var en total jävla överraskning för mig. Att använda salt tex var ingen vidare bra idé. 

All mat skulle ju doppas i gelatin, två gånger dessutom, i olika temperaturer.

Saltet skulle få gelatinet att lösa upp sig och det gick inte för sig eftersom vår showmat skulle stå under strålkastarljus i typ tio timmar.

Ett annat exempel var vår vaniljglass som vi skulle ha till en dessert.

Visste ni att för att lyckas med den bedriften så använder man pulvermos med vanilj i?

Man skulle alltså bara ge effekten av maten, egentligen så var det väl mer design än matlagning.

Vi tillhörde ju ett regionallag vilket innebar att de enda som skulle laga någon mat som skulle bedömas på smak var de olika landslagen som fanns på plats. Alla andra presenterade bara showfood.

Dagen innan utställningsdagen går alla upp 06.00.

Man äter en snabb frukost sedan sätter man igång och jobbar för att bli klar i tid.

Min uppgift var att skära. Allt skulle skäras med exakt precision. Sedan doppade man de skurna bitarna i gelatin, markerade på tandpetare som stacks ned i frigolit och sedan ställda man in det i kylen.

Det jobbet påbörjades alltså 06.20 på morgonen, dagen innan utställning.

Eftersom tiden är knapp struntade vi alla i att äta lunch, middag och kvällsmat. Vi malde bara på.

06.00 morgonen därpå började vi plocka fram allt som fanns i kylarna. 

Vi lastade vår mat i bilarna och åkte till mässhallen.

I mässhallen på skruttiga träbänkar står vi alla och placerar maten på tallrikar och fat. Alla stressar. Kl 08.00 måste allt vara presenterat annars får man minuspoäng för varje försenad minut.

Vi lyckades med bedriften, sedan dök domarna upp. De betraktade, studerade och ställde lite frågor. Sedan skulle vi vänta fram till tolv för att veta resultat.

Vi åkte tillbaka till hotellet för att få oss lite sömn!

KNACK, KNACK, KNACK!!!!

"HALLÅ! Vakna vi måste åka tillbaka, vi har fått resultatet vi har tagit brons!!!"

Skrek en lagkamrat.

KNACK, KNACK, KNACK!!!!

"HALLÅ! Kom igen!!!"

Varken jag eller min rumskamrat reagerade. Vi var helt utslagna efter att ha varit vakna i tjugoåtta timmar med kaffe som enda näringen.

Min kamrat som stod utanför och knackade fick tag på en vaktmästare som låste upp dörren till vårt rum.

De skakade och gapade tills de fick liv i oss.

"Fan, lugna dig. Måste vi åka? Kan jag inte bara få fortsätta sova?"

Sade jag.

"Klä på dig och kom! Vi ska ta emot våra medaljer, här ta en öl."

Min kamrat lade en öl i min ena hand och ledde mig ner till bilen. Vi satte oss och åkte iväg.

Efter prisutdelningen var det fri aktivitet. Vi var glada över att ha lyckats ta brons i synnerhet med de förutsättningarna vi hade.

Och ska jag vara riktigt jävla ärlig så kände jag en revanschlust.

Domare och arrangörer var chockade med vår bedrift. Ingen trodde att ett lag som bara hade haft sex månader på sig skulle prestera såsom vi gjorde.

Men det gjorde vi.

Därför kände jag i stunden "ok, om vi lyckades med detta på sex månader, tänk vad vi kan lyckas med om vi tränar i fyra år."

Väl hemma i Sverige så lade ruset sig efter någon vecka. 

En månad senare skulle vi alla träffas igen för sammanfattning och planering.

Min analytiska förmåga hade tagit slutsatsen att jag skulle hoppa av.

Visst, jag hade en sjuk jävla hög revansch lust men när jag började dissikera tävlingen i detalj så insåg jag att det inte var något jag kunde stå för.

Vetskapen att flera ton mat slängs efter några timmar display gjorde mig illamående.

Att allt man har slitit med bara slängs när strålkastaren slocknar fick mig att tänka till.

Det finns folk som svälter och vi och domare går runt i en mässhall och studerar mat som bara är estetisk snygg, utan smak, som är oätbar och som sen kasseras. Det gav mig ingen bra magkänsla.

Däremot så fick jag en bra känsla i magen när jag ställde min plats till förfogande, även fast det tog emot eftersom jag hade så goda vänner som var med i laget och vi, med undantag för ett par lagkompisar, var ett härligt gäng.

Efter det mötet åkte jag något lättad hem och umgicks istället med mitt äldsta barn och gravida fru.

Likes

Comments

Klockan är strax efter ett på natten. Jag är precis hemkommen efter en hård service. Mina fötter värker, ryggen påminner mig om att jag fortfarande lever och mina brännmärken svider.
Jag borde vara dödstrött just nu och bara fundera på att gå och lägga mig så att jag orkar med morgondagens bestyr men jag är för högt upp i varv för att kunna somna.
Jag inser att morgondagen kommer att bli tuff. Min lilla tös är sjuk och kräver fullständig uppmärksamhet men trots allt det, är jag glad och i harmoni med mig själv.
Varför?
För att vi hade en underbar service. Allt gick som planerat och köksmästaren öste beröm över oss.
Gästerna var nöjda och vi hade inga större dispyter med serveringspersonalen.
Då är jag nöjd.
Det krävs en viss sorts personlighet för att känna så här. De flesta hade redan gett upp i elevstadiet. Det är nämligen då man sållar agnarna från bettet.
Klarar man av att ta all skitjobb man får som elev så vet man själv och oftast alla andra runtomkring att man talar om en envis och seglivad jävel. En som kommer att stå kvar och jobba lika hårt och länge som alla andra om det behövs.
Vi som står kvar utvecklar ett viist språk och en annan sorts samhörighet. En jargong som är obeskrivlig. Man får förståelse för varandra och man hittar ödmjukheten i sig.
Ödmjukheten hittar man tidigt, för är man världsmästare i matlagning i unga dagar och man råkar göra ett misstag så blir man ihågkommen för det en bra tid framöver. Man hetsas till ödmjukhet helt enkelt.
Just den här jargongen eller kod (ni får själva välja vad ni vill kalla det) kombinerad med nöjda gäster och glad personal är något oersättligt, något man drömmer om varje kväll men alla förunnas inte detta. Har man fått uppleva det så blir det som en drog.
Man måste uppleva det igen.
100 kvällar kan gå och man finner inte denna harmoni men när den dyker upp känner man sig som en gud. Den där känslan är den bästa som finns i vår bransch och den håller i sig fram till nästa pass, den känslan blir drivkraften.
Det är jakten på den känslan som driver mig, dag ut och dag in.

  • 85 Readers

Likes

Comments

Medvetenheten är stor idag. Det märker man om inte annat på sociala medier.
Rapporter om antibiotika i utländsk kött, att man inte ska äta sötpotatis för miljöpåverkans skull, att allt ska vara närproducerat osv.
Det är jättefint att se hur folk engagerar sig, delar artiklar och skriver kommentarer.
Sen går folk ut och äter och allt är som bortblåst.
Det tänker jag ganska ofta på.
Inte för att jag tillhör gruppen som delar den informationen utan för att jag är den som har importerad kött på mitt jobb.
Innan jag tog det beslutet så gjorde jag min research.
Hur lättillgängligt är det med svensk ekologisk kött?
Inte så mycket tyvärr.
Efterfrågan är så liten att man inte kan säkra en konstant kvalité.
Det blir som att spela på tipset. Ibland blir det tretton rätt men för det mesta kammar man noll.
Sen finns det andra faktorer som folk inte tänker på.
Djur som lever i varmare länder, som får vara ute största delen av året producerar en bättre kvalité av kött.
Men det har fortfarande ingen betydelse eftersom folk som är ute och äter tänker mer med plånboken än med hjärtat.
Ingen vill betala 285:- för en varmrätt på en pub, eller?
När det är dags för lunchservering tycker folk att allt över 100kr är alldeles för mycket.
Sen blir folk chokade när de får reda på att fläskkarrén de mumsade på under lunchen var från Tyskland.
Hur ska vi ha det?
Tittar vi på en köttdisk på, låt oss säga Coop, så är det ganska ofta tomt på kylarna med naturkött från Uruguay medan svenskt ekoodlat kött finns i massor kvar.
Men om vi istället ställer frågan: vad är mest prisvärt?
Ställ två köttbitar bredvid varandra. Vad betalar jag hellre för?
En fin marmorerad köttbit till en rimlig penning som kommer att vara saftig och mör, eller en köttbit som är röd rätt igenom till en 35 procentig högre kostnad som kommer att dra ihop sig och bli svårtuggad?
Jag har förstått, när jag har pratat med producenter att lösningen inte är omöjlig men då måste efterfrågan öka för att det ska bli lönsamt i alla led.
Så innan vi börjar att kräva att krogarna ska ändra på sig?
Ta en titt på dig själv och börja med människan i spegeln.

Likes

Comments

Klockan är halvsju på morgonen.
Taxichauffören saknar växel på en tusenlapp.
Mitt kokainstinna sinne tycker att det är en bra idé att jag erbjuder honom mitt guldarmband. En present jag hade fått av en gammal kärlek några år tidigare.
Landet är Mexico, månaden januari och lördagen hade förvandlats till söndag.
Taxichauffören förbarmade sig över mig och bjöd mig på resan som kostade 80 pesos.
Men vi tar det från början.
Jag var i mina tidiga tjugo när jag korsade Atlanten för att ta mitt första jobb som köksmästare.
Nuevo latino var konceptet året var 1998.
När vi landade i Mexico och fick se restaurangen insåg vi att vi skulle få mer fritid än vad vi skulle orka med.
Den var långt ifrån klar. Två veckors inspiration och planeringstid omvandlades till två månader.
Vi jagade på hantverkarna så gott vi kunde men det hjälpte inte ett dugg.
I väntan på öppning började vi vårt sökande efter kökspersonal och servis. Det var så Miguel kom in i bilden. En före detta militär som hade sadlat om till kock.
Han var något äldre än mig men han förstod det här med hierarkin i köket.
Utländska folket som bodde i playa del Carmen förstod snabbt att jag och Miguel skulle bli en kraft att räkna med så en dag tog en brittisk kvinna vid namn Julia kontakt med oss.
Hon jobbade på någon turistkontor och hade en hel del känningar.
Hon visste om en förmögen familj som ville ha hjälp med lite hemmabjudningar så hon frågade oss om vi kunde ställa upp? Absolut, styr upp ett möte så hör vi vad dem har att komma med.
Mötet skulle komma att äga rum i familjens hus.
Vi tog Miguels skruttiga Ford mustang till adressen. Det var första gången jag i vuxen ålder kom i kontakt med en grind där det stod en beväpnad vakt och frågade vart vi skulle?
Gated community! Ett perfekt sätt att avskärma sig från dräggen som är invånare i besökarnas värld.
Väl inne i huset bestämde vi meny. Vi utgick från vår koncept och sydde ihop något till deras belåtenhet.
Vi skulle handla allt och stå med porslin, glas och bestick.
"But that will cost you extra"
Mumlade jag fram.
"Money is no issue. Buy what you need and we will pay."
Sade den självsäkra jänkaren.
Vi handlade allt och lagade till enligt vad han sade "A better dinner then on our wedding, don't you think honey?"
Dags för avlöning.
"Vad fan ska vi ta?"
Frågade jag Miguel.
"Inte en aning, vi vill ju inte att dem ska bli sura. Dem vill ju att vi lagar en till middag till dem."
Svarade han.
"2000 dollars.(?)"
Mumlade jag frågande fram.
"Vad fan sade jag? Jag menade ju 200."
Tänkte jag för mig själv men innan jag hann rätta till meningen säger jänkaren:
"Sure no problem."
När han kom tillbaka gav han 2000 dollar till mig och 2000 dollar till Miguel.
"See you guys in two weeks."
Sade den goda jänkaren.
"Thanks?"
Fick jag ur mig.
Vi packade ihop och åkte hem.
Wow, jag var tjugotre år gammal med mer fritid än vad jag kunde hantera, en lördag kväll med 2000 dollar på fickan!
Natten skulle bli legendarisk.
Efter en snabb dusch var vi ute i vimlet.
Helrör med vodka, tequila, mezcal och mousserande fyllde upp bordet.
Vi fick en entourage på tolv, fjorton kvinnor som hängde med och över oss.
Servitriserna snurrade runt vårt bord och fyllde ständigt på efter uppmaning av oss.
Vi var kungar den natten.
Någon föreslog att vi skulle ta festen vidare till någons hus.
Och där var vi igen. Utanför Gated community. Den här gången fulla som drägg bakom ratten med åtta personer i baksätet på Miguels skruttiga Mustang.
Och jag körde bilen.
Väl inne i huset poppades det mer mousserande och en kvinna i sällskapet tog fram en liten påse med ett vitt pulver i.
"Nu kan festen börja på riktigt!" Gapade hon samtidigt som hon hällde över pulvret på ett glasbord i vardagsrummet.
"Vad fan nu? Vad gör jag?"
Jag hade aldrig i mitt liv sett något sådant i verkligheten. Den enda referensen jag hade kom från filmer som "Scarface" och "Maffiabröder."
Jag tog mitt förnuft till fånga och snortade som bara den.
Jag kände inget. Det gav ingen effekt.
"Vad fan!"
Tänkte jag för mig själv och så provade jag på nytt.
Fortfarande inget.
"Vad fan, är det här ett jävla skämt?"
Tänkte jag igen.
Det blev ingen mer "kola" för min del den kvällen.
Festen fortsatte med mera sprit och nya gäster.
Folk snortade, det röktes överallt, en del rökte gräs.
Några drack för mycket och spydde ute på gården.
Själv kände jag mig ganska nykter trots all mängd sprit jag hade i mitt system.
Jag hånglade vilt med en kvinna och hade sex med en annan.
Allt detta innan klockan var slagen tre.
Jag tröttnade på kaoset och tog en taxi därifrån.
Taxiresan tog mig till en illegal klubb.
Många blickar fick jag på mig när jag äntrade klubben.
Det sket jag fullständigt i. Jag hade attityden och pengarna för att klara av allt.
Ett par shots och några öl senare stod jag och hånglade med en kvinna jag hade träffat nån timma tidigare på klubben.
Jag kände en hand på min axel.
Jag vände mig om.
"Vem i helvete är du?"
Frågade jag kaxigt.
"Jag är hennes man, vem fan är du?"
Sade han i en ton som var allt annat än hövligt.
"Vad fan gör jag...?"
SMACK! Rakt höger innan min tankebana var klar.
Ansiktet klarade sig. Jag fick däremot jävligt ont i höger axel.
I samma stund börjar folk runtomkring att springa mot utgångarna.
Jag hör hur människor som rusar ropar "policia, policia!"
För er som inte har min språkbegåvning betydde det "polis, polis."
Alla rusar mot utgången, även min bödel. Jag tar mig ut via köket. Jag märker avsaknaden av poliser på baksidan och vandrar lugnt bort en bit för att ta mig därifrån.
En taxi kommer körandes och jag vinkar till mig honom. Han stannar.
Vilken jävla tur! Jag säger adressen till min destination och han gör en u-sväng och kör iväg.
Väl framme ska han ha betalt.
Jag tar fram min sista sedel. Tusen pesos. (Jag hade alltså bränt typ 13000 pesos under kvällen) för att betala en resa som kostade 80.
"Jag kan inte växla en sån stor sedel."
Säger han.
"Är du säker? Hur mycket växel kan du ge mig?"
Frågar jag.
"Inte tillräckligt"
Svarar han.
"Men, vet du vad? Ta mitt armband så är vi kvitt."
Han tappade hakan när han såg att jag höll ett armband i guld framför hans ögon.
"Den kan jag inte ta emot."
Fick jag till svar.
"Jo, ta den. Det är det minsta jag kan göra."
Fick jag ur mig.
"Du verkar ha haft en tuff natt, jag bjuder på den här resan."
Nu tappade jag hakan.
"Är du säker?"
"Absolut!"
Fick jag till svar.
Jag tackar för gesten och hoppar ut.
Idag tackar jag min lyckliga stjärna att jag överlevde det dygnet.
Idag förstår jag att det visst gav en effekt, det vita pulvret jag sniffade på tidigare under natten.
Man tror man blir odödlig, man tror att man kan bete sig som man vill, man tror att man har lösningen till all världens problem. Fast man skapar mer problem för sig själv ju mer natten lider.
Efter den natten då jag klarade livhanken bestämde jag mig.
Om det bjuds på vitt pulver igen på någon fest så kommer jag att prova två, Max tre gånger till.

Likes

Comments